Brainpools trummis ligger utslagen, halvt medvetslös. Sångaren har utvecklat en kronisk baksmälla. Det totala sammanbrottet är nära. Samtidigt smuttar Per dyr champagne tillsammans med sin fru, medan Marie kurar i sin loge med sina ”magiska” kandelabrar. Nyckeln till framgång är att välja rätt bland klichéerna. Och att inte tänka för mycket.

DET ÄR PRECIS SOM jag befarat. Vid grinden till Wembley Arenas backstageområde står Pauline, en femtonårig dansk flicka som kommit till London enkom för Roxettes skull. Av skivbolagsfolk syns inte ett spår, och vakten har inte blivit informerad om någon svensk journalist som blivit lovad att ströva fritt bland Roxette-medlemmarna från och med klockan fyra.
Det är förnedrande att stå och bedyra sina goda intentioner. Ännu mer förnedrande är dock Paulines situation, för hon har stått i sex timmar i regnet och väntat på någonting hon inte kommer att få.
Varför?
— Jag vill se Per och Marie, säger hon bara.
Kommer hon inte få se dem ändå, under konserten?
— Jo, men det är inte samma sak Jag vill att bara jag ska se dem. Bara en liten, liten skymt…
Hon tittar vemodigt över backstageområdet, och sedan på mig, längtansfullt. Jag lovar att ordna en autograf, om jag kommer in.

BANDET STÅR LÄNGST FRAM PÅ SCENEN I WEMBLEY ARENA OCH SPELAR SAMMANBITET SINA HITS FÖR ELVATUSEN BRITTER. INGEN BRYR DE SPELAR EN NYSKRIVEN LÅT, MEN ENGELSMÄNNEN BEGRIPER INGENTING.

En halvtimme förflyter utan att något händer. Framför oss ligger gårdsplanen svart och regnblank och öde, sånär som på en lastbil och några hästsvansprydda arbetsmyror.

BANDET STÅR LÄNGST FRAM på scenen i Wembley Arena och spelar sammanbitet sina hits för elvatusen britter. Ingen bryr sig. De spelar en nyskriven låt, men engelsmännen, som är vana vid låtar man känner igen redan första gången man hör dem, begriper ingenting.
Bandet hör knappast till popvärldens största surrealister. Ändå är det bara de tre flickorna i första bänkraden som gör några ansatser till kommunikation: de pekar, skrattar och härmar och försöker på alla sätt och vis göra narr av den expressive sångaren.
— Om man tappar greppet om publiken finns det inte en chans, att vända det igen. Då får man spela sina låtar och gå av scenen. I början av turnén var det lite otäckt, men nu har vi lärt oss att försöka övervinna fientligheten, säger Kristoffer, basist i Brainpool. När jag träffar bandet på deras hotell har det gått drygt femton timmar sedan konserten och ett knappt halvår sedan de fick sitt genombrott.
Undret från Lund har fått en uppgift som är vämjeligt avundsvärd, och som inte är det. Den lyckosamma biten är att de vid genomsnittsåldern tjugotre år befinner sig på europaturné med Roxette, och det är ett betydligt intressantare tidsfördriv än att plugga filosofi i hemstaden, som de gjorde för inte så länge sedan. Vad som är olyckligt är att konsertbesökarna i allmänhet inte kommit för att se förbandet, och vill det sig illa är det lätt att känna sig som ratad hajmat däruppe på scenen.
— Det är väl litet som Kejsarens nya kläder, spånar förgrundsfiguren Janne. Det är ganska fint, tills någon påpekar att han inte har några kläder på sig…
Sedan säger inte Janne något mer under intervjun. Han vårdar en bakfylla som mer eller mindre blivit kronisk under de senaste månaderna, och hans samtal inskränker sig numera mest till fylledravel. Håglöst tuggar han på sin kycklingtoast när bandspelaren rullar. Snacket får vännerna sköta.

