Svensk popmusik har överdoserat på luktisar och My Little Ponies. Den är magvändande ödmjuk, välartad och gullig.
Bland allt fjosket dyker emellertid ett och annat exploateringsbart objekt upp. Som porr-pojkarna I Brainpool. Vips kom Per Gessle och hans Jimmy Fun-etikett och viftade med en fet check. Med detta intelligenta drag klargjorde Per att han inte tänkte bli någon tragisk popfarfar, samtidigt som han etablerade sig som institution. Respekt, tyckte vi, och lät per uttala sig om potentialen hos diverse lovande svenskt råmaterial.

Det är inte första gången Per Gessle får leka Malcolm McLaren.
— Det här har jag gjort en massa gånger utomlands. Det är pinsamt att såga en låt som ligger trea på Japans nationella lista, säger han, med sitt alltid lika avväpnande pojkstrecksflin.
Den här listan är garanterat befriad från namnkunniga artister, med ett undantag. Men inte kommer väl Per att märka att en solkig gammal Suede-demo har förirrat sig in bland nyponrosorna?

CARDIGANS: Pooh Song

Sol i ögonen, gräs mellan tårna och kardborrar i kamomill-håret. En doft av Johnson’s barnpuder sprider sig genom hotellsuiten.
Hitpotential: Vad betyder väl fantastisk musik när man är notoriskt introvert? Och finns det hopp för ett band, vars gitarrist brukar tömma kaffetermosar i konkurrent-popgruppens fåtölj backstage? [Efter en halv minut]:
”Det här tycker jag om. Det finns en gammal tumregel som säger, att om man inte blivit intresserad efter 40 sekunder, är det inte bra. Det är väldigt sött och personligt. Om. Det är tillräckligt brett för att bli en hit, är svårt att säga. Men i smakfaktor, alltså vad jag själv tycker, får den nästan åtta av tio.”

GREEN: Special Applepie

Svensk powerpop-historia kapitel sjuhundrafemtiotre.
Hitpotential: Energisk sång, klämmig refräng. Men Hey Princess-introt tär på ens tålamod.
”Det här är också jättebra, speciellt refrängen. Faktiskt påminner det litet om Gyllene. Men man skulle nog komprimera låten litet, introt är för långt. Cardigans var ballare. Det är alltid roligare när det är en tjej som sjunger. Jag blir väldigt glad när jag hör sån här musik, för så fort man sätter på MTV kommer 2 Unlimited eller Urban Cookie Collective. Man tänker bara att, ’faan, lägg ner!'”

BEETROOTS: Lady Luck

Göteborgspojkar med Blur-komplex. Trollbindande harmoniväxlingar varannan sekund. Per kan omöjligt sitta stilla, och efter 40 sekunder skrattar han belåtet och ropar ”XTC!”.
Hitpotential: Mja. Attityden är väl akademisk. De sjunger ”oi” och ”mayk” och trasslar in sig i sina egna konstnärliga föresatser. ”Det här var bra, fast på ett annat sätt. Speciellt brett tror jag nog inte att det är. Det är nog litet mer för klubben.” [för inbördes karriärsklättring, förf anm]

HONEYMOONS: Colourblind

Kapitel sjuhundrafemtiofyra.
Hitpotential: Tveksam. Marknaden för band som sjunger engelska på norrländska är begränsad, och konkurrensen är stor.
”Litet för omedelbar refräng som man kanske tröttnat på när man kommit till slutet av låten. Hittighet är inte bara att man hört den förr, den ska ha något unikt också. Det hade inte den här.”

NAKED: Shove Me

Karlstadband som låter mer Suede än vad Suede själva gör. En engagerande poplåt, som trots allt har en massa integritet.
Hitpotential: Stor. Suede har ju också varit två killar och en trummaskin.
”Det var litet gitarrhjälte-känsla i början, och ibland lät det som Tages.”
Du tycker inte att det låter som något som låter som Bowie, eller nåt?
”Det tänkte jag faktiskt inte på. Det var distad sång i refrängen, och det var tufft. Intressant, men litet för klubben, kanske. Det blir nog till att fortsätta på kulturbidrag.”

