NYLIGEN TRÄFFADE PIERRE en närmast triumfatoriskt hyllad manlig sångare och låtskrivare, och över varsin pastasallad och mineralvatten blickade de tillbaka på rumlande och ramlande Klubb Hemulen-kvällar i Göteborg i mitten av nittiotalet.
— Sedan dess har alla blivit så lugna och välordnade. Jag får stå för all galenskap själv, och det slutar alltid med att jag blir polisanmäld eller förnedrad, sa den hyllade sångaren.

GALENSKAP, POSITIVT SOM negativt laddad, har jämt varit en av pop- och rockmusikens främsta drivkrafter. Från Jerry Lee till Roky Erickson, från Little Richard till Sly Stone, från Spade Cooley till Johnny Paycheck, från Larry Williams till Ol’ Dirty Bastard, från Captain Beefheart till Bob Hund, från Jakob Hellman till Håkan Hellström.
Det anses vara en sorts galenskap att göra musiktidning också. I alla fall här i Sverige, med tanke på hur det gått för våra föregångare.
Om man nu ska lägga så stor vikt vid det. Exempelvis försvinner ju inte en låtskrivares kreativitet, visioner och låtar bara för att en annan låtskrivare före honom/henne har floppat.

MED RISK FÖR att utmåla oss själva som martyrer eller nobla idealister drar vi i gång Sonic för att vi — efter tragedin bakom Sound Affects nedläggning och vad-som-nu-hände-med-Pop — var så rörande eniga om att det är beklämmande att det inte längre finns en snygg, seriös, välskriven, bred musiktidning i den så omtalat framgångsrika popnationen Sverige.
Det är ju inte för att det saknas intresse. Eller för att det inte finns några grupper, artister och skivor att skriva om. Det gör det jämt. Varje år är ett bra musikår, oavsett vad någon försöker slå i oss, oavsett vilka sunkiga samlingsplattor vi uppmanas köpa i TV-reklamen, oavsett i vilken form musiken i framtiden kommer att nå oss.
Titta bara på vår årsbästalista! Lyssna på vår skiva! 2000 är exakt lika bra och lika betydande som 1990, 1977 och 1966.
Att höra Dead Prez uppviglande vrede, Håkan Hellströms allt-på-en-gång-pop, D’Angelos sensuellt smäktande r’n’b, Beachwood Sparks coola countrypsykedelia och Martin Hederos piano i »You’re a Big Girl Now« är ju inte »bara« att höra bra musik, det är något mer. Det är något större än så som år efter år — i nya låtar, och med ibland gamla och ibland nya artister och grupper — får människor att skratta, gråta, dansa, göra av med alldeles för stora summor pengar samt då och då försumma såväl hälsa som jobb och skola. Det är något som både förenar och skiljer polare, arbetskamrater och älskande.
Men det är förtvivlat svårt att sätta fingret på varför.
Fast det är spännande att försöka.
Vem vet, det kanske går åt helvete? Men vi tror inte det.
Bakom oss har vi ingen stor mediakoncern eller någon IT-miljonär som stryker omkring i kulisserna och oroligt inväntar snabb avkastning. Vi gör det här helt på egen hand, efter egen vilja, lust och ibland jobbig nyfikenhet. Än mer betydelsefullt är att vi längs med vägen gör en fabulös och sökande och ständigt sugen musiktidning. Och att vi i Sonic sätter strålkastarljuset på de artister och skivor som förtjänar det. Vi skulle kunna göra som en del andra magasin, nischa oss stenhårt på en genre. Men ingen av oss lyssnar på musik på det sättet, och väldigt få som vi känner gör det. I dag är det naturligt för de flesta musikintresserade att, säg, köpa nya Lil’ Kim-plattan ena dagen, senaste Sonic Youth nästa dag, för att strax efteråt titta närmare på den där fantastiske sångaren Charlie Rich.
När vi lyssnar på musik, och även när vi väljer vad vi ska bevaka i Sonic, spelar det mindre roll om det är kända namn eller obskyra kultfigurer. Men det är klart, har en musiktidning en riktigt viktig uppgift så är det att gräva upp guldet. Det som annars bara ligger gömt, och så småningom glömt, och bara kommer till glädje för fåtalet, om någon alls. Vi är nämligen övertygade om att var och en behöver berikas med Marahs feber, By Coastal Cafés lo-fi-glöd och Dan Penns själfyllda värme — på samma sätt som giganter i stil med Madonna, Bruce Springsteen och Whitney Houston fyller funktioner i människors liv.
Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det tänker vi visa i varje nummer, och ni ska även kunna höra det på den cd som jämt ska följa med.

SÅ OM VÅRA flickvänner, familjer, vänner och kollegor tycker att de här dimmiga dagarna och nätterna varit dårskap är väl det i sin ordning. Men de tycker nog också att det är rätt så kul när Sonic #1 nu är här.
Åtminstone så länge vi inte blir polisanmälda eller förnedrade…

Sonic-redaktionen, vintern 2000