Nomads är tillbaka. Efter år av tystnad är Sveriges tyngsta rockband tillbaka med en ny LP, ’Hardware’, och de är tillbaka med helt nya krafter och en helt ny uppsättning. Jan Gradvall höll i intervjumikrofonen.

Garagevågen har ebbat ut.
Av den jättelika våg av vitalitet som återinförde uppkäftigheten i svensk rockmusik, återstår nu bara några kraftlösa, bortkomna bränningar.
Det finns inte längre någon slammervåg att surfa på. För att ett rockband med ambition att föra oväsen nu ska ta sig i land krävs det något mycket mer.
Det krävs styrka, det krävs anpassningsförmåga och det krävs verklig talang.
Det enda band som klarat den omställningen är Nomads. De är de enda, som torrskodda och med värdigheten i behåll, kunnat stå och studera hur det övriga startfältet en efter en dykt på näsan i en ocean av klichéer och åter klichéer.
Medan de andra legat stilla och simmat på samma fläck, har Nomads vuxit till ett riktigt rockband. De spelar inte längre garagerock, om man nu verkligen kan påstå att de gjort det de senaste åren.
Nomads anno 1987 spelar rock’n’roll — hård rock’n’roll.
Och de gör det med båda benen stadigt förankrade i det årtionde de lever i. Sextiotalet klev de över av bara farten.
— I och med ’Rat Fink A Boo-Boo’ kände vi att vi gått så långt det är möjligt att gå inom slammerrock. Hade vi fortsatt på den vägen hade vi bara kört in i en återvändsgränd, säger gruppens språkrör Nix Vahlberg, när vi träffas över en öl på en pub i Stockholm.
Bredvid honom sitter Hasse Östlund och Frank Minarik. De är de enda övriga medlemmarna som fortfarande finns kvar. På vägen från garagerock till hård rock’n’roll har Nomads förlorat både basisten Joakim Tärnström och trumslagaren Ed Johnson.
— Men deras avhopp har ingenting gemensamt med musiken att göra, säger Nix. De kände bara att de inte hade lust längre. Ed är på väg att bli stadgad och Jocke ska börja plugga socialantropologi.
Den första reaktionen på avhoppen var naturligtvis bitterhet och resignation. Den andra var den motsatta. Den trio som nu finns kvar säger sig vara mer motiverade än någonsin att föra Nomads vidare.
— Vi har inga planer på att lägga av. Tvärtom känns det mer meningsfullt än på länge. Vi har gjort en platta som vi är nöjda med och vi har hållit på att planera en lång utlandsturné. Det ska bli jäkligt kul faktiskt.
Om turnén blir så omfattande som Nomads hoppas och om royaltypengarna fortsätter att flyta in (Nomads tidigare skivor har sålt i sammanlagt 30.000 exemplar), funderar de till och med på att säga upp sina vanliga jobb.
— Det vore rätt skönt, säger Nix. Inte minst för att slippa alla pinsamma frågor man får i utlandet. Där är de helt fixerade vid att vi, ett rockband, har vanliga ”daytime jobs”. Vid en TV-intervju i Belgien fick jag till och med frågan om det är sant att Nomads alltid spelar så tidigt på kvällen bara för att vi ska orka upp och dela ut post dagen efter…

Som vanligt när det gäller Nomads är det rena detektivarbetet att reda ut varifrån de fått sina låtar. SLITZ lät dem själva kommentera låt för låt på den nya LPn ’Hardware’.
Det är Nix som berättar i ”jag”-form.

CALL OFF YOUR DOGS (P. Case – J.L. Pierce)
”Uffe Lundqvist, vår producent, har vid ett flertal tillfällen träffat Jeffrey Lee Pierce och varje gång har Jeffrey tjatat om en låt som han och Peter Case specialskrivit åt oss. Problemet har bara varit att han varje gång varit för ’indisponibel’ för att komma ihåg den.
När sedan Peter Case spelade i Stockholm i höstas beslöt jag mig för att en gång få höra låten. Jag sökte upp Case som var hur trevlig som helst och som mycket riktigt hade skrivit en låt. Men eftersom han glömt bort det mesta av texten i verserna fick han och jag under kvällens lopp skriva en helt ny text. Vi började skriva direkt efter hans konsert på Hard Rock Café och vi slutade på hans hotellrum klockan fem på morgonen. Den natten glömmer jag aldrig”.

KNOWLEDGE COMES WITH DEATH’S RELEASE (H. Östlund)
”Det är Hasses försök att skriva en hardcorelåt. Texten består mest av sånt han snott från den amerikanska skräckförfattaren H.P. Lovecraft”.

