”Historier från en väg” heter Kajsa Grytts och Malena Jönssons debut-LP som SLITZ recensent ger fem stjärnor, högsta betyg.
Håkan Lahger försöker hitta människorna bakom mästerverket.

Varje medverkan i media, varje intervju, varje bild på en artist i tidningen är en spekulation. Allt en artist gör utanför scenen, skivstudion, filmduken, målarverkstaden eller diktarlyan har inte så mycket med KONSTEN att göra. Resultatet av fotosessionen eller intervjun är oftast ett förytligande av artisten.
Så också i detta fall. Inte kan jag nå era själar med Kajsa och Malenas själar på några futtiga sidor. Inte berättar Tomas Gidéns bilder någonting om Kajsa Grytts hålögda blick och toviga hår när hon efter tio timmars nattvak åker iväg från Nyboda-hemmet.
Inte går det att berätta om hur Malena Jönsson känner sig efter ett långt diskningspass i något av stadens restaurangkök. Bilderna blir endimensionella. Hur mycket än de inblandade försöker.
— I början när vi spelade i Tant Strul älskade jag att ge intervjuer, säger Kajsa. Det var paradiset när folk frågade vad man tyckte och var intresserad av mig och brydde sig om mig under en timme. Men sen när jag läste det var det inte samma känsla. Det är svårt att uttrycka sina känslor i ord och lyckas kommunicera. Det är därför jag håller på med musik, för att det är lättare att uttrycka sina känslor på det viset. Det man lyckas förmedla till en människa när man sitter och pratar är ganska begränsat.
Ändå försöker vi. Vi som tror på musikens och ordets makt. Som är naiva nog att tro på det godas seger över det onda.
— Man kan faktiskt gå ut till folk med det som är rent, riktigt och ärligt. Göra sånger om människor. Inte spekulera eller kompromissa sig fram till det som man tror är ballt och häftigt och som man tror dom kommer att gilla.
Kajsa Grytt böjer sig fram över bordet. Höjer sin högra näve och hytter den mot mig.
— Det är det som är uppgiften i livet, agiterar hon.
— Tant Strul såg sig på det viset och Malena och jag har kvar det. Det sitter i tårna. Det är vår konstnärliga ambition. Det som var speciellt med Tant Strul har vi tagit med oss. Och det har Nike och Liten tagit med sig också. Malena Jönsson är ingen agitator. Hon spelar piano och håller käften. Lyssnar mer på jazz och klassiskt än rock.
— I Tant Strul tyckte vi att skicklighet var det fulaste som fanns. ”Jag ska aldrig bli skicklig för då blir man så tråkig och okänslig”, sa vi.
På nya LPn ”Historier från en väg” spelar Malena mjukt och varmt. Inte tekniskt briljant med löpningar och finesser men med en tyngd och beslutsamhet som kommer att överraska de som sagt att ”tjejerna i Tant Strul inte kan spela”.
— Lite av Tant Struls inställning till teknik har jag väl i mig fortfarande, men då var spelandet inte lika betydelsefullt som det är nu.
— Efter den här skivan vill jag lära mig mer. Inte för att teknik och snabbhet är det viktigaste men jag vill kunna spela lite kvickare. Alla låtar går så långsamt på LPn och det har ibland att göra med förmågan.
— Det finns inga artister som jag lyssnar på för deras teknik. Inga, säger Kajsa.
Rocklyriker hon tycker om är Bob Dylan, Tom Waits, Leonard Cohen, Bruce Springsteen ibland och överraskande nog Prince. Poeterna heter Edith Södergran, Karin Boye, Göran Tunström och Gunnar Ekelöf ”väldigt, väldigt mycket”.
Kajsa och Malena har inga förväntningar beträffande skivförsäljning. Det är viktigare för dom att de i första hand själva är nöjda med skivan. Det är dom. Detta är första gången de gjort något utan att kompromissa i sista stund. Inte som spekulation utan på grund av utmattning. Grammofonskivan och omslagets alla moment är en tärande process som kräver tålamod. Medproducenten Kjell Andersson är en man utrustad med den egenskapen och han har lotsat det här projektet förbi alla blindskär precis som han gjort med Eldkvarns ”Utanför lagen” och Ulf Lundells ”Den vassa eggen”. Tillsammans med Thåström hör också just ”Plura” Jonsson, som Kajsa bor tillsammans med, och Lundell till de svenska artister som Kajsa respekterar.
— De är riktigt stora artister. Fred Åkerström tillhör också den kategorin. Sen kan man tycka att man själv har något, men det svåra är att nå ut med det, att kommunicera med det man har.
Just nu tycker Malena Jönsson och Kajsa Grytt att dom lyckats med det. Men stunderna av lycka är borta.
— Jättestor del av ens tid går naturligtvis åt till tvivel. Att man inte kan, inte vågar, inte tror att man kommer att skriva en enda låt till. Men det är nog en förutsättning. Att kolla var man står.