Nu är han här igen! Killen med de färgglada skjortorna. Han som uttalar alla vokaler som A. Och som framförallt har en lock fasttejpad i pannan! Men… locken är borta… och vad har hänt med kläderna…? Lars Nylin lägger Pussel med pop-underverket från Gävle.

När vi precis slagit oss ner på det fiiiina caféet fnissar några tonårstjejer till. Efter några sekunder — när dom viskat förtroligt — visslar plötsligt en av dom. Thomas Di Leva tittar åt deras håll. Varefter dom fnissar intensivt.
Thomas tar åt sig. Det var säkert “bara” personen Di Leva dom skrattade åt. Som om det var någon ursäkt. Men för Thomas är det personen och musikern Di Leva dom skrattar åt. Då är det mycket värre.
Men han är van.
1981 skrev undertecknad — innan jag gick med i Ryggdunkarnas IF — att Di Leva var en “fjant”. Den etiketten har han fått ärva för varje år som gått.
Varje inkarnation av denna unika popbegåvning har fötts med etiketten “Fjant”.
Och Thomas minns. Precis som han minns varje annat elakt ord som sagts om honom sedan han blev mobbad i gymnasiet (och “flydde” hemstaden Gävle).
Precis som han minns varje åsikt som folk i hans omgivning ventilerar.
Man skulle kunna tro att en sådan särling “sket i allt”. Verkligheten är den motsatta.
Men hans snabba tankar och tunga kan ingen ta ifrån honom. Trots den sävliga, trevande ytan. Trots att han är (den färglada) slashasen personifierad.
“Jag tror att Bowie hamnat i dåligt sällskap. Skulle jag skriva några låtar åt honom skulle alla tycka att han var i kanonform”. “Jag är en modern svensk Bob Dylan som gör protestsånger från TV och video”. “Alla borde dansa som dom vill. Det är väl en fri värld?”
Sånt bubblar bara ur Di Leva. Hela tiden!
Thomas Di Leva modell 1986 har lämnat den tejpade locken hemma. Hans kläder är inte heller samma sensationella färgprakt som tidigare (hur ska det gå för begagnade-skjortor-branschen?). När Thomas Di Leva förmodas vara sprudlande glad och fågelfri gör han en LP som sensationellt ofta — för att vara Thomas Di Leva — kan vistas i samma rum som orden “seriös”, “mogen”, “eftertänksam” och “grubblande”.
Vad hände med alla-snabba-pengar-känslan som han nosade på efter radio och TV-hiten “Kom till mig”?
— Plötsligt kändes det inte intressant. Under en massa år hade jag kämpat och slagits för att få fram min idé. Jag har gjort egna singlar, fixat egna turnéer, blivit mordhotad, blivit kallad både det ena och andra. Så plötsligt står jag där och tänker “var det det här jag drömde om?”.
För drömmar är ju inte gratis. Trots att Thomas sjunger det i en låt på färska LPn ‘Pussel’. Drömmar kan tvärtom vara mycket kostsamma om man är en säregen 14-årig halvitalienare från Hille, Gävle, som plötsligt får för sig att han inte är “den där blyge stackarn på vinden som alltid sitter och tecknar”.
Åtta år senare är han Thomas Di Leva, så nära sina drömmars mål. Och plötsligt får han kramp:
— Våren 1986 visste jag inte om jag ville spela mer överhuvudtaget. Jag märkte hur jag allt mer började slarva mig igenom det jag gjorde. Framförallt texterna. Det finns en liten djävul i mig som törstar efter det som kallas “framgång”, men djävulen är inte jag. Det vill jag inte tro iallafall.
Men det blev trots allt en LP. Inspelad på betydligt kortare tid än andra motsvarande produktioner.
Den lyckligaste parten borde idag vara Di Levas fans. Gamla såväl som tillkommande. ‘Pussel’ innehåller ett halvdussin spår som utan att tveka kliver rakt in i den svenska pophistorien: självbiografin “Jag ljuger för mig själv”, singeln “Glad att du ännu har tårar”, inledande “Varför?” (som är en direkt kommentar till den egna låten “Kom till mej”), “Drömmar är gratis” (som Thomas tycker är “sämst på skivan”) “Hänger i ett stup” etc.
Thomas Di Levas musik är hösten 1986 ett utsökt amalgan av Bowie, Talking Heads, Prince, Frankie Goes To Hollywood, Caruso och Gianni Rivera.
Thomas Di Leva är 22. Första 14 åren bodde han i Gamla Stan. I Gävles gamla stad. Popen kommer alltid från Norrland. Från 14 bodde han i förorten Hille. För “riktiga norrlänningar” är Hille orten där Norrland börjar på allvar.
Men Di Leva åkte åt andra hållet. När han fyllt 17 orkade han inte längre med smäleken i Gävle. Glåporden var inte “bara” andras fel:
— Nej, jag kunde vara mycket dryg. Jag saknade ofta helt ödmjukhet. Det är en dålig sida för att det sårar människor och för att allt tar så lång tid. Det är en bra sida för att jag blir stabilare. Jag hinner få distans till det jag gör. Jag hinner lyssna…
Thomas Di Leva som man vill “ha honom” i önskealbumet säger:
“Varför ska allt vara så komplicerat? Låt musiken bli som en riktig fylldiskussion där man plötsligt bara reser sig och skrålar ‘Öööööhhh så häääär ääär deeet!'”. Och: “Mitt idealband låter som ett gäng livströtta dansbandsmusiker”. Och: “Det jag gjort hittills är bara arbetsprover. Nu är det dags att starta motorn…” …men å andra sidan säger han: “… eller stänga av motorn för gott…”
Sitter jag mitt emot ett geni motsvarar han i alla fall bilden av ett genis förmodade ulvakläder…
Länge modellerade Thomas Di Leva sig själv efter förebilden Bowie. (“Bowie är som en adlad John Lennon”). Nu är det en helt unik karaktär som talar och sjunger. Som till största delen helt på egen hand format en ny tredje LP. Stora delar av ‘Pussel’ spelar Di Leva själv. Alla gitarrer, alla basar och många syntar.
Bara på några få spår visar ‘Pussel’ upp full traditionell rocksättning. Thomas nästa projekt är att även lära sig spela trummor:
— Jag bankar och slår på det jag får tag i. Bongo-trummorna har jag köpt i Marocko för 30 kronor. Någonstans måste det ju finnas ett uns humor, det är ju ändå bara musik. Mina gitarrhjältar är Marc Bolan (T Rex) och Elvis Presley. Sådana som kan skapa under genom att bara krafsa på gitarren…
Urtypen för Di Levas “okomplicerade” idéer är låten “Stjärnsystemet”:
— Jag ville ha mycket “Lalala”, det låter trevligt. Ibland blir jag fruktansvärt imponerad av mig själv. Det blev jag när vi spelat in “Stjärnsystemet”. Den låter så enkel men är så svår att spela…
Och så kommer det sneda leendet. Men visst menar han allvar…
Utgångsläget inför ‘Pussel’s utgivning är minst sagt annorlunda mot vad det var inför fjolårets ‘På ett fat’. Då var Di Leva “på nedgång”, “typisk svensk stagnation” etc. I Schlager (som föregick Slitz) sa Håkan Lahger att Di Leva “är ett geni bland genier som Thore Skogman och Snoddas”. Det var inte avsett som en komplimang…
— Vi visste inte hur vi skulle göra. Vi kunde ju inte gärna säga “Här kommer Thomas Di Levas nya LP”. Det fanns ju ingen svensk musiker som var så ointressant som jag. Så vi “smög” ut den. Taktiken lyckades…
Den här gången rycker och sliter den svenska popvärlden i Thomas. Inte sedan Ratata gjorde det har en svensk artist stått inför så goda chanser att ta steget från Svensk Underground till The Big Shots.
Och Thomas vet om det.
Och vet inte hur han ska tackla det.
Så han grubblar.
Och säger:
“Hittills har mina texter varit sagor på Domus-nivå. Får jag utrymme för nästa steg?” “Alla skrikande småtjejer som jag brukar ha i publiken, dom förlorar jag väl nu, men å andra sidan…”
Men gräv inte ner dig Di Leva-fantast, för han säger självklart också:
“Om jag är rädd för att bli gammal? Nä, titta på Neil Young. Han visar alla rynkor och ser lika glad ut i alla fall!”
Den här veckan börjar Thomas Di Leva sin hittills största turné. Sedan väntar ett halvår på Gävle Stadsteater. Där har han en roll i Brechts “Mahagonny”.
Sedan…

