De valde det hårda livet som musiker framför det som förvärvsarbetande. Deras allvarligaste drogproblem är hur de skall få ihop pengar till folköl. Om dagen sover de, om natten dyker de upp i Borlänge, förklädda till gruppen Baby Demons, och drar av gamla Beach Boys-låtar. De har mer gemensamt med James Last än med The The, och nu kommer deras andra LP för att regera världen. De är hotet från Göteborg. De är SATOR!!!

När Sator Codex skulle rensa replokalen i Borlänge upptäckte de att Michael Ohlsson hade slängt en massa korvskinn och Oboy-burkar bakom sitt trumset. Mickes sopor, och annat skräp de hittade, fyllde två säckar som de lade på flyttsläpet innan det bar av mot en spelning i Oslo. Därefter skulle de till den nya hemstaden Göteborg. Soporna skulle kastas utanför Borlänge men glömdes bort och upptäcktes av svenska tullen när bandet återvände från Oslo.
Så kan det gå, och sedan dess har det gått en tid. Sator heter numera bara Sator och med litet tur har du redan hört deras nya LP som heter Slammer. Hans Gäfvert (klaviatur), Kent Norberg (sång och bas), Chips Kiesbye (sång och gitarr) och nämnde Micke hoppas mycket på den.
Vi möter gruppen på Radiums kontor. Där hoppas man också mycket på Sator och, med all rätt, Slammer. Radiums kontor ligger i ett gammalt badhus som Sator och deras likar hoppas skall bli kulturhus inom kort. Sator gör musik som får en att tänka på allt från Nazareth till Rezillos, överspeedad rock med sofistikerade melodier. De ser hårda ut på bild men är ödmjuka och vänliga själar när man skakar hand med dem. När vi satt oss ner hemma hos Kent kommer snacket strax in på TV. Pojkarna vill gärna bli popstjärnor, men helst inte genom att vara med i Gig. Listan kan de däremot tänka sig att vara med i. Samt en del program av lättsammare sort.
(K för Kent, C för Chips, H för Hans och M för Michael)

Tårtan

K: Det bästa de kör på TV är barnprogrammen. Balthazar! Och vad hette den där nya utav de här Kalles Klätterträdsnubbarna? Herr Blom, Herr Bom. Kanon alltså.
C: Björnens magasin skulle jag vilja vara med i.
M: Vem är det som har det?
C: Det är en stor uppstoppad björn.
M: Ja! Ja, jag har sett en liten snutt av det, kaos alltså.
H: Han har en rätt sund inställning till livet i alla fall; Misslyckas han katastrofalt med någonting, då rycker han bara på axlarna och säger “Det gör inget”. Sedan är det löst.
Det visades ej sända avsnitt från Tårtan under barnfilmsfestivalen i Malmö.
M: Shit!
K: Fruktansvärt bra alltså. När vi var ute och gick i Stockholm fick vi plötsligt den där aha-upplevelsen, när vi kände igen stängslet utanför Ellens bageri; Wow!!! Det är ju här! Holy ground!
C: Stockholms nya begravningsbyrå var det då i lokalen. Vad var det Johan sade att där låg nu, han bodde ju alldeles där? Varenda gång han gick hem om kvällarna fick han lust att skriva dit namnet, Ellens konditori.
M: Ett annat intresse som vi, eller i varje fall jag har, är skräckfilm. Alla har ju en massa filmer. Jag och en kompis i Borlänge har lyckats fixa ihop en sådan här storbilds-TV, med Laser vision. Så vi får laserskivor från USA. Vi har 25 stycken.

Mutilator

Vilka då?
M: Nightmare on Elm Street, och del två. Och Mutilator som är ganska rå. Re-animator har vi fått också. Den handlar om en kille som får huvet avklippt, så huvet och kroppen går omkring.
C: Han har sämst kvalitet på sin filmsmak i alla fall, Michael, med Cobra och Conan och sådant.
Var det svårt att välja material till LP:n?
C: Det sade sig självt när vi lyssnade på grunder och sådant. Vi hade inte så många låtar och det fanns inte tid att spela in mer.
H: Det blev ju först en grovsortering, sedan en liten sortering till. Så spelade vi in och sedan sorterade vi igen.
H: Gilles Martin producerade skivan. Han har bland annat producerat Tuxedo Moon innan. Plus att Ilbert härifrån Musicamatic, Henryk Lipps studio, följde med ner till Bryssel och har varit med hela tiden, i och med att vi har jobbat med honom så länge. Vi ville ha en kille som kunde alla tekniska termer, en som är van att sitta och jobba i en studio dagarna i ända. Vi som bara går in en gång om året för att spela in en LP får inte samma förmåga att kunna sitta i tolv timmar och lyssna på en sak, kunna höra skillnad på nyanser och så vidare.

