DEN FRUSNA LEOPARDEN heter höstens första svenska film. Med Peter Stormare och Joakim Thåström i huvudrollerna.
Två stora namn på sina områden, teaterscenen där Stormare gjort succé med Bergmans uppsättning av Fröken Julie, rockscenen där Thåström är så etablerad man kan bli i Sverige utan att vara publikfriande.
Men filmen är ingen spekulation i affischnamn.

En sak är säker — DEN FRUSNA LEOPARDEN — är inget försök att sälja en medioker film med attraktiva rockstjärnor i huvudrollen. Ett mer än vanligt amerikanskt grepp som vissa försökt kopiera i Sverige. Med tvivelaktig framgång.
Joakim Thåström och Christian Falk från Imperiet är med i denna långfilm för att regissören La rus Oskarsson ville ha dom som skådespelare.
— Dom var och träffade mig för att Peter Stormare rekommenderade dom och när jag såg dom gå ut på gatan visste jag att jag hade ett bra par. Dom har ett naturligt förhållningssätt…
— …och så stämde Pimme (Thåström) ihop med Peter Stormare som var den förste skådespelaren vi hade beslutat oss för.
Islänningen Oskarsson berättar detta efter att ha avslutat arbetet med de sista ljudmixarna på denna sin andra långfilm. Den första hette “Andra Dansen” och var en svartvit roadmovie, fylld av udda personer, idéer och bilder som tilltalade många med sin för svensk film exotiska stil.
“Den frusna leoparden” är gjord av samma gäng, manusförfattaren Lars Lundholm, fotografen Göran Nilsson och Larus Oskarsson som mellan filmerna i Sverige regisserar teater på scen och för TV på Island.
Också “Leoparden” skildrar udda miljöer och outsiders. Det är en film om två bröder, Jerry och Kiljan, spelade av Stormare och Thåström. Den ene bilmekaniker på en verkstad som liknar ett skrotupplag, den andre en drömmare på väg till Afrika med kompisen Morris, som spelas av Christian Falk.
I centrum av historien finns en vit Cadillac, en trägiraff, en historia om leoparden som hittades ihjälfrusen på Kilimanjaro — trots att dessa djur inte lever där.
— Lasse fick idén under inspelningen av Andra Dansen, säger Larus Oskarsson. Vi bestämde att historien om de två bröderna skulle bli vår nästa film.
— Man kan säga att det är ett drama om en äldre broder med ett kriminellt förflutet som försöker klara sig i normala livet och en yngre som dyker upp som ormen i paradiset med en bil han vill ha omlackerad…

BRÖDRAKONFLIKT SOM TÄNDER GNISTOR

Det är utgångspunkten, vad som händer sedan är en serie förvecklingar och motgångar som lätt skulle kunna bli en hyfsad thriller. Men den utvecklas annorlunda.
— Den handlar om hur brödrarelationerna påverkas av en liten konflikt som tänder enorma gnistor, säger Lars Lundholm. I en utsatt miljö som den här blir det lätt en katastrof.
Lars Lundholm har hämtat en del av det psykologiska dramat från sin egen upplevelse av att ha en ett år äldre bror.
— Den pappan älskar, älskar inte pappan. Den som vill bli älskad får det inte och tvärtom, säger han och beskriver en sorts cirkelgång som är vanlig i livet. Och i filmintriger.
— Det är inget unikt med bröder — “Rumble Fish”, “Paris, Texas”, “Dallas” och “Öster om Eden” — dom finns överallt…
I “Leoparden” handlar filmen om det allmängiltiga vi alla går och bär på, fortsätter Lars Lundholm, en dröm om att hitta tillbaka till det ställe och med dom man en gång mådde bra.
— För Kiljan är det när han var i Afrika med sin farsa som var sjöman… för Thåström som spelar Kiljan tror jag rollen hade samma sorts sökande efter en sanning som nutidsmänniskan lever med. Han söker den på scenen, rollen i Nairobi…
Larus Oskarsson vill inte avslöja alltför mycket av “Leopardens” innehåll, och tycker att valet av en mytisk titel — ur en lista på tjugotalet alternativ — är ett bra val.
— Filmen hette först “Tre dagar i oktober”, men den titeln lät alltför mycket som hundra andra filmtitlar. “Den frusna leoparden” ger associationer till den yngre brorsans situation… hur malplacerad han känner sig i tillvaron.
Lars Lundholm är den som är ansvarig för anspelningarna på 50-tal och amerikanska miljöer.
— Jag växte upp med femtiotalets filmer. Sydstaterna, vägarna och bilarna hör ihop med det. Sedan har Larus sett till att Thåström fått lite av Alain Delons tidiga 60-tals stil i fransk film. Men han är också nutida, med sin kostym och vita skjorta och främmande, utanförstående attityd… plus att namnen har ett drag av femtiotal; Kiljan och Stella, Jerry och Rita.
— Men allt detta fanns innan jag visste vem som skulle spela. Jag hade varken sett Stormare eller Thåström innan, var helt renons på bilder av dom.

