När rocken precis höll på att dö; när nya band inte förtjänade att skrivas upp förrän de kunde utgöra ett gåtfullt diskussionsunderlag för popnördar, då började Atomic Swing plötsligt sippra igenom filtren. Fyra spinkiga killar med byxorna halvvägs nere över baken som gjorde lagom ointelligent hushållsmusik. Och med refränger att dö för.

VÅRA NYA BAND bestod uteslutande av unga män med bedrövad uppsyn och klen fysik, malandes samma två mollackord om och om igen, på tre Rickenbackergitarrer. Resultatet lät ungefär som slaktarscenen i motorsågsmassakern, eller som England år 1990. Deprimerat.
Men så poppade Atomic Swing upp från replokalen i Söders underjord, fullständigt omedvetna om att det hänt någonting överhuvudtaget under de senaste tjugo åren. De klädde sig i jättesmå tröjor med påsydda glitterstjärnor och spelade sådär idiotiskt obekymrat som man bara kan göra, om man tror att “Suede” betyder kålhuvud och att man själv uppfunnit rock ‘n’ roll. Vi andra slutade att vänta på The Creeps. “Stone Me Into The Groove”, Atomic Swings debutsingel, hade en en refräng att dö för. Det var musik som gick hem, som fick det att rycka i kroppen på folk, och på musikjournalister. Musik med början, slut, vers och refräng. Lagom otrendig. Lagom ointelligent. Hushållsmusik. Och man frågade sig, varför i all världen hade ingen gjort det tidigare?
“Stone Me Into The Groove” blev naturligtvis en landsplåga.
Den tjatades i radion och hamnade på topplistorna, och trots att singeln släpptes alldeles i slutet av hösten hann den bli 92-års mest spelade låt i radioprogrammet Vox. I brittiska NME fanns den med på listan över de 50 mest lovande banden inför 1993, tillsammans med verkligt revolutionerande grupper som Suede och Verve.
Tv-tittarna drabbades i allra högsta grad av Atomic Swing. Vi såg dem i Mark Levengoods program, i Cissi+Martins program, i Kosmopols lusse-program, ja, det var snudd på omöjligt att knäppa på TVn utan att de stod där, fyra spinkiga killar som glatt skuttade omkring med byxorna halvvägs nere över baken.

NICLAS FRISK ÄR SÅNGARE och gitarrist i Atomic Swing, den minst tystlåtne av de fyra försynta. Han är dessutom en tvättäkta rockrebell. Att rocken skulle vara död vill han inte höra talas om.
— Rocken är inte död, det är dess utövare som är döda. De som skulle ha sysslat med rock under femtiotalet är idag rebeller på annat vis. De är med i Greenpeace, eller också är de reklamare. Så nu har rocken blivit rumsren och börjat låta “bra”, säger Niclas, och berättar med avsmak att det till och med finns en rockmusikerlinje.
— När vi spelade in den här skivan gjorde vi precis som vi själva ville, förklarar han. Det är o-tight, det rycker och drar och det är ingen speciell hifi-kvalitet. En viss skivbolagsdirektör som fick höra “Stone Me” tyckte att melodin visserligen var bra, men att framförandet lät förjävligt. Han sa att det lät som en demokassett och att det behövde fräschas upp. Det var en verkligt fin komplimang.

Vi är vita, heterosexuella och varken alkoholister eller mobbingbarn, så det kan inte bli några utvik i Expressen…

STÄMNINGEN ÄR LÅGMÄLD där vi sitter, vid det jättestora bordet i Sonets konferenslokal. Det ekar ödsligt när man talar och ingen är kaxig nog att vilja uttrycka sig, åtminstone inte om de där eventuella skandalerna jag frågar efter.
— Vi är ju bara tre dalmasar och en hälsing. Vi har inget annat godis att bjuda på än våra refränger, säger Niclas en smula ynkligt, och tillägger att de brister de trots allt har, döljer de väl.
— Vi är vita, heterosexuella och varken alkoholister eller mobbingbarn, så det kan inte bli några utvik i Expressen…
Efter att ha konsumerat några liter kaffe och många osande och osunda Marlboros, har vi i alla fall lyckats enas om att ackord-snack och namedropping är tråkigt. Niclas menar att han ändå inte har någon aning om vad som händer i ute i Stora Världen.
— Jag som lever med musiken tjugofyra timmar om dygnet har inte tid att hänga med, suckar han. Det känns precis som om man inte läst på hemläxan när man läser viss musikpress. Sveriges musikscen består bara av en massa fans, såna som plöjer igenom NME varenda vecka. Men om man försöker ta efter den engelska kulturen, om man sitter i Sverige och försöker pejla in roliga formuleringar på engelska, då är det svårt att skapa nåt nytt. Det blir liksom bara pinsamt.

