Slitz/Ljud veckade pannorna för att utse årets svenske musiker, respektive producent. Och så oops… plötsligt såg vi i stereo. Samma person stod på båda prispallarna. Mannen bakom ROXETTE, PY BÄCKMAN, PASSAGERARNA, JOHAN LINDELL och resten av musik-Sverige. Slitz/Ljud har utsett CLARENCE ÖFWERMAN till Årets Producent och Musiker. Vi har träffat honom.

Det verkar symptomatiskt för Clarence Öfwermans liv att jag får tag på honom bara några timmar innan han skall åka till Australien. Och innan dess ska han hinna med två spelningar med Py Bäckman, den sista i Göteborg. Det är därifrån planet går, bara några timmar efter konsertens slut. På det sättet har det hållit på hela hösten. Han har inte fått sova mer än fyra timmar någon natt sedan juli.
Men så är det hans bästa år någonsin. Efter att ha spelat med olika källarband, och med något mer kända Overture fick han sin chans när Dan Hylander och Py Bäckman upptäckte honom på en Janne Goldman-konsert, där han satt och hamrade på ett elpiano från Yamaha. Efter att ha “turnerat sig till framgång” med Raj Montana Band, med 16 turnéer på fem år, har han fått klara sig på egen hand. Egen och egen förresten, tittar man på de LP-konvolut där Clarence förekommit de senaste åren är det många namn som upprepar sig. Pelle Alsing (trummor), Tommy Cassemar (bas), Micke Jahn och Jonas Isacsson (båda gitarr) är med i stort sett överallt. Och inte är det i några dåliga sammanhang heller.
Årets skörd innehåller två turnéer med Py Bäckman, en med Hansson de Wolfe United, medverkan på Monica Thörnells senaste platta, produktion av Py’s ‘Narrarna dansar’ och Roxettes ‘Pearls Of Passion’ och dessutom en LP med hans eget band, Passagerarna.
Hans stil är lätt att känna igen. Ljudet är modernt utan att vara krystat, och stort utan att vara uppblåst. Allting är genomarbetat, någon gång med studiomusikerns lite för perfektionistiska handlag.
— Jag är ingen studiomusiker. Jag har tackat nej till flera sådana jobb. Men OK, jag sitter ju mycket i studio och jobbar.
När Johan Lindells LP ‘Passageraren’ kom sa du, att det var det roligaste du någonsin gjort. Vad är det roligaste nu?
— Roligaste… det bästa jag gjort är ‘Goda grannar’ (Johan Lindell), ‘Narrarna dansar’ (Py Bäckman) och LPn med Roxette.

FULLKOMLIGT OTEKNISK

Vilken sorts producent är du?
— Fullkomligt oteknisk. Jag måste säga att inspelningsteknikerna är halva grejen. På de här senaste skivorna har jag arbetat med Pontus Olsson, Alar Suurna och Stefan Glaumann. Tre fantastiska killar. Jag är nog egentligen mer arrangör. Det ordet låter corny numera. Fast det är precis det jag gör. Producent vet jag inte vad det är, egentligen.
Det här året har du spelat, producerat, turnerat och skrivit låtar. Vad ska du satsa på?
— Det är roligast att jobba i studio. Man blir lite trött på att resa när man gör sju turnéer runt hela Sverige om året. Men det börjar bli svårt att vara musiker när man producerar och ska hålla reda på vad alla andra gör hela tiden. När man har slipat på de andras grejer så finns det till slut inte någon plats för keyboards, man har inga idéer kvar. På Roxette-plattan var jag inne ett tag på att ringa en annan keyboardspelare. Men det blev OK till slut.
Det måste vara lite förvirrande?
— Jo, med Passagerarna satte vi grunder med bara trummor och flygel, och gjorde resten med pålägg, och det passade bra då. Det blev lättare att spela. Med Py gjorde jag demos ensam hemma på en Porta-studio, så jag visste hur det skulle vara när vi gick in i studion. Det enda jag hade var kassetter där hon spelade piano och sjöng. Men med Roxette visste jag ingenting när vi började.
Produktionen på Roxette-plattan är mycket mer genomskinlig än på de andra två. Den låter inte alls så producerad.
— Det beror på låtmaterialet. När det blev bestämt att det skulle bli en Roxette-skiva istället för Gessle solo skrev Per fyra-fem låtar på ett par veckor. Och ändå är det nio singlar på den. Han är inte klok! Och det är den bästa produktionen jag gjort. Ingen väntade sig någonting av den plattan, allra minst jag.
Du jobbar med samma musiker hela tiden.
— Jonas, Pelle, Tommy och jag har blivit någon slags konstellation. Men det var jag som satte ihop bandet till Py-plattan. Det fungerar så bra att arbeta med dem. Jag har absolut inte tröttnat på dem varken som kompisar eller som musiker. Ännu (skratt). Det är Pelle Alsing jag åker till Australien med.

