Ett tag tycktes varje silo i Klippan dölja ett litet popband: Torsson, Noise, Kriminella Gitarrer, Push, Johnny & Dom Andra. Den skånska brottarköpingen blev rockmetropol. Men vad hände sedan? Slitz satte på Micke Widell Lantmännen-kepsen för att kolla upp saken…

Ett besök i Klippan bjuder inte på några sensationsartade överraskningar: Kommunala funkiskomplex, tre-fyra pizzerior, det rökfria konditoriet Fenix, några kulturminnen och ett pappersbruk.
En svensk småstad, inklämd mellan Söderåsen och skogarna i norr. Det är lugnt, fridfullt och lantligt.
Ingen skulle väl kunna tro att det här är Sveriges rockmetropol med en musikförening, ett skivbolag, två studior och fler rockband än det finns gymnasieklasser.
Hur i hela fridens namn är detta möjligt i en ort med bara 11.000 invånare, 16.000 om man räknar dem som ännu bor kvar i Stidsvig, Gråmanstorp och andra kransbyar?
Svaren på gåtan heter punkvågen och Bo-Ingvar Olsson.
Under 70-talet var Bo-Ingvar Olsson musiklärare i Klippan. Utless på sångprov och skalövningar övertalade han skolan att investera i en fyrkanalsbandspelare och lite instrument. Alla skulle spela, även dom som aldrig hållit i en gitarr förut.
— Det var då tanken kom att göra något större, berättar Sven Tall, vår ciceron genom Klippans glittrande nöjesvärld och tillika en av stöttepelarna i Svenska Popfabriken.
— Pål Spektrum, Mats Pettersson och de andra byggde en studio och fick band att börja spela. Tanken var ju att kunna ge ut singlar själv. Sånt blev ju allt vanligare med punken, fortsätter Sven, vars mamma förevigats av Torsson i deras kärleksförklaring till hembygden, ”Klippans Centrum”.
”Dom har tre stycken gatukök med korv och pannbiff och pommes frites/Men Pålles gatukök är bäst för där jobbar morsan till Sven Tall”.
Det gör hon än i dag, även om Pålles inte heter Pålles längre.
Fröet växte och blev med tiden Elektronföreningen Bombadill, aktiebolaget Svenska Popfabriken AB och skivetiketten Kloak, och under ledning av Pål Spektrum bygdens egen Phil Spector, gav klippaniterna ut en lång rad fräcka popplattor som satte färg på det svenska rocklivet i slutet av 70-talet och början av det här decenniet.
Med Kriminella Gitarrer, The Push, Noise, Torsson och de bägge samlingsmonumenten ”Svensk Pop” och ”En flugskit i kosmos” blev Klippan Sveriges rock’n’roll-centrum.
Vad de än gav ut, så nog lät det alltid Klippan om det.
— Förklaringen ligger nog i att den tekniska utrustningens brister formade ett speciellt ljud, säger Sven. Det var inget som konstruerades. Det skapades av olika nödvändigheter och blev primitivt eftersom ingen riktigt visste hur allt skulle skötas. Att det blev så mycket eko på inspelningarna lär bero på att Pål ramlade på ekot en gång. I alla fall säger han så.
Det har alltid blåst en lätt bris av lantlig bonnacharm runt Popfabrikens inspelningar. I Klippan tycks det vara fullt möjligt att pussla ihop punk med logdanser och dansbandsmusik; att sjunga om blodomlopp, volleyboll och radiosignalister; att kalla sina grupper Asalångastockar, Dolkenihåsan och Staketpiskarna.
Man får vara ganska trist och färglös för att inte åtminstone dra på smilbanden.
— Men det hade aldrig gått i en storstad, förklarar Sven. Dessutom hade musiken också blivit annorlunda.
— Klippan är en liten håla där man gillar enkel, traditionell musik, säger Mikael Nemeth i Johnny & Dom Andra. Och mycket av den bästa jordnära musiken kommer ju från såna här hålor. Muscle Shoals och de andra amerikanska småstäderna.
För ett par år sedan hade Klippan och Svenska Popfabriken sin verkliga storhetstid. Det var då Torssons löjligt enkla folkparkspop fick den svårflirtade rockpubliken att sjunga om fotboll på Gunnar Nordahls tid, önskelistor och älgjakter, och sakta men säkert har den här hobbyverksamheten närmat sig försäljningssiffror runt 10.000-strecket. Trots att man alltid tagit det här med en klackspark.
— Vi jobbar ju inte speciellt målinriktat, bekänner Sven. Det mesta blir som det faller sig. Vi kommer aldrig upp till en professionell nivå. Då orkar man inte fortsätta.
Istället har Svenska Popfabrik lunkat på i ett makligt tempo, och sedan Torssons förra LP, ”En rökare i krysset”, som kom för två år sedan har den knappt haft styrfart, i alla inte på skivfronten. Johnny & De Andra har släppt en singel och LP, och i fjol samlades alla Kloaks kumpaner för att spela in en julkassett, som bland annat innehåller F Spektrums monumentala tolkni av Viktor Rydbergs ”Tomten”.
— Just nu har vi nog tappat Iite grand av det vi hade tidigare, erkänner Sven. Vi har kanske inte ansträngt oss tillräckligt. Mesta tid har ju gått åt att få den nya studion färdig. Visst vill vi satsa, men jag sliter mitt hår när jag ser hur dyrt det att ge ut singlar, som trots allt är det bästa formatet.
Några nya singlar finns inte inplanerade, men väl två minialbum. Ett med Johnny & Dom Andra och ett med Mats Petterssons nya projektgrupp Dolkenihåsan, som fått sitt minst sagt märkliga namn efter ett by-original som cyklade runt och sålde två månader gamla tidningar.
Andra band på ingång är Legendary Lovers, som närmast hör hemma i ”garage”-facket. Gruppen, som bl a består av gamla Noise-medlemmar, har tagit sitt kärleksfulla namn efter en LP med franska Dogs. En annan nykomling är Vauxhall med ex-Push Stellan Nilsson vid ratten vars ”hönsmusik” lär va minst lika virrig som gruppnamnet. Nya band, men gamla medlemmar.
— Någon ny generation vet jag inte om man kan tala om, säger Sven. Ett sätt att få fart på saker skulle kanske vara att anordna en popbandstävling. Men det är som konstnären Jörgen Nash sa: ”Visst är jag gammal, men jag är kvar tills någon annan tar över”.
Banden till popmetropolen Klippan är starka. Antingen gör man som Sven Tall och återvänder hem igen. Eller fortsätter man att sköta ruljansen på distans, som Pål Spectrum och de bägge Torsson-medlemmarna Bo Åkerström och Christer Lundahl. Men aldrig man släpper Klippan helt och hållet.
— Flytta hit, det hade nog ingen pallat, säger Sven. Men vi som födda här, tja, man vänjer ju sig. Det är likadant med musiken. Det gäller att ha en ödmjuk inställning. Vi gör musik för oss själva, och finns det då dessutom andra som gillar det vi gör är det extra roligt. Grundfilosofin i allt vi gör är just att vi är en flugskit kosmos.