Orup goes Europ. Ett dåligt skämt? Nej, borta är vargarna och regnet. Efter två års tystnad gläntas det på dörren till det orupska popsnickeriet. Men nu har han tänkt lägga större landområden under sig. Europa och USA väntar.
En tisdagkväll i januari bjöd SLITZ hem Orup för att spela väl valda skivor och prata om dem. Orup rosade och rasade om vartannat.
Andres Lokko valde skivorna och bjöd på tilltugg.
— Häng på!

GEORGE MICHAEL
Praying for time (CBS)

— OJ, NU FÅR JAG TÄNKA ETT TAG. Den har växt något alldeles oerhört sedan LPn kom. Första gången jag hörde den tänkte jag:
Grabben är smart, han vet vad han gör. Och uppenbart verkar han ha ett otroligt problem med att vara idol, det verkar vara det största oket i hela världen. De svältande barnen i Etiopien är ingenting jämfört med hur svårt han har haft det.
ANDRES LOKKO: Och ändå är det just det han har jobbat för i femton år.
— Det där är hans business. Men bortsett från det är LPn toppen, speciellt balladerna. Fast, som den Wham-galning jag är, får jag inte alls samma rysningar av det här som jag får av, säg, “Careless Whisper” eller “Last Christmas“. Men tillbaka till “Praying For Time” — Jag gillar faktiskt texten, speciellt raden “Charity is a coat your wear/Twice a year“. Att man när man får dåligt samvete betalar in en liten summa till Greenpeace eller Amnesty och sen mår man bra igen. George Michael har aldrig varit en stor textförfattare i övrigt, men sjunger man som han gör så gör det detsamma.
AL: Fast ibland låter han nästan som Freddie Mercury i Queen.
— Javisst, men jag älskar Freddie Mercury.

MARVIN GAYE
Let’s Get It On (Tamla Motown)

— Du TROR SÄKERT att jag är otroligt bevandrad i gammal soul, men det är jag inte. Det här låter väldigt bra… Men jag kan inte placera det. Jag har alltid svårt för att placera sångare.
Speciellt svarta sångare. När är det ifrån? Tidigt 70-tal?
AL: 1973. Det är Marvin Gayes “Let’s Get it on“.
— Uhum, jag har inte hört så mycket Marvin Gaye. Jag kan bara “What’s Going On” och “Sexual Healing“. Johan Kinde brukar alltid tjata om Marvin. Han har köpt boxar och allt möjligt, men jag har aldrig riktigt fastnat — underligt nog. Det kan bero på att det Marvin Gaye gjorde bygger mer på framförandet, sången och en groove än till exempel Philly-soul som samtidigt är så förbaskat bra låtar. Men skulle jag höra den här tio gånger skulle jag säkert älska det.

MARTHA & THE VANDELLAS
Ready for love (Gordy)

— DET FINNS SÄKERT 25 låtar som börjar så här. Är det Supremes? Nej, vänta… Det är Martha & The Vandellas! I’m ready for love! Det här är fantastiskt! Den här skulle man kunna sätta sig och spela på gitarr och det skulle vara lika bra.
AL: Är det ett ideal?
— Nej, egentligen inte, det har varit det förut, men man kan egentligen inte säga så längre. Speciellt inte efter dansmusikexplosionen. Tamla Motown är så bra för det är inte ren soul eller r&b utan lika mycket delar amerikansk popmusik med alla stråkar, flöjter och träblås. Men hela tiden med en groove i botten. Det här är verkligen perfekt, tidlös popmusik.

THE RONETTES
Be My Baby (Philles)

— SHANGRI-LAS? Nej, vad säger jag. Ehh, Phil Collins… Spector, menar jag. Och det här är väl hans fru… Ronnie Spector — Ronettes. Det här skulle nästan kunnat ligga på Motown. Men det är ännu mer pop faktiskt. Och de där kastanjetterna… Vem skulle använda dem idag? Men det här är, precis som det bästa på Motown, en blandning av pop och amerikanska evergreens. Jag älskar hennes röst. Den påminner om Diana Ross såtillvida att det är väldigt nasalt och kanske till och med en smula mediokert.
AL: Nej, Hon är ju ingen Aretha Franklin.
— Men det är just det jag gillar. För om en låt med Ronnie Spector ska fungera så måste det vara en väldigt bra melodi. Det behöver inte Aretha Franklin. Hon behöver ju bara skrika och “groova loss”. Och jag hatar det. Jag gillar inte Aretha Franklin ett dyft. Fast så får man väl inte tycka. Nu kommer Magnus (Frykberg) och Titiyo att sparka ihjäl mig. Ha-Ha.