EN OCH EN HALV TIMME försent blir jag insläppt på Wembley. En vakt visar mig till den provisoriska matsalen, där medlemmar ur turnékollektivet sitter utspridda i svarta klickar. Atmosfären är vänlig och avslappnad och luften fylld av konversation på svenska, danska, svengelska och alla upptänkliga brittiska dialekter. Roddarna är de mest högljudda individerna i sällskapet, de är branschens eviga lumpargrabbar och deras jargong är grov och klumpig. Men de är också ansvarskännande proffs, och när kvällen är över kan man se dem montera ner skyskrapor av ljudutrustning på nolltid.
Åsa Gessle — Pers fru och bokningsansvarig under turnén — står och försöker bestämma sig vid buffé-bordet. Kombinationen oregelbundna arbetstider och en allerstädes närvarade cateringservice är inte helt problemfri:
— Jag lever ju på chips, stönar Åsa, och pekar på en liten bula på magen. En kvart av tjejsnack förflyter. Vi pratar om shopping och Åsa berättar att hon köpt kläder idag. Svarta.
— Och i morgon är det dags för min käre make att få en garderob, konstaterar hon.
Och så pratar vi om ”rock-wives”, mest därför att Åsa är raka motsatsen till musikbranchens många vulgära groupie-hustrur.
Så upplyser någon mig om att Per Gessle har en liten stund över innan han ska pudras och fixas, och jag drar iväg med Brainpool-Jens till Roxettestjärnans loge.
— Åh, vad jag är glad att du har den där mockakappan på dig idag igen, säger Per och ler rart men inte tillgjort. Själv har han samma svarta kavaj och byxor som under intervjun i Stockholm två dagar tidigare, och nu, förklarar han, slipper han oroa sig över att jag ska tro att han bara äger en uppsättning kläder. På dödliga människors vis blir jag rörd. Per Gessle är den mest odramatiska superstjärna jag någonsin stött på, det är som att föra ett förtroligt samtal med en sympatisk storebror.
— Åh, vad den här branschen är rolig, fortsätter Per, och Jens och jag tittar misstroget på honom. Behagar han ironisera?
— Nejdå, försäkrar Per. Tidningen Q hade awards tidigare idag, och då var jag prisutdelare. Det var kul, det kändes precis som att befinna sig inne i pudelns kärna. Visst, det är ett spel, men det är ett roligt spel för man kan vinna. Man ska bara inte tänka för mycket.
— Det var jävligt kul i Prag, säger Jens plötsligt.
— Ja, visst var det, instämmer Per.
— Fast, tillägger Jens, den sista spelningen var riktigt vidrig.
— På vilket sätt? undrar Per.
— Jo, den första spelningen var skitcool, det var den roligaste vi gjort. Och efter den kvällen var man helt död.
— Ni hade varit på partaj också? Absint är ingen hit, säger Per och skakar bekymrat på hårmanen. Och så fortsätter han:
— Det är så tacksamt att spela för pragborna, för de har bara haft besök av hårdrocksband. Och så är det en väldigt vacker stad.
— Där var svingött, myser Jens på typiskt Jens-vis.
— En CD kostar förresten lika mycket i Tjeckien som i Tyskland — hundratrettio kronor, säger Per, och Jens tillägger att den tjeckiska månadslönen ligger på ett och fem. (Senare erkänner han en smula skamset att de supit upp åttatusen kronor under en enda, olycksalig tysklandskväll. De kan dock trösta sig med att det var en minnesvärd fylla, för kostnaderna står de i slutändan själva för.)
Är det inte risk att Brainpool kommer att förgås av tristess när ni kommer hem?
— Nej, vi kommer inte ha tid, vi ska ju börja spela in den nya skivan.
Hur låter den?
— Mer That’s my charm än Girl Lost. Fast långsammare, och mer bombastiskt. Stråkar och så.
— Jag hoppas bara att de slutar nämna mitt namn efter den plattan. Jag pratade just med Ben (Marlene) om hur tråkigt det är att det blir så mycket snack om oss så fort vi gör något med Jimmy Fun-etiketten, säger Per storsint.
Så börjar hans ögon tindra som tomtebloss, för han har upptäckt att Åsa står i dörröppningen.
— Hej, säger Per. Ska du ha barn? Är du i tjugonde veckan?
Men Åsa ler bara ljuvt åt påhoppet, och ger honom en puss. Hon ska inte ha barn. Hon har bara ätit litet middag. Chips blev det visst.