MYCKET AV THÅSTRÖM I ROLLEN

Alla inblandade i filmen är väldigt noga med att understryka att de definitivt inte valt skådespelare efter rockstjärnestatus och publikdragande kraft.
Tvärtom ligger det mycket mera praktiskt tänkande bakom rollbesättningarna.
— Jag hade sett Peter Stormare i “Klassfiender” på Dramaten och han hade bra ålder, bra fysisk utstrålning och framförallt bra åsikter för rollen. Det var viktigt att man inte skulle tveka om styrkeförhållandet mellan bröderna.
— För rollen som Kiljan satte vi in en annons och jag träffade sex hundra intresserade, men hittade ingen, säger Larus Oskarsson. Istället letade jag ansikten i rocktidningar.
— Man får mycket gratis på det sättet… personlighet och utseende faller ihop naturligt. En amatör måste till stor del vara sig själv på film, för att få en ärlighet i sina reaktioner…
Det är där så många rockmusiker snubblat över bänkarna och fallit platt i biomörkret. De spelar sin image, sin scenroll och gömmer sig bakom den.
I “Leoparden” vågar skådespelaren Thåström göra det annorlunda, visa andra delar av sig själv. Han spelar en ung, nästan vek kille som ser ut att betrakta världen med undrande ögon. Mycket skild från rocksångaren Thåström.
— Jag är imponerad av Pimmes integritet och ärlighet, säger Larus Oskarsson. Han körde inte med en massa skitsnack utan spelade på situationen. Om en skådespelare sa något annorlunda i en tagning svarade han med en reaktion på det nya, inte det inlärda.
— Det fanns nog mycket av honom i rollen…
— Jag har bestämt mig för att gå på premiären, men andra får syssla med att bedöma mig… JAG vet inte vad som är bra.
Att “Den frusna leoparden” får draghjälp av “rockålderns svar på Bellman” är däremot självklart.
— Producenten och distributören blev jätteglada när det var klart med Thåström, säger Larus Oskarsson. Och visst tyckte jag att det var bra för filmen att han var känd. Men han var helt enkelt den bäste av dom som provspelade.
— Jag tror rentav att det kan vara en belastning för dom mest edsvurna fansen, dom vill nog inte se honom som någon annan än rocksångaren… säger den lågmält försiktige regissören.
Man har också medvetet undvikit att göra ett filmsoundtrack, något som är en självklarhet i dagens amerikanska filmlanseringar.
— Vi hade en idé om att göra en slutlåt med Thåström på sång, men det skulle vara felaktigt att ge ett intryck av rockfilm, fortsätter han, det skulle bara bli onödiga svikna förväntningar.
— Men jag tycker inte det är fel att göra kommersiella grejer om det är bra för filmen.

HOPPAS PÅ EN BRED PUBLIK

På Svensk Filmindustri som sköter marknadsföringen av “Den frusna leoparden” förnekar man inte att namnet Joakim Thåström kan sälja biobiljetter.
— Men vi har inte valt att satsa på Thåströms publik, säger Staffan Holm, marknadschef på SF. Det finns inga publikmässiga likhetstecken mellan konsert och bio.
— På affischen har vi Stormare och Thåström på bild, vi gör ingen flåsig kampanj utan satsar på att det skall vara trovärdigt. Filmen har en speciell karaktär och riktar sig till en lite mer nyfiken, lite mer udda publik i storstäderna.
Någon rock’n’roll — sex — våld — glamour à la “Purple Rain” eller “Streets of Fire” är det definitivt inte fråga om. Och SF verkar förstå att detta skulle skada dem själva och filmen mer än att höja biljettintäkterna.
Att man tror på filmens dragkraft är klart. Den har premiär den 29 augusti i fem städer, i Stockholm på biografen Spegeln som har en svensk profil. Ingen utpräglad tonårsbiograf. Ändå är det naturligtvis denna breda publik man riktar sig till.
— När skolan sätter igång har kurvan över biopubliken sin höjdpunkt, säger Staffan Holm, det är bra sug på att gå på bio då…
Om “Den frusna leoparden” kan attrahera en bred publik med sina visioner av människor på civilisationens sopberg, med sina myter om flykten till Afrika och friheten, återstår att se.
Det finns en lyrisk poesi i bilderna, en osvensk ton som slås an direkt i öppningen där vi ser Kiljan betrakta ett mulet, fuktigt hav, sätta sig i Cadillacen, tända en filterlös cigarett, purra kompisen Morris som sover i baksätet och gunga iväg över landskapet.
— En svensk savann, säger Larus Oskarsson och skrattar till, jag minns att Thåström kom ur bilen med ett leende och sa “hel-lugnt” när vi tagit den bilden…
En replik laddad med belåtenhet. Det vet alla som kan sin rock’n’roll-slang.