Producenten Erik Svensson skippade det där med eurotechno för länge sedan. Numera gör han housemusik som nästan väcker döda.

MARTHA JEAN STEINBERG var en av Amerikas största radiopersonligheter. Hon fick sitt genombrott 1963 när hon flyttade från Memphis och började på kanalen WQBH-AM i Detroit, som hon med tiden kom att både äga och leda. Hennes filosofi gick ut på att minska gapet mellan de som styrde och de som glömts bort ute i marginalen — fabriksarbetarna, busschaufförerna, elektrikerna, rörmokarna, de fattiga, de hemlösa…
Martha Jean var svart och en av sina mest ihågkomna insatser gjorde hon under raskravallerna 1967. Hon sände i fyrtioåtta timmar i sträck, bad för sina lyssnare mellan gospellåtarna och uppmanade folk att ta sitt förnuft tillfånga och lugna ner sig.
Men hennes mission om ökad självkänsla såg aldrig någon skillnad på färger och raser och det är därför hon fått en brett förankrad respekt och smeknamnet »The Queen«.
Och ända fram till sin död förra året fortsatte hon att leverera sitt mest kända brandtal, »You Are Somebody«, via radiovågorna.

We salute all of our blue-collar workers — all of you who earn your bread by the sweat of your brow. I want you to know that you are somebody. You are responsible for the wheels of this world going around. So feel good about yourself.

Dikten finns bevarad på plattan »A Touch of the Queen«.
Men man behöver inte gräva i dammiga vinylbackar för att få höra den. År 2000 stiger samma röst upp från en annan industristad, inbäddad i skinande discohouse.
Martha Jean Steinbergs humanistiska budskap lever vidare i händerna på producenten och artisten Eric S från Sundsvall som samplar henne i sin låt »Blue Collar«.
— Det är ingen politisk låt, jag blir nästan förbannad när folk säger det. Den enda pekpinnen som finns i »Blue Collar« är att den har ett mänskligt budskap. Det är en hyllning till folk som knegar och nu menar jag dem som kanske jobbar i fabrik eller städar, säger han.
— I dag är det nästan fult att ha ett »vanligt jobb«. Man verkar inte acceptera att alla yrkesgrupper behövs. Visst, Martha Jeans text riktar sig till det amerikanska samhället, där man är livrädd för ett ord som »solidaritet«, men vi har blivit så fruktansvärt influerade av USA. Vi har anammat det sämsta av den kulturen, individualismen, dåliga talkshows, filmer, TV-serier… Ungdomarna är nog väldigt vilsna. Det är lättare att vara med i en dokusåpa och bli lite känd än att jobba. Allt handlar om yta och glamour.
— Därför kändes Martha Jean så klockren första gången jag hörde henne. Det är ju mer »spoken word« än konventionell musik, men hon hade ändå ett sånt jävla sväng. Jag var tvungen att göra någonting av det.
Erik Svensson, trettio år, sitter i köket i sin sparsamt inredda lägenhet i Sundsvall. Han ser rätt sliten ut.
När jag träffar honom sent i augusti kan tröttheten bero på att han, förutom sin egen debutplatta, producerar folkmusikerna i Garmarna, skriver smutsiga houselåtar med Jan Strandquist i Red Mecca och jobbar med det Saint Etienne-poppiga bandet Tin Pan Alley.
Eller så har han bara druckit för mycket sprit föregående kväll.
Men när han får prata om sin musik, dricka sex koppar kaffe och röka dubbelt så många cigaretter piggnar han till.
Hans entusiasm gör det lätt att föreställa sig honom springa till skivaffären i tioårsåldern och med andan i halsen offra veckopengen för ett exemplar av Bob Marleys »Live«. Eller se honom pulsa genom snön med Public Enemys »Yo! Bum Rush the Show« i hörlurarna under tonåren — »man ville åka till Bronx och göra revolt med alla svarta bröder, man var hyfsat naiv«.
Det är desto svårare att tänka sig att Erik Svensson en gång i tiden lirade fiol — han slutade i samma stund som han tog plats i Sundsvalls symfoniorkester.
Det accelererande intresset för hiphop och housemusik i form av Sterling Void, Joe Smooth och den oförtjänt bortglömda divan Adeva gjorde att en stråke inte kändes speciellt utmanande.
Och så hade han och några polare börjat upptäcka vad man kan skapa med hjälp av datorer, synthar och halvtaskiga bandspelare.
Eric S punkrörelse bestod inte av gitarrer och Ebba Grön. »Gör-det-själv«-mentaliteten väcktes i stället av diverse dataspel och Commodore 64.
— Mina polare började bli riktigt bra på att hacka och knäcka spel. Du kommer kanske ihåg de där rutorna som brukade dyka upp: »This game is cracked by…« och så vidare. Men jag var inte lika bra på det som dem, jag koncentrerade mig i stället på att göra musik till deras grejer.
— Min stora hjälte på den tiden, det måste ha varit 1985-86, var en snubbe som hette Rob Hubbard. Han var grym på dataspelsmusik. Jag knäckte koderna, gick in i programmen för att kolla hur han gjorde och inkluderade knepen i mina egna demos. Det blev en nytändning. Den klassiska musikens strama tyglar passade mig aldrig särskilt bra, jag höll på att kvävas av den lokala musikskolan. Jag ville göra som jag själv ville.
Grunden för hans framtida yrke var därmed lagd.