Tre dagar tidigare sitter Per Gessle på EMI:s kontor i Sverige och pratar om hur det var och varför det blivit som det blivit.
— När jag var nitton spelade vi in vår första EP, minns han. Vi betalade den själva. Jag jobbade på Farmarps Championer då. Vi gav upp skolan och beslutade oss för att det var öl och korv och bröd och musik som gällde. Det är ju en livsstil, mer än någonting annat. När man är i den åldern har man dessutom ett helt hänsynslöst självförtroende. Då är musiken en bit av en själv på ett annat sätt än när man blir äldre. Men det där beror också på vilken typ av skrivare man är. Vissa människor skriver väldigt självbiografiskt, själv har jag alltid tyckt att det är jävligt roligt att skriva låtar som är litet av pop-klichéer.
Du tycks ha en ganska respektlös inställning till din konst.
— Jag har inget kall, och det är kanske därför jag inte tar det på så blodigt allvar. Jag har fått ganska mycket kritik för att jag skulle vara någon sorts hitmaskin som bara sprutar ut hits. Det har jag aldrig förstått, jag har alltid sett mig själv som precis tvärt om. Jag är jävligt bra på att fånga en känsla och leverera den en bit, sedan behöver jag hjälp med att smycka ut den. Då är jag inte så intresserad längre utan lämnar den till Clarence, vår producent. Han är jävligt viktig.
Var bor du?
— Litet här och där…
Du har lägenhet på Strandvägen, va?
— Mmm.
Det är rätt okej där.
— Fin utsikt. Men i Halmstad bor jag i en riktig ungkarlslya som jag fick 1983. Det är en liten vindshistoria. Och så ska vi bygga ett hus. Vi har köpt en en tomt i Halmstad och har precis fått bygglov. Halmstad är i allmänhet fantastiskt trevligt, folk säger: ”välkommen hem! Ta den här saffransbullen! Hur är det med mamma?”. Jag känner en klar attitydskillnad jämfört med för tio år sedan. Om man är tjugotvå och det står i tidningen att man tjänat två miljoner, då säger folk: ”vilket jävla as!”. Det är skillnad att vara trettiofem. Annars är det mest i media man märker attitydskillnader. -91 hade vi slagit igenom i USA med Look Shop, och sedan kom Joyride som bara exploderade i världen. Och hela tiden älskade tidningarna oss. Men i år lät det annorlunda: ”Ni igen?”, liksom. Och sedan körde Z någon jävla påhittad skattegrej. Det var bara fjant, ingenting att skriva om. Det som var så roligt var att skattemyndigheten i Halmstad gick ut i Hallandsposten, sågade Z i bitar och sa att: ”det här stämmer ju inte alls!”. Och så hängde Expressen och Aftonbladet på. Och sen höll Aftonbladet på med att vi skulle spricka.
Det har man kunnat läsa om i flera sammanhang, senast var det danska Billede Bladet som hävdade att en splittring är i antågande.
— Det är helt konstigt, det stämmer inte alls.
Kommer du fortsätta som talangscout?
— Jag har inte ett spår att göra med att ha hittat Brainpool. Det är Ben som har gjort det, men jag får alla credits. Vad vi gjorde med Brainpool som vi inte har gjort sedan dess — och det är inte säkert att vi kommer att göra det igen — är att vi finansierade inspelningen. Popen är definitivt min hjärtesak, fast Ben har signat alla möjliga sorters band på sista tiden. Det finns ingen gräns. Om vi hittar någon som läser dikter på tyska till luta och det låter intressant, så tycker jag att vi kan ge ut det.
Får du aldrig själv lust att släppa en riktigt konstig skiva?
— Jag tycker att det skulle vara jätteskoj att göra instrumental filmmusik. Mina demos är fulla av pianoflum. Men än finns det tre-ackordslåtar som inte är skrivna.