PONTUS & AMERIKANERNA
En blå dag (Sonet)

— ÄR DET ELO? Nej, det här har jag hört förut… Nyligen. (När sången börjar) Det här är Bebop! Eller Pontus & Amerikanerna. Pontus är det. Jag gav den här LPn till Sofias lillebror i julklapp så jag lyssnade igenom den på julafton. Och just den här och den där han sjunger om Mersey…?
AL: “Himlen låg i Liverpool“.
— Ja just det, dom två är asbra. Men “Elvis & Astronauter” tyckte jag var för mycket pojkpop, Docent Död, liksom. Fast “En blå dag” är toppen. Mest för att det låter som ELO och arrangemanget är lysande. Sången kanske inte bär ännu, men det kommer den nog att göra. Det är mycket Beatles, väldigt bra Jeff Lynne-körer. En klassisk poplåt. Hoppas att de fortsätter vara så här bra. I några sekunder trodde jag att det var ELO och en bättre eloge kan man väl inte få?

BLOW MONKEYS
It doesn’t have to be this way (RCA)

— OJ, OJ, OJ VAD JAG HAR spelat den här låten. Jag ringde till radion när jag hörde den första gången, för jag missade vilka de var. Jag skrev upp exakt vilken tid den spelades och ringde Sveriges Radio. Hur kan man se så otroligt osympatisk ut och göra så bra musik? Jag förstår det inte. Men så här skulle jag vilja låta. Och dom där körerna… Herregud! Vi var faktiskt med i samma TV-program som Blow Monkeys en gång och vi gjorde “Pojkarna på rad“. Jag var klädd i guldväst, läderbyxor och cowboyhatt och resten av bandet var utklädda till zigenare och spelade fiol. Och hela dekoren bestod av en ursvensk dalamiljö. När vi repade satt hela Blow Monkeys och tittade på och bara gapade. Men den här låten… Om jag skulle göra en lista just nu över de fem bästa låtar som har gjorts skulle den här definitivt vara med. Fast hade jag gjort den igår hade jag säkert glömt den.

T REX
Hot Love

— VET DU OM ATT JAG spelat in den här på svenska?
AL: Nej.
— Det är förmodligen mitt största konstnärliga felsteg. Hittills. Jag spelade in den på sista LPn med Intermezzo. Vi hade väldigt dåliga rådgivare på den tiden — oss själva. Det här är lite svårt att uttala sig om, den sitter liksom i ryggmärgen. Fast jag gillar inte så mycket annat med Bolan. Det är ofta för mycket “rock”. Men just “Hot Love” är kul.
AL: Både Marc Bolan och Dr Robert (Blow Monkeys) tillhör ju samma sångartradition som du? Det är arrogant vit soul, eller nåt…
— Jo, det finns vissa likheter. Det man saknar i teknik får man ta igen i personlighet. Alla har ju någon gång försökt sjunga som man VILL låta men efter ett tag förstår man att det inte är någon idé.

THE SMITHS
The Boy With A Thorn In His Side (Rough Trade)

— Är det Smiths eller Morrissey? Jag har faktiskt hört väldigt lite av sådan här brittisk gitarrpop, mest för att jag de sista fyra åren varit allergisk mot sånt — soulskadad, liksom. Ibland måste man sätta upp vissa murar och odla sina fördomar för att man bara inte orkar lyssna på allt. Men när jag väl hör Smiths tycker jag att det är jättebra. Otroligt vackert med Morrisseys melankoliska röst och texten. Det är lite samma grej som Pet Shop Boys fast med en annan inramning. Undra hur Morrissey skulle låta i en modernare produktion… Hmmm. Vad heter den där låten som går “I was looking for a job/And then found a job“?
AL: “Heaven knows I’m miserable Now
— Ja just det, den är lysande. Otroligt bra text. Det här kan bara komma från England. Fast kanske från Sverige också förresten. Det är otroligt synd att inte till exempel Easy sjunger på svenska, de har ju klara kvaliteter någonstans. Fast skulle de sjunga på svenska skulle man ju plötsligt bry sig på allvar. Men så länge det är på engelska så blir det på något vis aldrig samma sak.
AL: Vad var det du sade att din nya singel hette nu igen? Var det inte något ganska engelskt?
— Ja, men va’ fan, man måste väl få kasta sten i glashus någon gång. Ha-ha.

