Uppdraget är att spara rötterna till Eldkvarns nya LP Kungarna från Broadway. Titeln syftar på ett fik i Norrköping, där de tre orginal-medlemmarna Tony Thorén, Carla Jonsson och Plura Jonsson brukade hänga som unga. Med i bilen finns SLITZ reportageteam samt bröderna Jonsson.

Det är samling en tidig morgon på anrika Café Fix på St. Eriksgatan. Ingen kan anklagas för att se direkt pigg ut. Carla har legat och läst Robert B. Parker till 5 på morgonen och fotografen/chauffören har inte sovit alls. Hur länge Plura sovit säger han inte, men han gäspar minst lika ljudligt som artikelförfattaren.
Medan var och en tyst rör runt i sin kaffekopp studerar jag inredningen på det sympatiskt slitna Café Fix. Plura meddelar att Eldkvarn alltid samlas här innan de åker någonstans. Carla spär på med att fiket är Stockholms äldsta. Om det är sant vet ingen säkert, men det ser åtminstone rätt gammalt ut.
När alla stjälpt i sig sin välbehövliga dos koffein går vi mot bilen. Carla släpar efter. ”Fan, Plura. Kunde du inte ha skrivet en låt om Wienerkonditoriet i Stockholm istället? Då hade vi sluppit den här manövern.”
Efter den slingriga vägen ut ur city väntar en 16 mil lång spikrak motorväg mot Norrköping. Bröderna Jonsson sitter i baksätet, fotografen kör och jag sitter halvvänd i framsätet och försvarar min hemstad Linköping. Rivaliteten mellan Östergötlands två största städer är stor. ”Norrköping är som Manchester, Linköping är som Cambridge”, säger Carla.
Det har han i och för sig rätt i. Norrköping är en tung industristad med ett bra fotbollslag. Linköping är en välutbildad, borgerlig stad med ett rätt uselt fotbollslag. Därmed inte sagt att Norrköping skulle vara trevligare. Efter en rad misslyckade helgbesök har jag inte mycket till övers för den stadens nöjesliv. Enligt färsk statistik är Linköping dessutom på väg att gå om i fråga om befolkning.
Det sista argumentet tog hårt, det syns. Bröderna tittar tyst på varandra och diskussionen blommar inte upp igen förrän långt senare på eftermiddagen, då jag gör misstaget att fråga Plura vad han tycker är det bästa respektive sämsta med sin hemstad. ”Det bästa med Norrköping är att det är större än Linköping. Det sämsta är att Linköping håller på att gå om.”
Knappt två timmar efter att vi lämnat Stockholm är vi framme i Norrköping. Vi kör över några spårvagnsspår, som enligt Carla är det enda ställe i Europa där E4:an korsas av räls, och närmar oss centrum. Bröderna sitter som klistrade vid var sitt bilfönster. ”På höger sida ser vi Strömbacka åldershem. Där har jag jobbat”, säger Plura. ”Jag minns att gamlingarna var tvungna att lägga sig redan vi 3-tiden. Och där, på andra sidan, har vi Sjuksköterskehuset”. Carlas stickreplik kommer blixtsnabbt: ”Ridhuset!”.
I samma veva passerar vi IFK Norrköpings hemmaarena Idrottsparken, där någon Black Army-bur ännu inte syns till, och svänger sedan vänster mot St. Persgatan (som Plura sjunger om i Alice) och får till och med stanna för att släppa förbi 3:ans spårvagn innan vi är framme vid slutmålet.
Fotografen parkerar bilen och vi kliver ut på Bråddgatan. Där framme ligger det. Cafe Broadway. Den röda skylten ser i ärlighetens namn rätt hemsk ut och hela gatan känns så där stel och steril som nyrenoverade gator i mellanstora städer brukar kännas. ”Mammas hus”, som förr låg på andra sidan gatan snett emot caféet, är rivet och ersatt av ett trist nybyggt tegelhus.
Plura pekar mot platsen och berättar att det var där bandet repeterade. De höll till i sovrummet i Tonys mammas trerummare och spelade så högt att polisbesök tillhörde vardagen. ”Alltid var det någon som ringde och klagade”, minns Carla. ”Ägaren till ostaffären i bottenvåningen hävdade flera gånger att vi spelade så starkt att hans ostar rörde sig.” Han funderar en stund innan han vänder sig till brodern. ”Kommer du ihåg när Träd, Gräs & Stenar bodde i lägenheten?” Plura minns mycket väl. ”Jodå. De stannade nästan en vecka! Men det var ingen som tyckte det var något konstigt med det. Det sprang alltid en massa folk där.”
Därefter öppnar bröderna dörren till fiket och vi kliver in. En hel del visar sig vara ändrat här också, men inte så mycket att det stör på något sätt. Stämningen är gemytlig och inredningen precis lagom inrökt. ”Du måste beställa tekaka med stekt ägg”, säger Plura. ”Det är klassikern. Det åt vi alltid.”
Efter att ha beställt vid disken går vi och sätter oss vid ett bord i ett av de inre rummen. Så när som på ett par äldre män som läser DN respektive Norrköpings Tidningar är vi ensamma i lokalen. Plura och Carla tittar sig nyfiket omkring. ”TV har dom kvar. Och radio. Men dom verkar ha plockat bort herrtidningarna.” Carla reser sig plötsligt. ”Jag minns att Tony lämnade sina krukväxter här innan han flyttade. Jag måste titta om dom har kvar hans Benjaminfikus. Den var otrolig.” En halv minut senare kommer han tillbaks med ett besviket ansiktsuttryck. ”Den finns inte kvar. Den måste ha dött.”
En ung flicka kommer och serverar. Hon meddelar att Astrid, den äldre föreståndarinnan kommer först ett par timmar senare. Plura och jag har beställt varm choklad med vispgrädde medan Carla och fotografen nöjt sig med te. Mackorna ser så goda ut att jag börjar på min direkt. Men bröderna sitter helt stilla och stirrar på varandra. ”Ser du vad jag ser? En tomatskiva. Förr i tiden fick man aldrig en tomatskiva ovanpå när man beställde tekaka med stekt ägg. Aldrig.” Carla petar noga bort, de sista tomatresterna på sin macka innan han svarar. ”En typiskt onödig eftergift åt hälsokostvågen. Jag vågar knappt tänka på vad som hänt om Tony sett det här. Han hade knappast klarat en så traumatisk upplevelse. Han hatar tomater.”