EN PRODUCENT MÅSTE VARA PSYKOLOG

Skulle du inte vilja arbeta med några mindre skickliga musiker också, eller rentav producera något band?
— Gärna. Mycket gärna. Men jag vet inte om jag skulle fixa det. Man måste nog vara psykolog då också. Man ska hålla stämningen uppe i studion hela tiden, och det är svårt när det är folk man inte känner.
Du säger att du är så oteknisk, men det är ju mycket ljud när du är med.
— Det kan nog vara en fördel för teknikern om jag håller mig på min kant. De har ju till exempel inte synpunkter på inställningarna på mina syntar. Men jag är med hela tiden när vi spelar in och mixar. På sex veckor hinner man skapa sig ett språk så att man kan åstadkomma något utan att använda tekniska termer. Men jag skulle vilja gå en teknikerkurs någon gång.
Menar du att du inte kan ratta en kompressor eller gata ett reverb?
— Nej, jag vet inte hur man gör det praktiskt, men jag vet ju vad allt det där innebär, och jag kan så pass mycket att jag kan prata med teknikerna om det.
Favoritinstrument?
— Det är nog syntarna i alla fall.
Inte flygel?
— Nej, jag har inte ens en. Men det är synd att det är så ofysiskt att spela synt. Fast det håller ju på att bli bättre. Jag har börjat tröttna på de instrument jag hade, så jag har sålt en del och hyr istället. Nu har jag bara en (Yamaha) DX-7 och en (Sequential) Prophet-2000. Och så min gamla (Sequential) Prophet-5 förstås, den är det ingen som vill köpa, så den behåller jag som en möbel hemma. Den är så snygg.
— När jag var ute hos Greg Fitzpatrick för att köpa den, 1980 måste det ha varit, lämnade han mig i sin källare för att jag skulle kunna prova den. Jag fick inte igång den, jag fattade absolut ingenting. Så när han kom ner efter en halvtimme hade jag fortfarande inte fått en enda ton ur den.

INSTRUMENT PÅ TURNÉN

— På turnén med Py har jag DX-7:an och 2002:an med mig. Dessutom har vi hyrt en (Roland) Super JX och en (Roland) MKS-20. Den är bra, men den ersätter absolut inte min gamla elflygel. I studio har vi haft (Yamaha) TX-816. Den var helt fantastisk. Vem vill spela på en DX-7:a när man kan ha åtta stycken med lite olika ljud, och lite olika stämda?
Trummaskiner och sequencers?
— Ja gärna, om jag får blanda maskinerna med musiker. Scritti Politti och Dalbello är i och för sig underbart i sin genre, men det blir så tråkigt att göra. Man får bara sitta ensam och programmera.
— Sampling är överskattat. DX-7:an också, det finns inget instrument nu som har just det där. Jag provade (Ensoniq) ESQ-1, men jag tyckte den lät billig.
Vad är viktigast med en studio?
— Eftersom jag inte kan bedöma utrustningen är atmosfären viktigast för mig. Mistlurs Studio 2 till exempel, den är enkel men jag tycker om den. EMI-studion har också blivit bra sen de byggde om.
Vad har du för idoler?
— Låtskrivare… jag kan inte komma på nån. Jo, Peter Gabriel förstås. Han står över allt annat i alla kategorier, låtar, produktion. När det gäller texter får det nog bli Py, Johan Lindell. Klaviaturspelare… Tony Banks (Genesis) förstås. Jag är uppväxt på symfonirock. Fast Emerson och Rick Wakeman har jag aldrig gillat.
Vad händer när du kommer hem igen?
— Först en turné med Roxette, sen en med Ratata och sist en med Passagerarna. Sen blir det en platta med Passagerarna som vi skall spela in i Wales. Och kanske en ny platta med Py. Allting ligger kant i kant. Fast nästa år blir det åtminstone en sak i taget. Den här hösten har jag hållit på med en sak på dagen och en på natten hela tiden. Det hade aldrig gått om jag inte vetat att jag hade den här långsemestern framför mig.
Varför i Wales?
— Det var skivbolagets idé. Mest för att det är kul. Vi tar med oss Alar Suurna som tekniker, och sen åker vi hem och mixar. Men jag känner inget sug efter .att spela in i utlandet annars. Vi har så bra studios här.
Drömprojekt?
— Att få spela med Peter Gabriel.
Vad skulle du ta med dig om du skulle fastna permanent i den australiska ödemarken?
— En Stratocaster, en Marshall-stack… och en söt flicka. Jag är jättetrött på musik just nu. Först hade jag inte ens tänkt ta med mig någon bandspelare, men jag ångrade mig. Vi tar med taper på det senaste vi gjort, vem vet, vi kanske kan få något jobb i Sydney.
Jag tyckte du sa semester?
— Jamen…