Vi står inför en andra syntvåg. Tvärtemot vad alla förutspådde dog inte syntarna som andra trendflugor. Med 90-talet inför dörren känns de tvärtom mer angelägna än någonsin. Mobile Homes från Stockholm är bandet som visar vägen.

IBLAND TER SIG svängningarna i musikbranschen rätt märkliga. För fem år sedan var omdömet ”det här bandet låter ju precis som Depeche Mode 1981” en ren förolämpning. Idag, då vi just ska träda in i nittiotalet, är samma omdöme något av det bästa beröm ett band kan få.
Spela en tidig Depeche Mode-singel idag — och den skär rätt igenom så gott som samtliga nya danstolvor och popsinglar.
Depeche Modes sparsmakade arrangemang, och framförallt deras ljud (typ, lekfull experimentverkstad med billiga syntar), kopieras just nu flitigt av alla från Detroits Techno-arister till nya nordengelska syntfantomer som A Guy Called Gerald och 808 State.
Spela sedan Mobile Homes — och effekten blir densamma.
Detta stockholmsband låter exakt som Depeche Mode 1981, och trots det, eller snarare tack vare det, så känns deras musik roligare, mer relevant och faktiskt även ”nyare” än nästan allt annat som görs i Sverige för tillfället.
Mobile Homes skäms heller inte för sina rötter.
— Synt, säger bandets sångare Hasse Erkendal, och får nästan något fuktigt i blicken.
— Det är synt som gäller, så är det bara. Låtar som ”Just can’t get enough”, ”Don’t go” och ”Only you”, ruskigt tunga saker. Det är vår tids klassiker.
— För att inte tala om ”The model”, säger Per Lillefeldt. ”The model”, oj, oj, oj. Det är ren köld.
Mobile Homes har sina rötter i den första syntvågen i början av åttiotalet. Depeche Modes första LP var för dem lika avgörande som ”Blonde on Blonde” för kvällstidningsskäggiga rockrecensenter, och med Norrmalmstorg som utgångspunkt (på den tiden känt som ”Synttorget”) sprang de runt på syntklubbar som Rip Off och The Club, och köpte alla nya syntsinglar som kom in på Pet Sounds.
Till skillnad från de flesta andra band som övergav syntidealen efter några år, har Mobile Homes envist fortsatt i samma spår.
Och idag, efter fyra singlar (fyra floppar), står de nu ensamma på barrikaderna — det sista riktiga synt-bandet. (Page från Malmö protesterar säkert, men de ser inte ut som ett syntband, vilket är väsentligt i det här sammanhanget.)
Många har dock under årens lopp frågat sig vad Mobile Homes egentligen håller på med, inte minst deras skivbolag.
Det har inte gått en månad utan att någon talat om för dem att de måste ändra sig och bli modernare; att de måste växa upp och bli ett riktigt popband.
Förra singeln, ”Let this be forever” (Sonet), släpptes till exempel mot bandets vilja i en ”tidsriktig” och modem Tommy Ekman-remix, som dock var vida underlägsen bandets egen plåtigare ”1981-version”, vilken nu tyvärr begravdes på B-sidan.
— Folk förstår helt enkelt inte vad det handlar om, säger Hasse Erkendal. De tjatar jämt om att vi måste följa med vår tid och att vi måste anpassa oss. Det har till och med hänt att folk frågat om vi inte kan använda gitarrer. Kan du tänka dig något så fruktansvärt?
När Mobile Homes-medlemmar uttalar ordet gitarr ser de ut som de tuggat på något som legat för länge i solen.
Synt är för dem något heligt, en livsstil, och när de åker på semester åker de inte till någon badort, utan på bilsemester rätt ner i Ruhr-området, till Düsseldorf.
— Det var fint där nere, säger låtskrivaren Andreas Brun. Just det där sotigt Ruhr-eländiga och det där slitet nordengelska, det är ju synt. Det är sådana miljöer man blir inspirerad av.
— Allra bäst var Düsseldorfs Hauptbahnhof, fortsätter hans bror Patric Brun. Redan när vi började närma oss staden och såg alla fabriker och skorstenar satt vi som klistrade vid bilrutorna, det var bara ”Wow! kolla på sotet”, men Hauptbahnhof var själva målet. En legendarisk plats. Herregud, det var ju där Kraftwerk stod med sina mikrofoner och spelade in ljuden till ”Trans Europe Express”…
— Fast det var faktiskt lite renare där nere än vad vi hade hoppats på, säger Per Lillefeldt. Jag var inställd på slum, rakt av, hela vägen, men Düsseldorf var ju riktigt fint och prydligt…
Framtiden för Mobile Homes verkar i dagsläget dock något oviss. Förutom några ströspelningar och (förhoppningsvis) ett TV-framträdande har de ingenting inbokat — skivbolaget är fortfarande osäkra och vill ”avvakta” — men deras senaste demotejp borde (måste!) få såväl skivbolag som publik att vakna.
”Let’s get to the point” är en mycket stark, Ruhr-svart ballad, där låtskrivaren Andreas Bruns Morrissey-influenser lyser igenom, och den tunga ”Something better” sopar mattan med det mesta som gjorts på vinyl under 1989, såväl i Sverige som utomlands.
Så var beredda. Tio år efter den första syntvågen har vi nu gått varvet runt.
Syntarna är tillbaka.