U2
Pride (In the name of love) (Island)

— “U2-JAG HAR EN ofantligt stor mur framför mig-Bono”. Jag hatar honom. Jag står inte ut med hans Messias-style. Ibland blir jag rent av illamående av all pompa. Men ändå, man kan inte låta bli att samtidigt bli lite imponerad av mäktigheten. Och får jag välja mellan U2 och INXS så är det ju ingen tvekan om att jag skulle välja U2. Min fru älskar INXS… men det är väl bara för att han, sångaren, ser så oförskämt bra ut.

KYLIE MINOGUE
I wouldn’t change a thing (PWL)

— DET HÄR ÄR UTAN tvekan det bästa Kylie spelat in. Den här låten skulle ha kunnat komma ut när som helst under de senaste tjugo åren. De här snubbarnas (Stock-Aitken-Waterman) enda black om foten är att de resolut vägrar att utveckla sig. Hur länge har de hållit på? Tre-fyra år? Det är ju i och för sig längre än de flesta artister lyckas hålla sig på topp.
AL: Tamla Motowns glansperiod höll ju också bara i fyra-fem år…
— Och Stock-Aitken-Waterman ÄR dagens svar på Motown. Kylie är ju definitivt en artist som har vunnit på videos. Det har ingenting att göra med att hon är snygg, utan att hon är så charmig. De som talar illa om henne MÅSTE ändå tycka att hon är gullig någonstans. Hennes styrka ligger, eller snarare låg, i att hon såg ut, och betedde sig, som en engelsk skolflicka. Nu är hon kanske lite väl stylad. “I wouldn ‘t change a thing” platsar nog på samma top-fem som Blow Monkeys.

BRUCE SPRINGSTEEN
Born To Run (CBS)

— DET HÄR ÄR SVINBRA. Det håller ju så otroligt bra. Jag upptäckte inte den här förrän LPn efteråt, “Darkness on the edge of town“, hade kommit. Först då skaffade jag mig “Born to run“. Och när jag hörde titellåten första gången höll jag bokstavligen på att gå i taket. När det här kom så fanns det ingen som spelade det i hela Huddinge, det existerade inte i deras värld. Här har vi sådana där Spector-kastanjetter igen. “Wall of Sound”. Det är fascinerande att något så rörigt kan låta så bra. Min fru har förresten börjat gilla Bruce Springsteen.
AL: Nyligen?
— Javisst, och det är hysteriskt roligt. Hon har ju varit “discoråtta” i hela sitt liv. Men det är som bortblåst idag. Nu är det bara Lenny Kravitz och “Bossen” som gäller.
— Jag såg alla Bruce Springsteens konserter i Sverige när han var här -81. Jag tror det var fem konserter. Och det var då jag hajjade att han egentligen bara är en lysande amerikansk showartist. Allt är minutiöst planerat och inrepeterat. Fast när Springsteen gör det är det “ärligt”, “äkta” och “jordnära”, men när Prince gör samma sak heter det att det är “beräknande”, eller nåt. Men det bygger ju bara på en annan tradition. I alla fall, det var DÅ jag insåg vikten av att det ska vara Show. Före det var jag inlurad i någon sorts falsk vagga att framförande av rockmusik ska vara spontant och improviserat. Och det är ju helt fel. Ska du föra fram ett budskap gör du det mycket effektivare med en inrepad show. Och Springsteen är en av världens främsta showmän.

HAPPY MONDAYS
Kinky Afro (Factory)

— JAG TYCKER VERKLIGEN om den här, faktiskt.
AL: Fast först hatade du den?
— Ja, allt talar ju emot den. Sångaren kan inte sjunga, det finns ingen som helst melodi, de knarkar, de kommer från Manchester. Men, som sagt, inkonsekvens är en dygd. Man kan ju inte hålla på någon sorts prestige, vilket inte betyder samma sak som att man har fördomar. Fast jag blev lite snopen när jag kom på mig själv med att vilja ha den här på singel. Shaun Ryder har förresten snott mitt sätt att dansa. Jag har ju en viss punkbakgrund, men sedan jag upptäckte soul och disco har jag förträngt det mesta. Men “back in Huddinge” för tolv-tretton år sedan köpte jag massor av obskyra punksinglar och tyckte att James Williamson i Stooges var gud. Och jag får klara “flashar” tillbaka till det av Happy Mondays. Det är inte många som vet det, men jag har ju upprepade gånger försökt spela rockmusik. Men det har inte fungerat. Happy Mondays har ju mer stilkänsla än musikalitet. Men det är inte helt fel. Det finns så oerhört mycket skickliga musiker, som gör så jävla äcklig musik, så ibland föredrar jag faktiskt folk som bara har stilkänsla.