”JENS HAR HAFT ETT EPILEPSI-ANFALL. I BÖRJAN HADE VI INGEN ANING OM HUR VI SKULLE BÄRA OSS ÅT. VI STACK IN TRUMPINNAR I MUNNEN PÅ HONOM,  MEN DET ÄR BÄTTRE ATT HAN BITER AV SIG TUNGAN ÄN ATT HAN KROSSAR TÄNDERNA.”

Den är så tröstlös, den där ständiga jakten på den perfekta poplåten.
— Jo, det är helt rätt. Samtidigt är det lättare att få en omedelbar respons i sig själv om man sätter sig och gör ett fantastiskt Bo Diddley-riff, än om man skriver en instrumentalsvit på tjugofyra minuter. Det kräver tid och engagemang på ett annat sätt.
I grund och botten är det alltså lathet som styr?
— Absolut. Det är jävligt lätt att ta ”the easy way out”. Men nu kommer det bli lättare för mig att göra något annat om jag får lust, för jag håller precis på att installera en studio i min lägenhet på Strandvägen.
Vad säger dina fina grannar om det då?
— Det är mest ambassadernas bostäder. Men vad jag känner för just nu är att göra Roxettelåtarna enklare i själva produktionen. Jag vill spela in en platta på sex veckor i stället för elva månader.
Blir det Vangelis sen?
— Sen blir det eventuellt Vangelis. Eller också kanske jag går ner till stranden i Tylösand och spelar in hundljud. Det är som i Nike-reklamen: ”Just do it!”. Man ska inte tänka så mycket.

JANNE ÄR DESSVÄRRE inte den enda av Brainpool-medlemmarna som fått en släng av ”turnésjukan”. I en säng på hotellet vid Russel Square ligger Jens, halvt medvetslös.
— Han har haft ett epilepsi-anfall, säger David med allvarlig röst.
— Var det ett svårt anfall? frågar Kristoffer oroligt, och David svarar jakande.
— Han har vaknat nu, men han begriper ingenting av det som sker runt omkring honom.
Det är inte första gången Jens haft »EP« under turnén.
— I början hade vi ingen aning om hur vi skulle bära oss åt, minns Kristoffer. När han fick kramp stack vi in trumpinnar i munnen på honom för att han inte skulle bita av sig tungan, sedan fick vi höra att det var det värsta vi kunnat göra. Det är bättre att han biter av sig tungan än att han krossar tänderna, för tungan växer ju ut igen.
Turnésjukan har uppenbarligen satt sig på förståndet också. Och alltihop är Tysklands fel. En månad där räckte för att suga musten ur pojkarna, och när de åkte därifrån var de trötta, sjuka och smådepressiva.
— Tyskland är ett vidrigt land, säger David eftertryckligt.
— Kakan, påminner Kristoffer honom om, och då illustrerar han lydigt den tyska galenskapen:
— Det var ett gäng i Tyskland som följde med Roxette runt. Efter ett tag blev de våra fans också. De lärde sig våra texter och de bakade till oss, något plommon-äckel som de gav till oss efter konserten. ”Tack”, sa vi, för det var ju ganska snällt trots allt.
När jag ber dem att bläddra bland de positiva minnena, nämner de genast den där gången då de badade med Status Quo:
— De bodde på vårt hotell, och så råkade vi hamna i samma plaskdamm, fnissar David.
— Wembley igår var väl den stora grejen, menar Kristoffer. När vi kom dit tyckte vi bara att det var som alla andra ishallar vi spelat i, men nu efteråt kommer det att kännas ganska häftigt.
— Det händer så mycket saker varje dag att man hade kunnat leva på dem resten av livet, säger David andäktigt. Saker som man kan berätta för barnbarnen.

