Oförtjänt förbisedda här hemma. Men utomlands får de recensioner i branschtidningen Billboard. ”Och en amerikan vi träffade tyckte vi var världens bästa band.” Pushtwangers går till ny offensiv med albumet Don’t Be Afraid. Slitz skriver historien.

Om ett band kan hitta charm och skönhet i en gammal bil, då är det i allmänhet ett band med sund attityd.
Ett sånt band är Pushtwangers.
Volkswagen Karmann-Ghia, 67:a. Opel Olympia, 62:a. Undrar du något om dessa vagnar, fråga då medlemmarna i Pushtwangers. De kommer att prata. Länge.
Anders ”Nome” Norman säger:
— Vår musik, gamla Folkor, Chandler-deckare, Carl Barks Kalle Anka och Dashiell Hamnet hör ihop på något sätt.
Men det här handlar framförallt om Pushtwangers, rockbandet. En historia i sex akter om ett garageband, som egentligen inte är ett garageband, gör ett mellanspel i Australien och nu återigen finns i Stockholm. Nu görs den Stora Offensiven. Vapnet heter Don’t Be Afraid och hjälpen finns i ett nästan ständigt turnerande under våren.
Vi åker nu!

I huvudrollen: Pushtwangers: Anders ”Nome” Norman, Mike Lundborg, Zeke Saell, Erik Forslin, Gustav-Adolf Krantz, Peter Liljander, Louise Fenger-Krogh. Berättare: Nome och Mike.

AKT I Början.

1983 i Stockholm. Pushtwangers bildas av Nome och Mike som hämtar gruppnamnet ur orginalversionen av The Little Shop Of Horrors. Garagevågen blommar, Solnas rockkällare är de hetaste i landet och bandet presenteras flera gånger som ”Pushtwangers från Solna”.
(Nome): — Men ingen av oss bor eller har bott i Solna… jo, förresten, Erik, vår trummis, bodde där. Det var så kallt i lägenheten att han öppnade kylskåpet för att värma sig. Så han flyttade.
(Mike): — Vi placerades i garagefacket på samma sätt som Elvis Costello, Jam, Blondie och Talking Heads blev kallade punkare när de började. Samtidigt accepterades vi aldrig av de riktiga garagefreaksen.

AKT II Strax efter början.

Första spelningen, på Ritz i Stockholm, ger resultatet: Nome svimmar på scenen, Nome slår sönder en gitarr, Nome slår sönder trumslagarens näsa. Bland annat.
(Nome): — Vi hade ingen aning om var gränsen mellan utlevelse och överspel gick.
Publiken skrattade.
Bandet som tyckte det skulle vara roligt med en spelning, hade fått en spelning.
Snart var Pushtwangers också bandet som tyckte det skulle vara kul att spela in en singel.
Det blev ingen singel. Men en MP med titeln Pushtwangers.

AKT III Here We Go Again.

LP nummer 1. Den som hade tur fick ett av de få exemplaren där det går att klä av flickan på konvolutet. En stark rockplatta som vi på Slitz av någon anledning lyckades låta bli att recensera i ett halvt år. Å andra sidan väntar gruppen fortfarande på recensioner i DN och Aftonbladet…

AKT IV Till Australien.

Pushtwangers lämnar Sverige och svenskarna åt januarikylan 1987 för sommaren i Sydney, Australien.
(Nome): — Först var det tänkt att vi skulle åka till Australien för att skriva material och repa inför plattan. Men det kostar tusen kronor i veckan att hyra en replokal i Sydney.
Det här är läget: Pushtwangers har rest från jordklotets ena sida till den andra för att repetera och skriva material. Vad göra när det inte går?
Nome dyker vid Stora Barriärrevet — ”men där var bara en massa grissvenskar, du vet hur de ser ut när de har bränt sönder sig i ansiktet…” — men åker hem (till Sydney) efter två dagar.
Mike går till stranden iklädd svarta jeans, skjorta, väst och boots. Sedan går han hem (till hotellet på horgatan i Sydney) och går aldrig mer ut dagtid.
Istället ser Pushtwangers Rock.
Enligt utsago finns det i Sydney åtminstone ett femtital band att välja bland varje kväll. Hoodoo Gurus, Screaming Tribesmen, Stems, Chris Bailey/Saints. Räkna upp alla australiska band du känner till och du kan vara säker på att få av dom är för stora för att inte spela på närmaste kvarterspub!
Men framförallt: Sydney ser Pushtwangers. Som gör mellan femton och tjugo spelningar på ett par månader.
Efter tre och en halv månad i Australien åker gruppen hem.

AKT V Till Sverige.

(Nome): — Så det var bara att hålla god min för bolaget och så övertygande som möjligt säga att vi hade mycket material med oss hem…
Pushtwangers hemma i Stockholm två månader innan nya LPn ska börja spelas in. Heltidsjobb och låtskrivande/repande varje kväll.

AKT VI Don’t Be Afraid.

1987 i mars. Pushtwangers presenterar sig för tredje gången och om det finns någon som helst rättvisa här i världen… etc, etc.
(Mike): — Men det verkar vara en regel i Sverige att ett band måste hålla på ett tag för att bli det minsta känt.
(Nome): — Jämför med England där nya band presenteras stort hela tiden. Men jag är övertygad om att man automatiskt blir berömd om man håller på i tio år här i Sverige.
— Vi ser nog trots allt hellre att tio tusen människor som verkligen gillar oss köper våra skivor, än att hundra tusen trettonåringar köper en skiva och sedan bestämmer sig för att inte gilla oss om vi odlar skägg…
Don’t Be Afraid skiljer sig från tidigare Pushtwangers-material, blås och stråkar är till stor del avskalat. Kvar är en grundkonstruktion byggd av pop. Pop! I samma skola som exempelvis Saints och Church. När jag recenserade Pushtwangers singel Perfect Heart för en tid sedan kallade jag gruppen ”Sveriges bästa australiska band”. Jag var orolig för motsatsen, men Pushtwangers blev faktiskt smickrade.
Inom kort hittar du också vinylresultatet av Australien-resan i importbutikerna. Pushtwangers minus Nome, plus Mick Blood, sångare i The Lime Spiders. En singel.