ERIC S FÖRSTA beställningsjobb blev att skriva ett instrumentalt stycke till ett TV-program som HSB skulle visa i en internkanal i ett av sina bostadsområden.
Och samtidigt som han startade den kortlivade technogruppen Cyborg började han och några kompisar bygga upp en provisorisk hemmastudio som nu, tio år senare, utvecklats till produktionsbolaget och studiokomplexet Sidelake, hemmaplan för hiphop-producenterna Collén & Webb med flera. Bygget har säkerligen fått en stor del av sin budget från de tre skivor Eric skrev och producerade för Melodie MC.
— Man var tjugotvå och gjorde dansmusik enbart för att det var kul. Det där med att tjäna pengar var bara en bonus. En rolig detalj är att Melodies andra singel, »Take Me Away«, spelades sent på P3. Den ansågs vara tuff och udda. Det går så fort. Massproduktion i stil med Alice Deejay och Sasha fanns inte i början av nittiotalet.
Melodie MC:s eurodisco ligger rätt långt ifrån de låtar Eric S i dag skapar under eget namn. Han gör vokal housemusik som ligger halvvägs mellan åttiotalets pionjärer och Christian Falks »Quel Bordel«. Han samplar bortglömda funkartister från yuppiedecenniet, tar sig an storslagna disco-stråkar och sammanför naivt enkla popmelodier med genrens mer dova känslostämningar. Ambitionen är också att framöver föra in hiphopinfluenser i låtbygget.
Det är tillgängligt, men aldrig insmickrande och platt.
— Jag har alltid älskat house, men jag återupptäckte genren när Daft Punk slog igenom. Första gången jag hörde dem så fattade jag ingenting. Hiten »Around the World« satt direkt, men resten… de vände upp och ner på alla begrepp. Hur bra som helst. Vilka kungar.
— Fram till 1995 hade jag mest pysslat med kommersiell dansmusik och var rätt inne på dancehall, Bounty Killer och såna prylar. Daft Punk gav mig tillbaka känslan för house och funk.
Det Eric S tar tillvara på, och som är ett genomgående tema, är den universella känsla som ett kokande dansgolv förmedlar. Där hög som låg, homo som hetero, svart som vit, IT-miljonär som vårdbiträde, blir höga på laddade rytmer och funkig soul. Och precis som i den bästa discon och r’n’b:n smyger det in ett socialt patos i låtarna. Med »Blue Collar« i bakhuvudet är det föga överraskande att Eric S gör en cover på Joe Smooths »The Promised Land«.
Också det en låt som vill förena, förbättra och ingjuta självförtroende hos den som lyssnar.
— Om du ska ha med texter ska de antingen ge eftertanke, eller så ska det bara vara rent nonsens. I rätt inramning är »I love you, baby« fortfarande det mest tidlösa vi har.
— Jag är ingen textförfattare själv. Jag skulle aldrig kunna skriva texter som dem på »The Promised Land« eller »Blue Collar«. Det skulle bara låta fånigt. Jag tror inte heller på att musik kan göra revolution. På sin höjd kan den öka förståelsen och acceptansen för de mer utsatta.
Senare sitter Eric S i en av Sidelakes studior och spelar upp råmixar från sitt kommande album. Dörren är ordentligt stängd, i rummet intill håller nämligen Tomas Ledin i skrivande stund på att färdigställa sitt nya album. Erics gästlista av vokalister till plattan växer ständigt. Just nu står Adam Baptiste alias APL, sångerskan Iris från insomnade hiphopgruppen Goldmine, rapparen Timbuktu, Demetreus — rösten bakom Christian Falks »Make It Right« — samt några hemliga personer uppskrivna.
Men det är när »Blue Collar« pumpar sig fram ur högtalarna, när Martha Jeans röst börjar mässa, som klockans visare fryser fast. Rytmen skulle fylla vilket exklusiv klubb som helst, men orden är riktade åt ett helt annat håll. Bilder av matköer, svetslågor, skitiga overaller, sjukhuskorridorer och brinnande soptunnor flimrar förbi.
»Blue-collar workers of America, you are somebody«.
Rödglödgad disco som skär bort samtidens blanka kosmetika.
»Blue Collars« textrader är lika aktuella här och nu som de var när sextiotalet bara hade tre år på nacken och »The Queen« myntade dem på WQBH-AM i Detroit.
— Det har tagit sju månader att få loss rättigheterna till samplingen. Martha Jeans dotter har äntligen godkänt den. Fan, den har kapacitet att bli riktigt stor. Det vore grymt att få höra den på radion i en taxi på Manhattan. Vid Wall Street, säger Erik Svensson och ler.

ERIC S HAR HITTILLS SLÄPPT SINGELN »ALRIGHT« OCH TOLVAN »I LIKE (THE THINGS YOU DO)«. HANS ÄNNU OBETITLADE DEBUTALBUM KOMMER I BÖRJAN AV NÄSTA ÅR.