Två saker är viktiga för Lena Philipsson. Bägge börjar på K. Annat lämnar henne tämligen iskall. Michiko Koschino till exempel. Eller Persiska Viken. Och varför skulle hon bry sig? Hennes plattor säljer lika bra för det. Kanske rentav bättre.

NEJ, LENA, NU SNACKAR VI politik va!
— Nä, sånt är jag inte särskilt intresserad av, svarar Lena Ph bestämt.
I morse hade vi vaknat till nyheten att Sovjet just gått in i Litauen, men hur jag lirkar och lockar så får jag ingen kommentar. Istället försöker jag med den beryktade, icke-knutna näven. Lena var ju med på en ANC-gala men var tydligen den enda av artisterna som inte höjde en knuten näve.
— Jag vet faktiskt inte riktigt vad den gesten innebär, försvarar sig Lena. Jag är inte säker på att jag kan stå för det, även om jag stödjer Nelson Mandela.
— Tja, det betyder väl nåt i stil med väpnad kamp, fortsätter jag, men sedan är det stopp från Lena och även detta item är uttömt.

TACK, TACK. SÅ VAD TALAR MAN MED LENA PHILIPSSON om? Killar? Nänänä. Denna 25-åriga dam har nämligen bestämt sig för att män — det ämnar hon inte diskutera. Dock bor hon ensam, så mycket får jag veta. Ensam i en välordnad del av den Jönköpingsvilla hon köpt och som enligt henne själv är den enda investering hon för övrigt gjort. Pengar? Har hon mycket pengar? Nobben igen: jodå, visst slipper hon tänka på vad saker och ting kostar och visst har hennes senaste platta sålt 120 000 ex, men där tvärnitar varje vidare resonemang. Hon är inte så där speciellt intresserad av pengar, värjer hon sig.
Vem ÄR då denna besynnerliga artist som envisas med att bo mitt i bibelbältet och trivs storartat med det, denna hemkörda tjej som dränks i kalsingar varje gång hon beträder en scen och som följaktligen måtte ha en fantastisk runkabilitet bland svenska killar. Vem fan ÄR hon, mer än en svensk Madonna? Bilden hon försöker ge av sig själv är som bekant följande: Helt vanlig tjej råkar börja sjunga, råkar tycka om det, råkar vilja skriva låtar, råkar ha landets läckraste kropp och råkar sedan lyckas med konststycket att på ett praktiskt-rationellt sätt sammanfoga dessa byggstenar till Lena Ph. Logisk och målmedveten vill hon gärna framstå som. Att hon gick fyraårig teknisk linje berodde således enbart på att “det var en bra framtidslinje för tjejer”. Ställer hon upp på en intervju så är det pliktskyldigast för att se till att puffa för kommande plattan. Och gudarna ska veta att jag har fått tjata för att få napp. Inte förrän det gick upp för skivbolaget Big Bag att Lena förmodligen skulle bli omslagsflicka fick jag nådigt bifall. Jag hade hört från manliga kolleger att den här bruden var ett fullständigt bimbo, att hon borde låtit bli att skriva låtar och sy kläder, att hon var en småländsk lolla i en gulaschbarons hägn etc. Jag hade faktiskt intagit försvarsposition, tänkte att det där är ju typiskt mansgrisiga utsagor som avfyras så fort en tjej vet vad hon vill. Men även om mitt antagande skulle stämma så är det inget som Lena lägger ner någon särskild energi på att bekräfta. Det är helt klart det visuella som är viktigt för henne. Mina frågor vill hon gärna hoppa över.

