Stämningen är extremt bakfull på den lilla indiska restaurangen. Det luktar rockmusiker lång väg om de fyra relativt unga män som sitter och stönar övar sina stora stark i ett hörn.
— Kan man inte ta en Trio och stoppa ner den i ölen?
Thomas Broman, bandets nya trummis, är den som mår allra sämst.
— Ursäkta men jag måste f-n ha käk, jag håller på att svimma. Jag ser allt i svarvitt…
Kvällen innan gjorde de en spelning i Malmö, körde covers, sådant som de själva lyssnade på när de växte upp: BB King, Edgar Winter och Mountain. Men coverspelandet var en engångsföreteelse, några planer på en coverplatta har de inte enligt Conny.
— Jo, förresten. Vi tänkte göra en platta med Guns n’ Roses-låtar… Och så finns det en snubbe som kör Elvislåtar, honom tänkte vi göra covers på…
— F-n, satte man mig i badkaret så skulle man kunna göra bål av mig. Läggar man bara i några apelsinklyftor så… 13 procent!
Broman verkar inte vara på bättringsvägen.
Fast egentligen mår Electric Boys väldigt bra. Det senaste året har de hämtat sig från en värre baksmälla — den katastrofala USA-lanseringen efter förra albumet Groovus Maximus.
Enligt bandet gjorde det amerikanska bolag som de hade på den tiden allt fel. Albumets minst typiska låt, Mary In The Mystery World, valdes ut till singel. När bandet protesterade hotade bolaget med att inte ge ut någon singel alls.
När de kom hem från USA var stämningen låg. Spelglädjen i bandet var borta. Somliga var mer intresserade än andra av att fortsätta, så trummisen Niclas Sigevall och gitarristen Franco Santunione åkte ut. Conny och Andy annonserade efter nya medlemmar i MTVs text-TV, fick en massa demotejper som de lyssnade igenom under några månader.
Till slut hittade de naturligtvis folk på helt andra vägar.
— Broman kände vi sen förut, berättar Conny. Han var den första vi tänkte på, men han lirade i Great King Rat då. Sen blev det han i alla fall. Martin (“Flim”, gitarr) var det två polare från olika håll som tipsade om. Sen höll vi på och repade i en liten lokal “för att komma närmare varandra”.
— Tycker du också att riffet till Groovus Maximus låter som Rabalder, frågar Conny osökt. Det tycker jag, det är därför jag diggar det!
Vilket drar igång en diskussion om klassika TV-program från 70-talet. Och musikaliska influenser från 70-talet.
— Det är ju inte så konstigt att det blir mest 70-tal eftersom det var då man växte upp, förklarar Andy. Men en sak måste man säga om den här Seattlevågen, att helt plötsligt finns det några band man kan lyssna på. På 80-talet var det helt klart inte mycket som kom som jag gillade. De senaste åren har det kommit band som skriver musik och sjunger och spelar. På riktigt.
— Som Andy sa, fortsätter Conny, det är jävligt ballt att det har kommit Alice — inte Cooper alltså — och Soundgarden och så’nt. Band som tar chanser och testar lite annorlunda saker. Grejen är så här, lyssna nu: vi spelar på våra Marshal-staplar och Strator från 60-talet och så vidare. Det låter på ett sätt. Skulle vi plugga in i samma grejer som de där banden kör med så skulle vi låta som dem. Mycket av vårt sound sitter i prylama. Bortsett från låtarna förstås… hur smart lät det där?!