PET SHOP BOYS
Left to my own devices (Parlaphone)

— (EFTER EN OCH EN halv sekund) Nej, stäng av det här. Ta bort! Det här tar död på vad du än tänker spela efteråt. Det här är helt enkelt det bästa Pet Shop Boys har gjort. Visst har de gjort massor av enkla lysande poplåtar… Men det här… Det är oslagbart.
Den dag som någon av Pet Shop Boys hör något som jag har gjort kommer jag att avlida. Allvarligt talat, sen gör det detsamma om dom tycker att det är smörja. Vetskapen om att de hört MIG är värd att dö för.
AL: Det finns element i det här som påminner om Queen. Operarösterna, det bombastiska arrangemanget…
— Ja, men Queen är toppen, det vet du att jag tycker. Det här är ett mästerverk, helt enkelt. Nu får du spela något som jag inte gillar.

DI LEVA
Själens krigare (Metronome)

— MÅSTE DU SPELA svenska grejer? Jag kan inte såga det rakt av, jag kan inte ens säga att det är riktigt dåligt. Men det är ointressant. Det säger mig ingenting. (Efter ett tag, när fiolerna gnisslar som mest) Det är nåt fel med det här. Jag vet inte vad det är. Trots att jag inte gillar di Levas grej, så har jag ändå respekt för honom. Även fast han förmodligen inte har en enda gnutta respekt för vad jag sysslar med. Jag vet inte om det är frivilligt men di Leva utger sig faktiskt för att vara visionär, någon som “utvecklar” musiken. Och sätter man sig själv i en sådan sits så måste man vara visionär och verkligen utveckla sig konstant. Och det gör inte di Leva. Han har ju sagt att trummorna här inte är influerade av Manchester, men det är skitsnack. Hade han gjort den här för två år sedan hade det inte låtit så här. Jag tycker att man alltid ska erkänna sina influenser, även om man är “visionär”. Och “Själens krigare” är helt humorbefriad. Di Leva brukar, även när han pratar om rymdskepp, besitta en viss sorts humor. Men inte här. Nej, jag gillar inte det här.

ROXETTE
It must have been love (EMI)

— MED DEN TYPEN AV musik som Roxette gör så borde jag hata det, men det gör jag inte. Och det är inte för att jag känner dem.
AL: Men du hatar “power-ballads” med Michael Bolton och Heart?
— Ja, men det finns ju någon sorts pophistorik i det här. Man känner rötterna. Vilket man inte kan säga om Heart.
AL: Är det inte något som man vill känna? Man vet att Gessle älskar Kinks och Monkees?
— Det kanske är sant. Och just “It must have been love” gillar jag inte alls. Det är tur att jag inte har ett eget skivbolag. Men “The Look” är bra. Eller effektiv i alla fall.

MC HAMMER
U Can’t touch this (Capitol)

— NÄR JAG VAR I USA för ett knappt år sedan köpte jag LPn och… jag tycker det är skitbra. Fast den där Chi-Lites-låten är ännu bättre.
AL: “Have you seen her
— Just det, sen är det inte speciellt viktigt om det är bättre eller sämre än originalet. Men den fick mig att gå ut och köpa originalet och ärligt talat… jag tycker den är bättre med MC Hammer. Ha-Ha. Det som får folk att ruttna över MC Hammer är nog mest hans attityd. Jag kan förstå att man avskyr det här om man verkligen gillar och kan hiphop. Men det gör inte jag, för mig är det här mycket mer pop och mycket enklare att ta till sig. Sedan är det otroligt positivt att han ger “credits” till de artister han lånar ifrån, till skillnad från Vanilla Ice — för det är verkligen USELT. Bland mina musikervänner är jag nog väldigt ensam om att gilla MC Hammer.

DEPECHE MODE
Enjoy The Silence (Mute)

— JAG FÖRSTÅR INTE varför jag inte har köpt den här LPn. Jag tror att jag har ett inbyggt motstånd mot att att köpa en Depeche Mode-platta. Alla singlar är ju hur bra som helst. Den här LPn verkar alla vara rörande överens om att den är så bra. Är det så att den är så mycket bättre än allt annat de gjort? Det har jag svårt att tänka mig.
AL: De har väl bara gjort samma grej så länge att det till slut har blivit “rätt”.
— Det här är den första plattan med Depeche som jag har hört, tack vare MTV. Det är inte riktigt lika bra som Pet Shop Boys, det här är mer “depp-pop”. Ohhh… Wow… Dr. Alban på MTV! Hurra! Vrid upp volymen! (Under hela kvällen har MTV stått på i ett hörn, utan ljud. Orsak? MTV har börjat visa Dr. Albans video till “Hello Africa“. Orup har inte sett den än. Men han har längtat. Dr. Alban promenerar omkring på en tågstation i Kenya och när han säger “Yo! SweMix! Gimme some drums!” exploderar Orup av skratt i soffhörnet.)
— Men man förstår att det är en hit, säger han och vi fortsätter att hylla VJn Pip Dann och är helt överrens om att hon är en “té-tjej” och förmodligen snällast i hela världen. En sådan där flicka som man vill bli omhändertagen av när man är sjuk.