JAG HÄMTAR HENNE PÅ ARLANDA. HON BÄR PÅ SIN röda sminkväska och kommer i omejkat skick. Mahognyfärgat rakt hår i sidbena, gredelina strumpbyxor och bergsbestigarkängor. Hon är inte lång. Men väldigt söt. På vägen in till stan pratar hon lite löst om nya plattan som enligt henne är mer enhetlig och sammanhållen än den förra. Torgny Söderbergh verkar vara en hybrid av brorsa och farsa för Lena. Det märks att hon har en stark tro på sin förmåga och en nästan aggressiv ambition att haka sig kvar i branschen med värdigheten i behåll — hennes roll som låtskrivare och producent framträder alltså mer och mer som ett medvetet drag. Men sedan, när vi närmar oss city, då tycker fröken Philipsson att pratstunden gott kan vara till ända. Och när jag avslöjar mina planer på att ta henne till en lugn restaurang så jag kan göra en ordentlig intervju, då börjar hon bli en aning irritabel, för nej — hon vill inte äta innan hon ska bli fotograferad. Och en intervju — skall det verkligen vara nödvändigt? Lena har svårt att dölja sin inställning till det tryckta ordet. Det är lite svårt att tackla, jag försöker locka med en rofylld och skön miljö där man kan sitta avskilt och inte störas av nyfikna människor men då fäller Lena genast ner bilens solskydd och får fram spegeln på baksidan och så konstaterar hon snabbt: “Nä, det är ingen som kommer att känna igen mej idag, inte”. Vilket senare skall visa sig vara fel, men Lena tjatar otåligt om att vi skall ta oss till fotostudion, och jag har ju inte avtalat tid med Peter och de andra förrän om två timmar. När jag sedan råkar köra lite fel tycker miss Ph att hon suttit väldigt länge i bilen och när jag tvingas stanna till vid en bensinmack för att tjacka batterier till min bandspelare, då står det utom allt tvivel att jag är en otäck kidnappare. Och hon en spröd liten docka jag helt fräckt lagt vantarna på…
En ograciös och absolut förbjuden U-sväng som säkert skulle kunna beröva mig körkortet och som får Lena att misstänka att jag försöker ha ihjäl henne tar oss i alla fall till Ringen där jag vet att det finns ett fik som är öppet (det är söndag också, gubevars). Hon får ju inte rymma nu, detta jönköpingska under som jag haft sånt sjå att locka fram ur studiomörkret i Skara. Men väl inne i köptemplet börjar stämningen lätta något och när Lena ser de välbekanta H&M-skyltarna glimma framför oss tar hon till och med ett par spontana danssteg, ja hon börjar rentav nynna. Hon är på jakt efter ett par paljettbyxor hon sett i en annons och som inte finns hemma i Jönköping. Varje förbipasserande kille slänger först en förströdd blick men spärrar sen upp ögonen medan huvudet vrids 180 grader och det är en ganska lustig syn, men Lena märker inget. Hon tycker att Stockholm är “så anonymt”. Ett ord som annars stämmer bra in på henne själv; man känner sig egendomligt avpersonifierad vid hennes sida. Antagligen är det en utmärkt strategi från Lenas sida, men det ligger alarmerande nära att istället tolka det som iskyla ända ut i nagelspetsarna. Hon är aningen svår, den här flickan.
Det är därför jag frågar henne vad hon menar med att man skall vara rädd om kärleken. Hon kläckte nämligen ur sig det mellan ett par låtar under sommarturnén. Då får Lena plötsligt blanka ögon men jag vet ju inte om det är det varma téet som gör det.
— Kärleken är det viktigaste i livet, säger hon övertygat (hon låter för övrigt aldrig manierad).
— Du menar kärlek mellan två människor, då?
— Ja.
Så återtar hon mussel-positionen en stund men utbrister sedan:
— Det är alldeles för lätt att skilja sej idag, det tycker jag! Så fort det blir lite jobbigt så skiljer man sej. Men man får det ändå inte bättre i nästa förhållande, kanske till en början men inte sen. Det är samma problem som dyker upp när romansen lugnat ner sej. Jag tror på livslång kärlek, på att man kan utveckla äkta vänskap. Kärleken är som allt annat i livet, den går i vågor. Och det är fel att skilja sej bara för att man för tillfället kanske har en svacka.