Man kan utan större överdrift påstå att bröderna Jonsson har rätt att kalla sig experter på ämnet äggmackor på Café Broadway. I början av sjuttiotalet sprang de hit tre, fyra gånger om dagen. De gick hit och fikade i varje repetitionspaus. Bandet hette då Piska Mig Hårt, ett namn som minst sagt väckte reaktioner. ”Tony var tvungen att påstå att vi hette Blixt och Dunder vid en del spelningar.”
Carla var klasskamrat med Tony. De gick båda i sista ring på Allmänna Läroverket. Plura, som gått ut året innan, jobbade någonstans ”men har glömt var”. Det första Kungarna från Broadway gjorde tillsammans i musikväg var en soaré vid namn ”Välkommen till Ostlandet”…
Vid den här tiden bodde bröderna fortfarande hos sina föräldrar ute i Hageby, ungefär en kvarts promenad från centrum. Tidigare hade de bott alldeles i närheten av Tonys mammas hus — närmare bestämt ovanför restaurangen God Vän i hörnet St. Persgatan/Kungsgatan — men familjen flyttade ut till förorten innan sönerna nått tonåren.
Plura är född 51, Carla 53. De hade också en äldre syster, som tidigt omkom i en trafikolycka. ”Vi brukade gå in till hennes rum och lyssna på plattor. Hon hade många bra singlar. Jag minns till exempel att hon hade Georgie Fames. Yeah Yeah och flera favoriter med Joan Baez och Olle Adolphson”.
Mamma var hemmafru och pappa jobbade som dessinatör (läs: designer) vid textilfabriken YFA. Av 850 anställda var han den allra siste som fick gå. Plura: ”Det gjordes nedskärningar varje år. Produktionen flyttades utomlands och till slut var det bara två anställda kvar på Norrköpingsavdelningen. Två mönsterritare. Farsan var den som fick gå sist. Jag tror han tog det jävligt hårt. Han hade ju jobbat där hela sitt liv.”
Hela Norrköpings innerstad är full av ödsliga, nedlagda fabrikslokaler. I väntan på att föreståndarinnan ska börja sitt arbetspass på Broadway vandrar vi runt några timmar mitt i detta synnerligen märkliga stadscentrum. Den byggnad som gapar allra tommast är det gamla pappersbruket Holmens bruk, som flyttade sin nuvarande produktion till en fabrik utanför staden.
Vi går in på fabriksområdet och kliver ut på en liten smal bro som sträcker sig över det parti där Motala ström forsar fram som kraftigast. Det visar sig att både Carla och Plura har sommarjobbat här vid olika tidpunkter. ”Jag jobbade därinne”, säger Carla och pekar på ett jättelikt hus med ett otal fönster. ”Hela lokalen täcktes av en enda jättelik maskin. Så fort den råkade stanna några minuter kostade det miljoner.” Plura jobbade i det ökända barkrummet. ”Det var kanske det värsta stället. Ljudvolymen var enorm. Det var där man tog bort barken på alla stockarna.”
Framåt tre-tiden, då personalen lovat att föreståndarinnan ska vara på plats, återvänder vi till Café Broadway. Vi beställer en ny omgång tekakor med stekta ägg, och denna gång är det självaste Astrid som serverar. Hon känner igen bröderna direkt. ”Hur mår ni? Jag brukar läsa vad de skriver om er i tidningen. Synd bara att inte Tony kunde komma.” Astrid berättar om fiket och bröderna kontrar med gamla minnen. ”Jag minns att man ibland kunde höra er musik ända hit”, säger Astrid. ”Särskilt på sommaren när ni hade fönstret öppet. Synd bara att polisen kom så ofta. Det är typiskt att folk alltid måste ringa och klaga.”
När vi säger adjö vägrar bon att ta emot pengar för det vi ätit. Vi får till och med tillbaka pengarna för det vi käkade på förmiddagen. ”Ni gör ju reklam för mig på skivan.”
På väg tillbaka till bilen passerar vi en liten musikaffär som ligger en bit längre ner på gatan. Tankarna går osökt till några textrader på titelspåret till nya LPn. ”Du stal gitarrerna, jag tog sångerna.” Är den raden bokstavligt menad? Vem tog i så fall gitarrerna? Och var? Frågan är mest ställd på skämt, men bröderna tittar besvärat på varandra. ”Måste du nämna det…” ”Jag menar, vad ska Tony säga…” ”Det lär ju vara ägarens dotter som fortfarande har hand om affären…” Allt slutar i ett allmänt hysch-hysch!
I bilen pratas det reseminnen. Plura har varit i Spanien och Carla har varit i Dublin. Det pratas också en hel del om nya LPn, som enligt undertecknad är det bästa Eldkvarn gjort sedan Genom Ljuva Livet. Trots ett 20-tal genomlyssningar (det är inte mångar plattor jag spelar så många gånger) har jag fortfarande inte hittat ett svagt spår.
Allra mest gillar jag Carlas briljanta Å’Hej Å’Hå med textrader som ”Du hoppar ur sängen som ett nyrostat bröd, du halkar på DN och faller ned död”. Om någon svensk musiker borde gör en solo-LP är det han. ”Äh, jag vet inte”, säger han och rycker på axlarna. ”Jag har visserligen tänkt på det länge, men det har bara inte blivit av.” Carla är betydligt mer intresserad av att diskutera andra saker. Som hurling (brutal irländsk landhockey-variant), Janne Svensson (fotbollsspelare), Pablo Casal (spansk cellist som tolkar Bach) och inte minst böcker, böcker, böcker.
I övrigt blir det mest allmänt småprat och innan man vet ordet av är vi framme i Stockholm. Vi hoppar alla tre av vid Skanstull. Jag går åt ett håll, bröderna Jonsson går åt ett annat. Plura ska först köpa en skjorta, sedan ska de äta middag. Jag vänder mig om och ser dem gå sida vid sida nedför gatan. Kungarna från Broadway.

