Mats Ronander är trött på rollen som gitarrhjälte.
Efter giftermålet med Sanne Salomonsen har han satsat “28 timmar om dygnet” på sånglektioner och låtar med engelska texter till nya plattan ‘Reality’.
Paret har flyttat till London för att förbereda världsgenombrottet med öppningskonsert på Metropolitan i New York… trodde jag när jag var på väg till intervjun med Sveriges yngsta rockveteraner.
Jag hade fel i allt!
— Jag har aldrig sett mig själv som gitarrhjälte. Jag kom till Stockholm som sångare, och tog över Peps Perssons roll i Blues Quality, sedermera Nature. Det var egentligen Pugh som övertalade mig att följa med som gitarrsolist med Rainrock 1978.
Men tanken bakom ‘Reality’ då?
— Jag höll faktiskt på med engelska texter innan jag började med mina soloplattor. Jag hade kört fast lite, vokalt sett, och tänkte försöka sjunga ut lite mer. Det är möjligt att man är rädd för sitt eget språk. Jag gör det inte för att gömma mig, tvärtom. Vi har lite lösa planer på en video, men det är ingen internationell storsatsning på gång.
Men London då?
— Jag är där som gitarrist på Sannes platta…
(Här släpper jag slutgiltigen mina förutfattade meningar och försöker ta mig upp på fast mark).
Vem är det i bakgrunden på skivomslaget?
— Det är min mamma, Tora. Jag var trött på alla heavy-metal-konvolut och mina egna rockmyter. Därav namnet Reality. Hon står och ser ut som hon säger: “Nu ska du äta ordentligt!” Ett riktigt köttbulls-omslag…
Här sticker skivbolagsrepresentanten ut huvudet och säger åt “Malla” att han inte ska vara elak mot sin mamma.
— Äh, vadå, jag gillar köttbullar!