EN STUND SENARE står vi i lobbyn tillsammans med Davids ystra lillasyster som bor i London och, enligt egen utsago, arbetar som ”undercover starspotter”.
— Nu åker vi till Camden och shoppar, säger systern med myndig stämma till de fyra veliga pojkarna.
— Jag vill inte, gnäller Janne, som har sett fram emot att få sälla sig till Jens i uppvakningsrummet. Men snart måste han ge sig.
På vägen mellan Russell Square och Goodge Street Station stannar vi till och tittar på ett butiksbiträde som försöker fånga en snattare. Det hela är mycket dramatiskt: han tappar sin bag och trottoaren utanför bokhandeln blir fylld av Princess Di — The True Storys, han vänder sig om men får syn på det rasande butiksbiträdet och fortsätter springa genom livsfarlig trafik. Hon får aldrig tag på honom, men pojkarna i Brainpool är betydligt uppiggade av incidenten.
— Mer sånt, säger David uppskattande, och Kristoffer börjar genast berätta om deras egna rådiga ingripande under en bovjakt i Bremen:
— Vi kom körande i turnébussen och vid en korsning stannade vi för rött ljus. På så sätt blev bilen bakom också tvungen att stanna, och bakom den stannade en polisbil. Plötsligt rusade en massa poliser upp till bilen bakom oss, och under pistolhot slet de ut några människor och pressade upp dem mot bilen. Jag tycker att det var väldigt påpassligt av oss, om jag får säga det själv.
— Egentligen borde vi ha blivit adlade, inflikar David. ”Fürst David Birde af Bremen” skulle låta bra.

DET ÄR EN TIMME kvar till konserten. Ute i korridoren är det fullt av skivbolagsrepresentanter och vackert vimmelfolk som ska häva gratisöl och närvara när Roxette tar emot sin guldskiva för 200.000 sålda Crash! Boom! Bang!. Av Janne, David och Kristoffer syns fortfarande inte ett spår och Jens försöker tappert dölja att han befinner sig på gränsen till nervsammanbrott. Helt klart tycks det bli han som får ta på sig ansvaret för gästlistan och se till att alla de trettiofem kompisarna som rest ända från Lund, blir uppskrivna. En kvart före konserten kommer grabbarna slutligen inrusande, och med andan i halsen berättar de om hur fantastiskt det kändes att ta tunnelbanan och fråga efter vägen till Wembley. Mindre lustigt var det emellertid när tåget fastnade i en tunnel.
Sedan går bandet upp på scenen för att förslösa sina underbara låtar på en publik som huvudsakligen utgörs av förbryllade trettioåriga män.
Roxettekonserten är ett under av professionalism och i två timmar ler jag oavbrutet. Igenkännandets glädje är betydligt större än motståndet mot banaliteter, dessutom är de vansinnigt bra. Marie ser som vanligt oerhört mager ut där hon spankulerar omkring i någon sorts åtsittande gycklardress, men hennes röst är enorm. Per har en adidas-randig skjorta som han haft på sig de senaste tre veckorna, kanske har det stilmedvetna förbandet influerat. I banduppsättningen ingår bland annat tre gitarrister och två trummisar, så nog alstras det tillräckligt mycket musik för att fylla hela jättestadion. Ändå låter det närmast farsartat då Marie hälsar Wembley med orden:
— Det här är ett väldigt speciellt ställe.
För mysigt blir det inte ens när det röda draperiet faller ner bakom Marie, där hon sitter vid en synt som bångnar under tyngden av en jättekandelaber.
När jag i efterhand gör mig lustig över vad som framstått som ett rent spektakel, blir jag upplyst om att kandelabern är en av tre, och att de har en ganska allvarlig innebörd för Marie.
— Hon släpar jämt omkring på de där stora ljusstakarna, och före konserten har hon dem hos sig i logen. För henne är det inget spektakel, säger Jens.
— Hon verkar litet märklig, föreslår jag, och Jens erkänner att det har han också trott.
— Fast det var innan jag träffade henne, påpekar han. Nu vet jag att hon absolut inte är otrevlig. Tvärtom är hon nästan den varmaste personen på hela turnén. Hon är bara litet hemlig av sig.
— Marie och jag är ohyggligt olika till personligheterna, säger Per, den där eftermiddagen i Stockholm.
— Jag har aldrig haft kapacitet att jobba som hon gör. Maries sista platta, Den ständiga resan, handlade ju mycket om det här att hon behövde skriva av sig att hon mådde dåligt. Jag har aldrig behövt skriva av mig, för jag mår inte dåligt. Jag har aldrig haft någon livskris. Det är litet av ”opposites attract”. Och vi gillar ju båda det vi gör, och vi gillar apparaten omkring det. Själv intellektualiserar jag aldrig min musik. Det är jävligt roligt, helt enkelt. Det känns i magen.
Ändå sitter det fans i Argentina och har en liv-och-död-relation till din musik. Kan man någonsin förstå vidden av alla känslor man genererar?
— Nej det kan man inte. Ibland får man brev som man orkar läsa, där folk beskriver vad en låt eller jag eller vi gjort för deras liv. Då blir man helt knäckt.
Får du brev av folk som hotar med att ta livet av sig?
— O ja, många! Det var till och med en som gjorde det för länge sedan, när jag var med i Gyllene. Det var en tjej som höll på i Halmstad där jag bodde, hon ringde på hos min mor och så. Hon var där hela tiden, ”pain in the ass”. Men så kom hennes föräldrar och berättade att hon hade tagit livet av sig, för att hon hade skrivit brev och jag aldrig hade svarat. Jag var väl tjugotvå då. Men jag blev mest förbannad och tyckte, med all rätt, att jag inte behövde ta på mig skulden.
Får du vara otrevlig om du tröttnar på allt, eller skulle det vara dåligt för din image?
— Om man resonerar så, då tänker man för mycket. Skulle jag inte få lov att vara full och gå ut på en krog i Halmstad och trilla under bordet, bara för att jag är jag?
Gör du det?
— Klart jag gör! Det händer ofta. Men det där med otrevligheten är känsligt. Jag kan såra människor väldigt lätt utan att mena det. Stiffe, som sköter mina gitarrer på scen, berättade en grej… Under en av konserterna var det en tjej som kastade upp en nalle på scenen, en groda eller nåt, för hon tyckte väl att jag skulle ha en sån. Där låg redan tusentals grejer, för det gör det alltid. Då såg Stiffe hur den här tjejen stod där och bara älskade allt, och så sparkade jag bort hennes nalle. Det var bara för att den låg i vägen för min framfart. Men hon bröt ihop totalt och började storgråta, för hon tog det personligt och trodde att jag inte gillade henne. Efteråt gick Stiffe fram till henne och gav henne mitt munspel, och då var allting räddat och jag var tillbaka på piedestalen igen. Men man ska inte tänka för mycket på sånt.
Det sista säger han närmast reflexmässigt.