— Du vill alltså bilda familj.
— Ja, det vill jag. Det är dit alla strävar, hitta en kille och skaffa barn och familj.
— Är du fortfarande ihop med den där flygoff…
— Jag vill inte prata om killar, hugger Lena av och sväljer ner två olika sorters piller med sitt te.
— Vad är det där för piller? undrar jag.
— Knark! svarar Lena och skrattar. Nä, det är vitaminer. Så att jag inte ska bli sjuk.
— Hur håller du din kropp i trim då? Du ser ju väldigt vältränad ut.
— Jag gör ingenting mer än det jag gör på scen. Fast jag borde kanske börja träna, man märker ju att åldern börjar ta ut sin rätt. Men jag har alltid varit smal och spinkig.
— Är du nöjd med dej själv, eller skulle du vilja vara annorlunda? Har du ett alter ego?
— Nej, jag är nöjd med mitt liv.
— Vad tror du är viktigast att lära sej när man växer upp?
— Det kan jag inte svara på… men en sak har jag tänkt mycket på och det är det här: När man är i tonåren och väldigt ung, då är man så rädd för vuxna människor, till exempel lärare. Men det har jag förstått nu när jag blivit lite äldre, att det behöver man inte vara. För vi är alla människor. Alla har varit lika små och osäkra en gång. Därför behöver man aldrig vara rädd för andra människor. Jag tycker att det är jättekonstigt att allting ändå fungerar så pass bra som det gör — vi är ju bara människor allihop!
— Fast en del människor går under, invänder jag.
— Jo, men så är det ju alltid. Alla kan inte klara sej, så är det i naturen också.
— Det är väl därför vi bygger civilisationer… vi hjälper dom som inte klarar sej.
— Ja, men det är ju också därför vi får överbefolkning, skjuter Lena in. Vi håller liv i dom gamla och forskar fram vaccin.
— Hur ska man göra för att hejda befolkningsexplosionen tycker du då?
— Ja, det är hemskt, svarar Lena, men nu kommer ju aids att rensa ut. Aids kommer att bli det pesten en gång var.
— Usch, det får vi väl inte hoppas, inflikar jag.
— Nä, men så blir det nog tyvärr, klipper Lena och därmed är även detta ämne struket från dagordningen.
Jag fortsätter hoppfullt att nysta vidare genom att fråga henne om hon tror på en högre ordning som kan skipa rättvisa på något sätt, eftersom det är så grymt att tänka sig att de som föds i en viss del av världen döms till ett liv i misär. Skulle det kunna vara så att man har flera liv? Men efter varje trevare åt det hållet svarar Lena:
— Det där är väldigt stora frågor som jag sällan funderar över.
Okej. Då lättar vi upp det lite:
— Du syr kläder, det har ju inte kunnat undgå någon. Ritar du egna mönster?
— Nej, så avancerad är jag inte, jag ritar av eller köper mönster.
Jag tänker att det kanske kan vara en öppning att tala om kläder och intressanta modeskapare, men Lena har varken hört talas om Mugler, Stussy eller Koschino. Gaultier känner hon förvisso till. Nu spelar ju detta i och för sig mindre roll eftersom Hennes & Mauritz aldrig är sena att pejla in fräcka designers och inte drar sig för att plagiera. Och eftersom Lena börjar se rastlös ut igen och varken har några favoritartister (förutom Prince) eller några favoritförfattare (hon läser det som kommer i hennes väg, nu senast Bergmans Laterna Magica, annars löser hon mest korsord) så föreslår jag att vi tar ett varv på just Hennes & Mauritz. Lena ser lättad ut. Vi glider runt bland hängarna ett tag och Lena som älskar glittriga grejer står framför en spegel och håller upp några olika plagg i glittertrikå men köper inget och nu inser jag att jag inte kommer att få ur henne en endaste liten personlig smaskig detalj om hennes privata liv och går och ringer stylist-teamet så att de genast tar sig till studion. Stylingen är Lena positivt förväntansfull inför. “Jag gillar att spöka ut mej”, säger hon och slinker in på Twilfit där hon står och tittar på behåar när jag kan meddela stjärnan att vi nu äntligen kan bege oss till studion och jag tänker sluta plåga henne med mina frågor. Hon tar ingen notis om min uppgivna sarkasm och när kvällstidningslöpen kastar sig mot oss med sina utrop om nattens blodbad i Litauen gör jag ett sista försök att få åtminstone en liten antydan till omdöme från Lena.
