I SNART TIO år har Timbuktu kallat sig MC, och under tiden hunnit prova på det mesta. Han har jobbat med Petter, Rusiak, DJ Noize och Promoe från Looptroop. Gjort sin sväng på den kommersiella sidan med Excel, med Tyskland, »Tracks« och tonårsfans. Han har flyttat, från Lund till Malmö till Stockholm. Nu ingår han i Petters crew Natural Bond. Tror han i alla fall, de har aldrig riktigt pratat om det. Men belöningen har kommit efter hand, sakta och försiktigt, erfarenheten likaså.
Timbuktus förutsättningar och ambitioner är ungefär desamma som för oräkneliga andra MC:s i Sverige. Han har bara råkat bli en av de bästa. Kanske för att han vet att det enda som betyder något för en MC är det självupplevda. Kanske för att erfarenheten också ger en välbehövlig ödmjukhet. Främst dock, troligen, för att han har ett ton ord inom sig. Och Timbuktu har, halvt omedvetet, funnit formen för att släppa ut dem.
— Jag är en impulsiv MC. Rätt så länge var jag inne på ren associationsrap, stream of consciousness, och mitt största problem kan vara att jag är för »ordig«, och möjligen förlorar skärpan i det jag vill säga. För jag har alltid tyckt att det grymmaste man kan göra är att berätta något väldigt enkelt och direkt. Det är därför jag tycker KRS-One är en bra MC, det är det där enkla jag strävar efter själv.

OM MAN VILL kan man annars göra rappen till en komplex historia, släktträdet kan göras oändligt. Här finns kyrkans predikotradition, pastorns sätt att »sjunga ordet«, massuggestionen, auktoriteten hos Malcolm X, Muhammad Alis skryt, här finns jazzens quotations, Jamaicas dancehall, Surinams cutsingi (folksägner berättade i sångform), skolgårdens barnramsor, gathörnets jive talk, spoken word, beatpoesi och blues. Rap är allt det där och samtidigt något så enkelt och banalt som en oskolad lek med ord över ett primitivt beat. Timbuktu jämför det med att lösa korsord.
— När man får ihop en fyndig rad, med till exempel allitterationer kombinerade med rimmade ändelser, är det kul helt enkelt. Det är nästan som att lösa korsord. Det är ett pyssel, som att sticka.
Har du alltid haft den här lusten att leka med språket?
— Ja, jag har alltid läst mycket, alltid pratat mycket, alltid varit ganska verbal.
Skriver du julklappsrim?
— Nej (skratt), det gör jag faktiskt inte.
Hur var du på skoluppsatserna då?
— I skolan skrev jag mest sagor, fantasifulla saker, men jag känner mig inte direkt som en berättande MC. Jag är ingen Slick Rick. Man kan bli lite för låst i en berättelse, jag vill kunna hålla det öppet, kunna associera fritt.
Vad inspirerar dig i skrivandet förutom hip hopen?
— TV, böcker, tidningar, film, allt inspirerar. Hela proceduren kan startas bara jag sitter på bussen och ser på saker omkring mig, verkligen iakttar. Jag brukar skilja på att vara en aktör och att vara en observatör. När jag skriver måste jag helt och hållet vara observatör. Är jag aktör spenderar jag alla ord och tankar på det. På att prata, vara social, köpa drinkar eller vad som helst. Skillnaden mellan att se och titta är densamma som mellan att höra och lyssna. Det låter flummigt, men det är väldigt viktigt för mig. Att se förbi något, få bilder av det, är mycket mer kreativt än att bara titta på det.

AMBITIONEN VERKAR LITTERÄR, och det är väl just där, i brytningspunkten mellan pretentiöst berättande och barnsligt förtjusta ordlekar, som rappen blir till något speciellt och alldeles eget. Poetisk, metaforisk och vacker emellanåt. Explicit, stöddig, profan och kontroversiell desto oftare. »Float like a butterfly, sting like a bee«.
— Erfarenhet gör dig till en bättre MC. Ju mer perspektiv du har desto bättre MC är du. Jag är ingen gatureporter som Ken eller Ayo, de har en bakgrund som jag inte har och de behandlar saker jag inte upplevt. Men ett av mina mål är att göra en platta som uteslutande är ärlig mot vad jag känner och tänker. Jag vill komma ifrån alla de roller man spelar. Media-Sverige vill ha folk som fyller vissa roller, det är de som väljer vilka som passar i rampljuset. Det är inte så att jag inte vill göra hits, men det skulle vara mer en slump om det hände. Jag skulle hellre vilja påverka svenskt kulturliv generellt. Jag vill kunna säga exakt vad jag vill hur jag vill utan att tänka strategiskt. Det känns som att svenskt kulturliv behöver skakas om, acceptera att det är nya tider, nya värderingar, nya traditioner.

TIMBUKTU ÄR AKTUELL MED SIN SOLODEBUT »T2: KONTRAKULTUR«, ETT DUBBELALBUM MED EN SVENSK OCH EN ENGELSK SIDA UTGIVET PÅ JUJU/MNW.