Trots titeln ’Tungt vatten’ söker Wilmer X denna gång variation och förnyelse i poplivet. Och passar samtidigt på att presentera en ny gitarrist.

För arton månader sedan sopade Wilmer X till det svenska rocklivet med en rak råhöger som fick febrig Rågsveds-retorik och inhemska Dylanismer att kippa efter andan.
’Under hot’ dängde till mig rakt i solar plexus; självsäkert, bredbent och med ena foten placerad bland mastiga power-ackord, den andra dansande bland utsökta harmonier.
Träffen var klockren. Än idag ringer det tunga, kompakta AC/DC ljudet i huvudet. Floyd Patterson kunde knappast gjort det med större eftertryck.
— Vi visste den skulle bli mastig, säger Nisse Hellberg när han och jag och munspelaren Jalle Lorenson träffas på en bar i centrala Malmö.
Samtidigt som Wilmer X gav ut ’Under hot’ började man också så smått överge det tröttsamma, krävande helgspelandet, och istället för kompakta kamikazeturer uppåt landet, försökte man samla sitt råös till turnéer. I kölvattnet av livedokumentationen ’V-I-L-D’ och i skuggan av det tragiska Palme-mordet, gjorde man en utsåld rundresa i Sverige. Med en lyrisk kritikerkår i hasorna.
— Så lätt har det inte varit, säger Jalle. Man kan inte leva på tidningar — det är något man läser. Och det gäller ju att ha glöden, ambitionen kvar när man håller på och turnerar så mycket.
En som inte riktigt kände att han hade den rätta entusiasmen var gitarristen Thomas Holst. Kort innan man skulle börja spela in den kommande LPn ’Tungt vatten’ tackade han för sig. Även om han inte fått med så värst mycket material har han varit en viktig del av Wilmers utveckling från ”käckt rhythm’n’blues-band” till fullfjädrad rockgrupp.
Han är dock med på ’Tungt vatten’ — en platta som visar att bandet tänkt efter ett par gånger innan man gick in i studion. Om ’Under hot’ och ’V-I-L-D’ var två råsopar med tyngden på sin sida, är ’Tungt vatten’, trots sin titel, något som fightas i min viktklass. En finurlig welterviktare som prickar in sina slag med snabbhet och mördande precision.
— Det kändes självklart i våras att vi inte kunde göra ännu en ’Under hot’ eller ’V-I-L-D’, säger Jalle.
Vad man ville eftersträva med ’Tungt vatten’ var en större variation — lämna det tunga ljudet bakom sig, och söka sig mot den bredd som fanns på ’Djungelliv’. På ’Tungt vatten’ glider man lekfullt och obehindrat från sorgsna, kärleksfulla ballader, över sprittande gogo-pop till hjärtflimrande, psykotisk rockabilly. Som den hatiska spottloskan ”Atomskallen”.
— Den är ett fruktansvärt ramaskri, förklarar Nisse. Jag gör ju egentligen inte låtar på det sättet, men efter olyckan i Tjernobyl kände man sig verkligen arg. Låten handlar ju inte direkt om just den händelsen — jag tycker inte om låtar som man inte kan tolka på mer än ett sätt. Men den har med kärnkraft och atomenergi att göra. Det är bara en hatlåt rätt upp och ner.
I samma veva som bandet luckrats upp i sin aggressiva ljudbild och låtit de lugnare halvtempo-låtarna få ett större utrymme på LPn har man ersatt Thomas Holst med en ordentlig kraftkarl till gitarrist. Pelle Ossler, som tidigare försåg Helsingborgs-bandet Slobster med brutala gitarriff.
Men han fick vänta tills LPn började bli klar innan han kom med helt och hållet. På ’Tungt vatten’ inskränker sig hans medverkan till två solon.
— Vi vill ju gärna att han profilerar sig som en i bandet, och det var han ju inte riktigt när vi spelade in plattan, säger Nisse.
— Vi vill ju inte ta in en helt okänd och låta honom vara med i hela beslutsprocessen när man gör en LP. Det är trist om han inte framstår som en i gruppen. Vi är ju ett av de få rockbanden i Sverige. Nästan alla andra är soloartister med kompband.
Pelle Ossler är med på 35-dagarsturnén som Wilmer drar igång när LPn släpps. Och kanske det blir till att packa ner passen också. En LP med elva om-mixade och översatta låtar från bl a ’Djungelliv’ ges ut i höst i Tyskland, Schweiz, Österrike, Spanien och Beneluxländerna. Efter flera års väntan är man nu redo att erövra den europeiska marknaden.
— Det känns extra kul nu när de engelska låtarna kommer ut, fortsätter Nisse. Det var ett tag då man tyckte ”Varför händer det inte något?”. Dessutom är det bättre att sjunga rock på engelska. Däremot är det inte skäl nog för att göra det alltid.