Efter konserten går jag vilse i korridorerna backstage, och en gång förirrar jag mig in i ett spöklikt maskinrum. På vägen ut passerar jag ett antal stora, gula skyltar som talar om att jag just varit inne i en ”danger zone, do not enter”.
När jag slutligen hittar fram till det egentliga backstageområdet har det bildats en kö utanför den största av logerna. Där inne håller man ”Meet and greet-party” och extra speciella individer är ivrigt sysselsatta med att göra intryck på ändå viktigare kolleger. Nästan genast blir jag utsatt för anklagande frågor rörande min ”VIP”-sticker, av en man som bara har en ”backstage”-dito. Tydligen är det en himmelsvid skillnad. Jag kontrar med att fråga vad han själv har för relation till bandet, och får till svar att han jobbar inom företaget som tillverkar basistens förstärkare.
— Och, förkunnar mannen, nu tänkte jag träffa Per och Marie.
Värdparet själva dyker aldrig upp, men till de två bandmedlemmar som är närvarande dras ryggdunkarna som myror till en syltklick. Ändå sköts de flesta kommunikationer lågmält och diskret. Om man undantar den svarta fotomodell som står vid barbordet och gastar, rör det sig mest om proffsminglare, och de är väl medvetna om vikten av att kunna simulera integritet.
Sedan finns de ytterligare några som är för fulla för att bry sig. Brainpool och deras trettiofem kompisar från Lund har hittills suttit i ett intilliggande rum och pimplat champagne. Nu kommer de invinglande i Lonsdaletröjor och Pumaskor för att jaga mer sprit och skräna interna visor om stora kukar. De andra i rummet blir stående tysta och tillintetgjorda, för de har just blivit varse om vilka trista gamla typer de är. Det har blivit Brainpools tur att vara huvudattraktion.