POPNÖRDAR ELLER EJ, de traditionella rock n’ roll-klichéerna är killarna väl förtrogna med. Det är med stor förtjusning de konstaterar att de faktiskt lyckats använda sig av nästan allihopa, på en gång.
— Ta “Stone Me”, tillexempel. Där har vi verkligen staplat rockens alla klyschor ovanpå varann. Jag menar, “Stone Me Into The Groove”! Nidas smakar belåtet på varje stavelse. “Smile”, den nya singeln, har emellertid en text som är betydligt mindre banal än “Stone Me”. Under den klämkäcka titeln döljer sig en svidande ironi.
— “Smile if there’s anything you want…” Den handlar om hur det är att vara snygg brud och ha det lätt för sig. Det är en avundsjuke-låt, förklarar han.

NÅGOT AV DET FÖRSTA MAN SLÅS AV när man lyssnar på “Stone Me Into The Groove”, är Niclas enastående gitarrpillande. Att imitera Jimi Hendrix är nämligen litet speciellt. Det är inte som att imitera My Bloody Valentine, där det mesta hänger på antalet gitarrer, dist-boxar och effektpedaler. Nej, Hendrix var en begåvad kille, och att efterlikna hans krumbukter fordrar att man själv har begåvning. Fast några skivor med den store gitarr-gurun har Niclas aldrig ägt.
— Jimi Hendrix, det är sånt man har hört på radio, så man vet ju hur han låter. Och lägger man på en Hendrix-liknande gitarr, då blir det bra från första början. Annars är våra influenser det som folk förnekar att de lyssnat på. Jag föddes i Mora -69, och eftersom Mora ligger tio år efter var det sent sextiotal och tidigt sjuttiotal som var populärt när jag växte upp. Även Hendrix, antar jag.

Har man klarat av att spela i ett band, då kan man klara vad som helst. Det är som att leva i ett äktenskap, fast med fyra personer. Utan sex.