SEX FAKTAFRÅGOR TILL PLURA

Om valet av producent:
”Jag ville göra något annorlunda och kände att vi behövde en utomstående producent som kunde tillföra lite nytt blod. Att det blev just Mauro Scocco beror dels på att vi funkar bra som personer, dels på att han är bra på precis de saker jag var ute efter. Jag ville att det skulle låta modernt. Vi använder oss till och med av trummaskin på en låt.”

Om det nya låtmaterialet:
”Efter förra LPn, där flera låtar var 5-6 minuter långa, kände jag mig åter inspirerad att göra kortare, rakare poplåtar. Det var något jag bestämt mig för redan innan jag åkte ut till min skrivarö utanför Västervik.”

Om videor:
”Vi har ju knappt gjort några. Förutom den nya svartvita till Kärlekens tunga har vi gjort en till Tuff Lust, som visades i TV-programmet Chrome 22. Men då fick vi inte göra som vi ville. Det finns ett xylofonsolo i låten, där vi ville spela på semlor, men producenten tyckte inte att det var tillräckligt seriöst!”

Om framtida turnéer:
”Drömmen vore att få åka ut på en tält-turné i sommar. Det skulle vara vi och ett par andra artister samt en massa jonglörer och liknande. En stor happening! Men, jag vet inte. Det kanske blir ohållbart ekonomiskt.”

Om en kommande ”Greatest Hits”-LP:
”Det är MNW som köpt upp rättigheterna till alla våra plattor fram till och med Tuff Lust. Tony och LeMarc har börjat jobba en del på urvalet, men det är inte klart ännu. Det vore kul att få med en del outgivet. Vi har till exempel mycket bra livematerial från en spelning på Kamraspalatset.”

Om extraspåren på CD-utgåvan:
”Det är mest skivbolagets idé. Vi hade tre låtar som blev över vid inspelningen och de ville använda dem som bonuslåtar på CD-utgåvan. Om jag har någon CD själv? Näe. Inte Carla heller.”