SURFIN’ IN THE BARS (Nomads – T. Jonsson)
”T. Jonsson, även kallad Tummen, är en polare till Hasse som är jävligt duktig på att skriva texter. Det är han som ligger bakom rader som ’I know I’m getting drunk ’cause the mirror’s looking good’. Låten i övrigt kan ses som någon sorts hyllning till Mick Farren”.

JUNGLE FEVER (Feathers – Maupin)
”Originalet gjordes av en oerhört tung rockabillysnubbe vid namn Charlie Feathers, som debuterade på Sun i slutet av 50-talet och som faktiskt fortfarande gör plattor. En annan av hans bästa låtar, ’It’s Just That Song’, gör Cramps på sin senaste LP”.

(I CAN’T USE) THE STUFF I USED TO USE (H. Östlund – T. Jonsson)
”När vi vid LP-inspelningens slutskede upptäckte att vi inte hade gjort en enda riktig garagerocklåt, drog vi av den här garagerasslaren mest på kul. Vi hade bara repat den en gång innan vi satte den i studion”.

16 FOREVER (A. Shernoff – S. Kempner – R. Friedman)
”Det skulle blivit Dictators sista singel men inspelningen gavs aldrig ut. Uffe fick den på tejp av någon skivsamlare som i sin tur fått den av Dictators-kännaren och fanzineredaktören Lindsay Hutton. Att vi släppte låten på singel, trots att den inte är särskilt representativ för LPn i övrigt, beror på att det helt enkelt är den låt vi trodde hade störst chans att bli spelad i radio”.

TEMPTATION PAYS DOUBLE (H. Östlund – T. Jonsson)
”Vi tänkte det kunde vara kul att fortsätta i den här traditionen att på varje ny platta ha med en låt med samma namn som titeln på den förra. Till nästa LP skriver vi en låt med titeln ’Hardware’ (ha, ha)”.

10086 SUNSET BOULEVARD (N. Vahlberg – L. Persson)
”Lennart Persson (journalist) skrev texten efter att ha sett Billy Wilders klassiska film ’Sunset Boulevard’. Precis som filmen är texten en skildring av en stumfilmsstjärnas sista dagar, men Lennarts text har ett helt annat slut.
Musiken är faktiskt inspirerad av nordafrikansk folkmusik. En jobbarkompis från Algeriet spelade upp en tejp för mig i bilen, och det fanns någonting där som lät jävligt fräckt. Inte för att det hörs särskilt mycket nu, men det finns där någonstans i botten av låten”.

SWAMP GAL (T. Bell)
”En obskyr rockabillylåt av en snubbe från Louisiana vid namn Tommy Bell som endast gjorde en enda dubbelsidig singel. Jag hittade den på en piratutgåva utgiven av en samlare.
När vi spelade in låten stod vi och pumpade länge, länge, ungefär som Creedence brukade göra med sina cover-versioner. Men den version som är med på LPn var vi tvungna att tidigt tona av tidsskäl. Vi kanske ger ut den längre versionen på en maxisingel eller nåt”.

CHECK YOUR BACK DOOR (N. Vahlberg)
”Texten är inspirerad av Howlin’ Wolf i allmänhet och i synnerhet låtar som ’Evil’ och ’Back Door Man’. Det handlar om svartsjuka, om ondska mänsklig skepnad”.

MOVE IT ON OVER (D. Shannon – D. Coffey)
”Låten spelades in samtidigt som Screaming Distbüsters-singeln. Vi hade bokat studion en hel dag, men eftersom vi satte singellåtarna redan på några timmar brände vi även av den här låten mest för att ha något att göra. Originalet gjordes av Del Shannon i mitten av sextiotalet och är långt ifrån lik hans övriga inspelningar. Hans version är ren träskrock”.

SALVATION BY DAMNATION (H. Östlund – T. Jonsson)
”Ett beställningsjobb till en amerikan, Art Fein, som fått i uppdrag att sammanställa soundtracket till ’Blood Diner’, en uppföljare till Hirschell Gordon Lewis klassiska ’gore-movie’ ’Blood Feast’ från tidigt sextiotal. Eftersom det ännu är oklart om soundtracket ges ut, beslöt vi oss för att endast lägga låten på B-sidan av den svenska singeln. På den europeiska tolvan finns istället två liveinspelningar — ’Come On’ (The Atlantics) och ’You’re Gonna Miss Me’ (13th Floor Elevators)”.

(Detta är din chans att bli skivomslagsdesigner! Gör så här: Slipa saxen och klipp ur denna ruta. Limma sedan fast arket över den ”konstnärliga” blå ytan på ’Hardware’s baksida. Simsalabim — du har plötsligt ett faktaspäckat och maffigt omslag…)