När den svenska punkscenen förs på tal, suckar Love Scuds basist Håkan Göstas.
— Till och med Island har ett bättre musikklimat. Det dyker upp hundra Ebba Grön, men inget nytt.
— Banden ser ut som punk men låter pop, fortsätter sångerskan Louise Fenger-Krogh. Det är inte klubbarna det är fel på, det är mentaliteten och förmyndarattityden.
Love Scuds debutskiva heter Luxurious Misery (”det skulle kunna vara ett namn för hela rockbranschen”, enligt Håkan) och är melodiös punk präglad av Louises karaktäristiska, lite hesa röst. Louise har doat med Pushtwangers och hade på 80-talet ett eget band, Louise And The Porny Peas, vars första singel producerades av Dan Hylander på proggbolaget Amalthea.
— Mikael Wiehe var en riktig diktator, för han sålde mest plattor, berättar Louise. Vi fick inte ge ut någon LP för att vi sjöng på engelska.
Love Scuds debut är producerad av Thomas ”Entombed” Skogsberg. Håkan skriver både text och musik. Är det inte svårt att skriva texter som ska sjungas av en tjej?
— Jo, men mycket får jag reda på indirekt av Louise.
— Telephone Bitch handlar till exempel om mina erfarenheter från en telefonsex-firma, berättar Louise. Jag har sett hur det funkar på nära håll. Minderåriga tjejer som blir utnyttjade och förnedrade.
1994 spåddes att bil punkens år.
— Överallt utom i Sverige kanske, svarar Håkan.
— Jag tycker det är så märkligt att kategorisera på det sättet. Finns det bara plats för en sak i taget? undrar en irriterad Louise.
Fyller punken fortfarande en funktion?
— Jag tror fortfarande att det handlar om stolthet och uppror, säger Louise. Jag känner på samma sätt som konstnär (Louises tavlor hänger på fem museer), man vill inte sälja sig hur som helst. Allting är totalkorrumperat. Nu håller vi på att rövknulla in oss i EU genom arbetslösheten. Vi håller på att sälja vår självständighet och demokrati för kommersiella intressen.
— Vi skulle kunna sikta på att spelas på radion. Så där lagom sött som Staffan Hellstrand och sjunga på svenska. Men det skulle inte vara något kul.
Lämna ett svar