— Är det inte HEMSKT! utbrister jag men får inget svar.
Lösfransar engagerar henne mer. Det har hon aldrig någonsin använt, erkänner hon, men har inget emot att klistra på sig ett par. Ifall någon har det med sig. Hon har nämligen bestämt att hon själv skall stå för mejken.
Är Lena Philipsson ointaglig för journalister så är hon åtminstone formbar inför stylister och fotografer. Det är fotosessionen som för henne är resans mål och hon har säkert räknat rätt, för bilderna betyder sannolikt mer för hennes karriär än en sketen text. Eller också är hon bara helt oförställd: hon tycker kanske helt enkelt att det är fan så mycket roligare att posera framför en kamera och bli påklädd balla kläder och få hippa frisyrer fixade än att bli utfrågad om saker hon ändå inte bryr sig ett piss om. Ett tredje alternativ är också tänkbart: Något ljushuvud har programmerat henne att aldrig diskutera annat än sin kreativa verksamhet.
Hur som helst ser hon fräsch ut i vad hon än får på sig och byter lydigt om till det som Petra väljer ut. Lite tveksam dock blir hon inför att sätta på sig ett par trosor med string men ger med sig. Behån däremot vägrar hon ta av (“Då kommer jag inte att känna mej bekväm”). Med Peter diskuterar hon hårvård och framför kameran gör hon sitt bästa.
— Jag ska hälsa dej från Marcel, säger Petra till Lena. Han är ett av dina fans.
— Marcel? mumlar Lena tankspritt medan hon kränger på sig en av hans kreationer.
— Ja. Marcel Marongiou, förtydligar Petra.
Vem är det? frågar Lena utan att invänta svaret.
— Han designar kläder och har blivit väldigt uppmärksammad sista året, berättar Petra. Det är han som har gjort den där som du har på dej nu.
— Var han ironisk eller? frågar Lena.
— Ironisk!? svarar Petra. Näe… jag tror han tycker att du är ball.
— Och så vill han säkert sälja kläder, skämtar Peter.
— Ja, just det! Så är det alltid, avgör Lena med en syrlig grimas. Antingen är dom ironiska eller också vill dom ha nånting av en!

ÄR DET SÅ HON TÄNKER? ELLER DET KANSKE BARA ÄR SÅ: Vi vill ha någonting av henne — hon vill ha någonting av oss. Annat är ovidkommande. Och än sen? Hon behöver ju inte sitta och spela spirituell inför oss för att sälja plattor. Och killarna svingar kalsingar på grund av hennes yttre — inte inre — kvaliteter.
— Jag har plåtat dej en gång tidigare, berättar Peter G.
— Har du? säger Lena, uppenbart obekymrad över att hon inte minns när, var eller om hon tidigare träffat Peter.
Vare sig det beror på stenhård integritet, välvässad professionalism eller bara divalater rätt och slätt, så är hon coolt likgiltig inför vilka vi är, vi som just nu bereder fenomenet Philipsson. Vi är ju ändå bara människor, för att citera Lena. Människor som bara vill ha någonting av henne. Och hon skall snart ut med en ny LP, that’s the point.
Jag tar henne i hand och frågar om hon vill läsa intervjun innan den går i tryck. Nej, det tycker hon inte behövs.
Bergis har hon redan glömt vad jag heter.