Hallonpilsner

Vad skulle ni i Bryssel och göra?
H: Vi skulle först och främst bort ifrån Göteborg, och börja samarbeta med litet nya människor, ny producent… och kolla in. Därnere finns det ingen disk som står och väntar, eller flickvän som vill…
K: Vi är bara där nere för att spela in, inget annat.
C: Hmblmb…
H: Vad var det, 150 olika sorters öl?
C: Hallonpilsner! Man får flytta till Bryssel, då får man lägenhet inne i stan.
M: Det ligger hundskit på gatorna bara.
C: Jag har aldrig sett så mycket hundskit. Det är så där att ju sämre ställt du har det desto närmre centrum får du bo. Så de som har pengar är längst utanför stan. Och vem vill bo utanför stan? Jag bor ju hellre inne i slummen, om den är mitt i stan.
Så det är centrum men halvslum?
C: Ja, vissa delar är det.
H: Men precis mitt inne i centrum där ser det bra ut, för turistbilderna. Det är mer inspirerande att åka bort någonstans och spela in. När vi bodde i Borlänge åkte vi hit och spelade in. När vi bor här åker vi till Bryssel istället.
M: Eller Borlänge, hö.
Hur länge har ni känt varandra?
H: Jag och Micke har känt varandra sedan vi var fyra år gamla.
M: Hö, hö.
H: Det hela började med att han stod på min gård en dag. Femton minuter senare hade han skurit mig i handen med en kniv. Sedan var vi kompisar.
Vad var det för en gård?
H: Framför vår villa.
K: Det är bara ni som är uppväxta i villakvarter. En annan är uppväxt i slumkvarteren, snyft.
H: Ja, det märker vi alla på ditt uppförande.
M: Chips träffade vi första gången 1977, så spelade vi ihop litet grann då. Jag har hört några rykten om…
C: …ja, han jagade mig med yxa första gången! Eller också var det din polare som gjorde det.
H: (till Kent) Du är den enda som inte kommit med här på grund utav skärvapen och våld alltså.
M: Vid ett senare tillfälle kan vi fixa det där.
K: Jag tyckte Micke var en gubbdjävel första gången jag såg honom. Det började när jag kom in i replokalen… då hade du mustasch.
C: Tio år har vi känt varann allihop. Vi är ganska överens också.
K: Ja vi är djävligt överens.
H: Vi har heller aldrig bråkat om någon låt och sagt “den här låten kan vi inte spela för den tycker inte jag om”.
M: Vi är ett så sammansvetsat gäng också, det är skitkul att komma iväg på turné.
H: Snacka för dig själv.

Borlänge till Göteborg

Det är fantastiskt att man kan flytta från ett mindre ställe till ett större och ändå hålla ihop bandet.
M: Det var ett steg vi tog. Jag och Hasse var på samma jobb i Borlänge, vi var säljare i en verktygsaffär. Hade rätt hyfsat betalt och så, och bara sade upp oss. Helt galet.
C: Det går inte att kombinera.
M: Nej, det finns ingen arbetsgivare som vill ge jobb till någon som kanske är borta tre dagar i veckan. Onsdag, torsdag och fredag är ju de dagar då det går att spela.
K: Sedan är jag helt övertygad om att man blir psykiskt störd av att arbeta.
H: Visst, det kan aldrig vara nyttigt, jag tror inte vi är ämnade till det.
Varför sjunger ni på engelska?
K: Det är liksom rock’n’roll, engelska.
C: Man blir så låst också när man sjunger på svenska, då kommer man bara till Sverige. Skickar man skivor till Danmark så förstår de det inte ens där. Skulle vara Norge då. Och alla kan ju engelska ändå så.
Vad lyssnar ni själva på?
K: En hel del gammalt. Mycket 77-punk, småband. Mycket psykedeliskt. Soft boys. Robyn Hitchcock. Buzzcocks. Shakin Pyramids.

The The???

Vad säger ni om att ni låter som The The på plattan?
H: Va?! Svårt att förstå. Det är ju ganska avlägset. Är det ljudbilden som låter som The The så är det bara att tacka och ta emot, för det är bland den bästa produktion jag har hört.
Men det är ingen inspiration?
K: Jag klarar inte av att höra sådan musik.
C: Vi spelar ju rock’n’roll.
H: Han spelar soul och vi spelar rock.
K: Vi har mer gemensamt med Kiss. Eller Nazareth.
Så pratas det en smula om att Ebba Gröns utveckling är kul för dem själva men inte för någon annan, apropå svensk musiks framåtskridande efter punken, och att man kan undra om Thåström vill bli Bono, att Lolita Pop är bra, att pojkarna har varit och sett John Lenin och att det var skitbra samt att man också får se litet till hur djävla inskränkt man själv är. Minsann. Det är också skönt att mellanölet är tillbaka, tycker Kent, eftersom man då slipper det spritspetsade starkölet. Och ibland får Sator ett ryck i replokalen och spelar Buzzcocks i två timmar. Sedan var det ju det där med Hawkwind:
— Hawkwind har inte ens tackat oss för att vi har gjort Masters of the Universe till vår egen låt. Det är bara vi och James Last som har gjort cover på dem, det har vi slagit upp. Han spelade in Silver Machine.
Inga covers på nya plattan. Men stentuff musik. Till och med en countrylåt. Hotet kommer definitivt från Göteborg.