DE ÄR ALLA SJÄLVLÄRDA och förklarar stolt, att några lektioner har de minsann inte tagit. Nidas lärde sig tillexempel spela gitarr framför spegeln hemma i Mora.
Senare, då han gick på gymnasiet, fick han höra talas om den unge, lovande basisten Petter. Tillsammans spelade de in ett antal demo-låtar, och embryot till fullt utvecklat band började ta form. Planerna blev emellertid framskjutna då Niclas gav sig ut och spelade med icke helt okända Per Persson och hans Pack.
— Jag träffade Persson när jag jobbade på Elektra, berättar han. Och när jag sen började jobba med honom lade jag och Petter bandet på is. Det gick bra med Packet, så det blev att man stannade kvar där ett par år. Sen kände jag att det var dags att dra igång det här. När vi fick höra talas om att det satt en en snubbe och övade orgel hela dagarna tog vi med honom också. Och Henke… Det var rätt kul hur vi hittade honom. Vi hade väl testat en tjugo — tretti trummisar, fast ingen av dem var snygg nog, hä hä. Så när jag mötte den här spinkige lille killen på Mariatorgets station tänkte jag att nu, nu blir det fittspel på trumman. Han kom ner och tog två takter, sen hade han jobbet.
— Vi har inte spelat tillsammans i ett år ens så det är en ung och fräsch grupp, säger Micke nöjt.
Aromic Swing har emellertid funnits i närmare två år, med varierande banduppsättning. Hur fungerar det egentligen när man sparkar sparkar varandra, undrar jag.
Niclas får med ens något plågat i blicken.
— Oj, oj, oj, jämrar han sig. Det här är magsårsämne.
— Det är Niclas som säger åt MIG att sparka folk. Jag är “städaren”, säger Petter med ondskefullt gnistrande ögon, och de andra fnissar.
— Det handlar väl framförallt om personkemi, tycker Micke. Rätt kille på rätt plats. Det beror inte på om man repar mycket, för det gör vi inte.
Niclas förklarar att rundgången och det jävla oljudet i replokalen faktiskt kan få bandet att ryka ihop ibland. Men det är i så fall de enda tillfällen då de blir riktigt osams, så det är bara att undvika att repa.
— Man har ju repat med andra band, i tonåren och så, men då gjorde man det för att lära sig spela ordentligt. Nu kan vi spela.
Han tystnar och tänker ett slag.
— Har man klarat av att spela i ett band, kan man nog klara av vad som helst, säger han sedan.
Petter, också han luttrad av motgångar och konflikter, instämmer.
— Det är som att leva i ett äktenskap, fast med fyra personer. Utan sex.
— Man har ju hållit på sen gymnasiet och varit ute och horat sig med cover-band för att försöka få in några kronor. Jag har bara att spela om jag vill överleva, för jag kan ju inget annat. Nåt ska man väl försörja sig på, säger Niclas med spelad likgiltighet, men då blir det fart på Petter, som menar att “det är för jävla kul också”.
— Tala för dig själv du Niclas, hojtar de andra.
Att vara musiker är dock allt annat än bekymmersfritt. De är hyfsat stora och dubbelt slavarbetande, ändå kan de knappast försörja sig på sitt spelande. Rockstjärnemyten är just inget annat än en myt. Ett hundyrke, tycker Niclas.
— En gång i tiden, på sextio-och sjuttiotalet, var det status att vara rockstjärna. Nu är det programledare och krönikörer som tagit över rollen. Under vår spelning på Hultsfredsfestivalen stod det en massa kända musiker och lyssnade i tältet, och ingen brydde sig. Men så plötsligt kom det in nån kvällstidningsjournalist, och alla vände sig mot honom. Det var precis som om han varit omgiven av nån sorts aura.

DET LIGGER HELT ENKELT INTE för dem att bli imponerade av sig själva och sitt nyvunna kändisskap. För, som Niclas säger, de har ju fått en uppfostran. Fast självförtroendet har blivit bättre, de deppar inte längre ihop över dåliga recensioner. Ändå inser de att media spelar en oerhörd roll för hur deras framtid kommer att gestalta sig.
— Vad jag är livrädd för är att vi skall bli något slags fenomen och få en datumstämpel på oss, säger Niclas. Vi vill absolut inte bli trendiga och hypas upp utan fog. Näe, vi kör den här vanilj-stilen istället, en all-round-stil som passar alla.
— Det är häftigt med dajmglass och sånt, men vanilj, det håller länge, konstaterar Micke belåtet.
— Men det finns kanske de som inte tycker om vanilj, försöker jag, som inte tycker om vanilj.
— Då FÖRNEKAR du vaniljen, säger Petter anklagande.
Niclas föreslår att vi ska lämna glass-snacket nu, “medan man har chansen att få tala ut…”
Han väljer åter favoritämnet, det outtömliga “rocken — död eller levande?”. Niclas själv är fullt övertygad om att den ännu inte är helt förlorad, och att hoppet delvis står till hans eget band.
— Det är litet som när jazzen dog. Det blev för mycket regelbokstänkande, för mycket av “så här ska det låta”. Till slut fanns det bara en liten grupp som förstod den. Jag känner att rocken är på väg att trassla in sig på samma sätt, det är bara de som har läst på som orkar härda ut. Men vi vill inte vara på det sättet, så våra budskap är inte så avancerade. Man måste komma ihåg att musik skall vara lättillgänglig för alla.
“Recommended for recently divorced”, står det på konvolutet till den nya skivan. Det finns en tanke bakom allt, till och med Atomic Swings popmusik, som ju inte är så förfärligt mycket väsentligare än en glad spark i häcken. “Fin” är den definitivt inte, och den är fullständigt oduglig som diskussionsunderlag åt en snobbkulturell elit. Eller, som Micke säger:
— Drömmen är, att om tjugo år när man frågar folk vad de lyssnat på under sin ungdom, då ska alla förneka att de gillat Atomic Swing. Då har man lyckats.