Di Leva om Di Leva:

‘Pussel’ är långtifrån det första som Thomas Di Leva gör på skiva. Här kommenterar han sin diskografi:

• THE PILLISNORKS “4 Visitors” (Mamma) (EP 1980)
“Det var första gången jag var i en studio. Den är rätt hemtrevlig. Och hett ‘hemkörd’. Vi stod själva för alla kostnader…”

• MODERN ART “Circle In Different Shapes” (Ingick i skivbolaget Mammas “Pizzabox” där Modern Art delade en singel med gruppen X-Pop) (1981)
“Den är inspelad på tre och en halv timme. Det känns inte som jag. Det låter så oförstört. Jag var väl en mycket oskyldigare människa då. Men den är bra!”
• MODERN ART “Circle In Different Shapes” 
“Den tycker jag om. Vi skulle starta ett skivbolag. Men SAM (den stora ‘oberoende’ distributören i Sverige) sa nej for att jag sjöng på engelska. Jag tycker att dom s k ‘alternativa’ bolagen ofta gör att avstånden blir större i rock-Sverige”

• Di LEVA “The Single Man”/”Appear Of Need” (Adventure) (1982)
“Sterilt charmig. Ganska bra produktion om man jämför med dagens svenska produktioner”.
• “Marginal Circus” (RCA) (LP 1982)
“Typiskt 18-åring-tror-att-han-är-Pink-Floyd. Sångpåläggen gjordes på en natt. Natten efter Italien vunnit VM. Därför är allt ett enda crescendo”
• “Om jag vill”/”Up To The Mountain” (Stranded) (1983)
“Jag var helt ‘lost’… dom fick köra mig i ambulans till studion. Den är schizofren och vacker”
• “Bring Me An Magician” (Papa) (1984)
“Ganska tam… för mycket choklad och bullar. Jag hade blivit lite mesig. Folkhemmets svar på Batcave”
• “Två på skilda håll” (Papa) 1985
• “På ett fat” (Papa) (LP 1985)
“Perfekt för hemmakvällar vid brasan. Om man har en filt. Eller intimare fester. Om man har ett bord…”
• “Kom till mig” (Papa) (1985)
“Jag skrev åtta engelska låtar sommaren 85. Det var väl ungefär vad jag gjorde den sommaren. ‘Kom till mig’ kallades ‘Look What Lies Has Done’. Man kan ju inte sticka under stol med att den här OK, men… Den är jävligt bra på engelska…”
• “Snurra bakåt”/”Himlen” (1986)
“Bättre låt, men den är framslarvad och dåligt inspelad. På engelska heter den ‘Turn Yourself To Love’. Men den texten är barnslig…”
• “Glad att du ännu har tårar” (Papa) (1986)
• “Pussel” (Papa) (LP 1986)