SOULS: Its Absence

Spröd flicksång, litet anonymt och väldigt anglofilt.
Hitpotential: De ser fantastiska ut och är experter på sex, droger och skandaler. Det där med låtarna kommer säkert att ordna sig.
”Litet dussin, och opersonlig sång. Man har hört det förr, fast bättre då. Sådär. Inte speciellt hittigt.”

SUEDE: Painted People

Möglig gammal demo. Brett låter som en förstoppad prärievarg. På refrängen glömmer han bort att sjunga.
[Efter två takter:]
”Det här låter som en usel gammal Suede-demo. Är det Suede?”
Äh.
”Det låter personligt. Framförallt sångarens röst, som påminner om en tidig Bowie. Fast jag kommer inte ihåg ett jota av låten. Vad var det för något?”
Suede.
”Vad glad jag är! Tänk om jag hade sagt att det lät som Tova Karlsson.”

JUSTINE AHEAD: Popflower

Beundrar Brainpool. Trevlig men litet ansiktslös powerpop.
Hitpotential: Att vilja bli som ett band som vill bli popstjärnor, är det inte att starta med ribban litet väl långt ner?
”Det här var jävligt mycket Jam. Introt lovade mer än vad det höll. Jag har svårt att tro att den skulle bli en hit. Man har liksom hört det förr.”

PINEFOREST CRUNCH: Cup Noodle Song

Vacker och okonstlad pop. Exceptionell sångerska.
Hitpotential: Om de döper om sig till något snärtigare, samt börjar klia rätt journalister på ryggen, kommer den att öka avsevärt.
”Det här var bland det bästa. Var har du hittat dem?”
På tunnelbanan i Gamla Stan. De ser bra ut och befinner sig på rätt sida av 20-årsstrecket. Vill du signa dem?
”Inte på de här grunderna. Vad vi gör om vi är intresserade av någon artist, är att vi tar in dem i studion och låter dem göra en riktig demo för att se om det håller, innan vi går vidare. Men det lät absolut intressant.”

STARS ON MARS: TV Baby

Serietidningspop i fyrfärgs-tryck.
Hitpotential: Exemplarisk publikfriare som torde spränga alla hit-barometrar.
”Versen var mycket roligare än refrängen. Hitpotential? Kanske. Inte den här låten tror jag, refrängen var tanig, men idén kan nog funka i ett annat sammanhang.”

Pers utvärdering:

”Det låter väldigt brittiskt över lag. XTC, The Jam, jävligt mycket sextiotal, sent sjuttiotal och tidigt åttiotal.
De där från Gamla Stan skulle man vilja höra mer av, de var duktiga, och så Cardigans förstås. Men hitfaktorn är nog tyvärr ganska låg.”
Det verkar vara en evig konflikt mellan personlighet och hit-faktor.
”Först vill jag påpeka att det är väldigt mycket talang i allt jag hört hittills. Men det är svårt för ett svenskt band att lyckas utomlands om det inte handlar om väldigt bred pop, typ Ace of Base, eller vi. Fast jag går fortfarande och sjunger på den där usla refrängen, ’TV Baby’…”

Vår utvärdering:

Det bristande storhetsvansinnet hos det unga, svenska popstjärnematerialet är illavarslande. Istället för att sitta framför badrumsspegeln och träna coola intervju-poser, går de på föreläsningar om populärkultur med musikalisk anknytning. Och skulle någon till äventyrs överväga att skaffa sig ett ordentligt skivkontrakt, får han genast en skarp tillrättavisning av Kritikern, som i all välmening bara försöker undvika begåvningsflykt. Dessvärre lär slutstationen för popens intelligentia förbli Hannas Cykel-källare under en lång tid framöver.