MED JÄMNA MELLANRUM brukar det hävdas att svensk house och techno är hetare än smält vinyl utomlands. Det surras ett tag om den »åh så spännande« stockholmsscenen och så blir det tyst igen.
Men det finns en annan sida. Där det produceras mer än snackas. På det natursköna Österlen hittar vi Sveriges svalaste och kanske minst kända houseduo av världsklass, Yunk Music Collective. Egentligen bor Jan Lutgebaucks och Erik Svahn i Malmö, men det är i lilla Borrby på Skånes högersida som de har sin studio. Det är där de låser in sig dagar och nätter i sträck för att där efter komma ut med simmiga ögon, trötta öron och mängder av varm, levande deep house byggd kring hörnstolpar som jazz, triphop och easy listening. Musik som sedan ges ut på några av världens främsta skivbolag i genren.
Lik förbaskat är YMC i princip helt okända här hemma. Trots en imponerande rad album, singlar och samlingsalbum är det ytterst få som ens har hört talas om dem. Till stora delar handlar det om ett lika påtagligt som svårbegripligt ointresse från de svenska skivbolagen, en bransch som styrs av vad Jan Lutgebaucks kallar »stockholmsmaffian«, utan att för den skull lägga in någon bitterhet i det.
Jan och Eriks gemensamma historia inleddes för sisådär fem år sedan, när idén om skivbolaget Radish föddes.
— Vi var helt gröna, visste ingenting om hur man driver ett skivbolag, berättar Jan. Men vi fick snart ihop låtar till den första samlingen, »Impact Disco«, mest eget material plus några lokala artister från Malmö. Vi var så heta på gröten att vi tryckte upp skivan och allt utan att ens ha ett distributionsavtal, så det slutade med att vi fick åka runt och sälja den själva direkt till butikerna.
Fortfarande utan distribution sammanställde och tryckte de upp såväl en volym två som tre av »Impact Disco«, men också en vinyltolva med egna låtar som de mest för sakens skull skickade i väg till sina favoritskivbolag Peacefrog, Guidance och Yoshitoshi, tillika tre av housemusikens allra mest respekterade etiketter.
— Till vår enorma förvåning ville de signa oss, alla tre. Då tänkte vi att om vi är så pass bra, då lägger vi ner Radish och satsar helt på YMC i stället.

SAGT OCH GJORT. De valde den legendariska duon Deep Dishs bolag Yoshitoshi och skrev på ett kontrakt för två album.
— Deep Dish är ju något av vår förebild, säger Jan. Så när de hörde av sig var det knappt att vi trodde våra öron. Och samarbetet med dem har gått jättesmidigt sedan dess, de gillar allt vi gör.
Jan och Eriks höga produktionstakt ledde dock till ett delikat problem. Den musik de hade skulle inte på långa vägar få plats på de två skivor de utlovats. Så vid sidan av materialet de skickade till Yoshitoshi hann de under ett och samma år sammanställa två hela album med mer lågmäld musik, som de skickade runt på spekulation. På det första nappade tyska Source, som 1998 gav ut »Orange Peel«. Det andra gavs ut av svenska MNW:s nu nedlagda underetikett Deck Deli.
I dag driver de två ett gemensamt företag, YMC Future Sounds of Sweden, och de kan faktiskt leva på musiken — även om inkomsterna till viss del kommer från kommersiella samplingsskivor. Tidigare i år hade de så mycket att göra med det senare att den vanliga musikproduktionen försummades, men under senhösten har de börjat arbeta på nya låtar igen. Efter det utpräglat lågmälda albumet »Nice and Slow« är det nu dags för mer upptempo-grejer, berättar Jan Lutgebaucks.
— Det ska också bli skönt när albumet på Yoshitoshi kommer ut till slut. Det har legat klart sedan i januari, men Deep Dish-killarna har haft så mycket att göra själva att allt har dragit ut på tiden. Men nu ser det ut att kunna släppas inom kort, och först då kommer vi att kunna gå vidare på allvar.