FRANK SINATRA
In The Wee small hours of the morning (Capitol)

— DET HÄR ÄR FUSK! Det här kan du inte spela. Det är ju en av mina fem absoluta Frankie-favoriter. Du har prickat in nästan allt som jag verkligen älskar, utom ABBA.
AL: Varför denna fascination för Sinatra?
— Många har undrat, få har fått svar. Men det är den enda musik som kan få mig att börja gråta. Det är inte bara jag som känner så och det är därför han är så ofantligt stor. Jag gråter av Hollywood-filmer också. Samtidigt som det är väldigt banalt är det framfört på ett sätt som gör det banala så verkligt som det i själva verket är. För det banala är bara banalt för att det är så verkligt, så självklart. Världen består inte av en massa stora tankar. Världen består av banaliteter. Och när det finns någon som kan framföra sådant med respekt för vad det är — Det är då det blir bra. Det man brukar kalla banalt till vardags, ta en ordinär dansbandslåt; Den sångaren som framför det tycker inte att det han sjunger är “riktigt”. Men Sinatra gör det, eller han övertygar i alla fall oss som lyssnar. Han är den perfekta sångaren, i och med att han var den förste som utnyttjade sina brister. Man hör att han verkligen har levt. Man hör alla slagsmål, all alkoholism, all olycklig kärlek — allt sådant som livet handlar om. Jag och Kinde har ofta diskuterat Frankie och kommit fram till att han var den första vita rocksångaren, vilket han blev på Capitol 1952, efter tio år av floppar och alkoholism. Det var då hans röst fick karaktär. Ett helt nytt djup.
AL: Vilka är hans bästa låtar?
— Just nu är det, utan inbördes rangordning: “Nice’n’Easy“, “In the wee small hours of the morning“, “I could have told you“, “Ring-A-ding-Ding” och sen börjar det bli svårt. Jag har ju minst femtio LP med honom. Han fick mig att börja gråta flera gånger när jag såg honom på Globen. Det och Springsteen -81 är nog det bästa jag någonsin sett i konsertväg. Sen följer en lång diskussion om överskattade egenskaper som “självironi” och “distans”. Framförallt i samband med musik.
— När man gör en platta och skriver låtar, så ska man helt enkelt inte göra det med “distans”, säger Orup, Om man däremot i efterhand har distans till saker man har gjort är det toppen. Ett fåtal artister, typ Pet Shop Boys, har lyckats bygga en karriär på “ironi”. Men den bästa musiken är alltid gjord med själ och hjärta — utan all så kallad distans.

ORUP
M.B. (Metronome)

— JAG FÖRSTÅR ATT DU VALDE just den. Men jag måste lyssna ett tag, jag har inte hört den på ett och ett halvt år. Som låt betraktat, gillar jag den. Texten är kul — mycket snodda citat.
AL: Jarl Kulles “…Men rör du min älskarinna/Så blir jag till en tiger” från “Sommarnattens Leende“.
— Ja just det, och Bruce Springsteens “Pink Cadillac“. Men jag älskar att spela den live. För mig är det här en sorts rock’n’roll à la Las Vegas. Jag tycker att “MB” är otroligt orättvist utskälld. Det kanske var dålig timing av mig att släppa den då, med tanke på vad jag hade gjort innan. Tidigare var jag väl ansedd som “kommersiell men cool” även bland Stockholms trendråttor, men man kan ju inte göra enkäter bland en handfull klubbkids bara för att man bestämmer sig för att få en “stilmässig blackout”. Jag gillar ju schlagers. Och, faktiskt, både Sinatra och Motown är ju otroligt mycket schlager.

AVSLUTNINGSVIS SITTER VI och hyllar Al Green (Lokko), Tony Joe White (Orup) och MTV-VJn Ray Cokes (båda två), “riffet” i Deee-Lites “Groove Is In The Heart“, diskuterar Tina Turners och Gianna Nanninis äcklighets-grad och amerikanska grötsockor. Men när Orup sågar mitt val av rakvatten på badrumshyllan (Armani och Lagerfeldt) och försvarar sitt eget val av Apotekets Oparfymerade och Calvin Kleins Obsession, ber jag honom gå.