“Johnny Rotten blev räddningen”. Det har du hört förut. Men den här gången är det svensk hårdrock han räddar.
Enligt ANNIKA SUNDBAUM-MELIN, som summerar den svenska hårdrockens uppgång och…?

På tidiga 60-talet, omkring 1982, fanns det ingen hårdrock i Sverige, det fanns det för övrigt inte i resten av världen heller. I Sverige hade vi i huvudsak grupper som Hep Stars, Slamcreepers och Jerry Williams att lyssna till. Sedan kom skrammelrockbandet Outsiders, som den tidens föräldrar tyckte var ett riktigt obehagligt gäng. Därmed var Sveriges första tremannaband bildat, och en föraning om att något var på gång inom svensk musik kunde skönjas. Outsiders hade Thomas Johansson som manager, och när gruppen skulle delta i Sveriges första maratonrock-gala (anordnad på Kärrtorps ungdomsgård), fick Thomas uppdraget att hämta gaget. Thomas, som då var i 16-årsåldern, lyckades få arrangörerna att punga ut med 50 kronor extra… Idag är Thomas betydligt äldre, och ett av de tyngsta namnen inom branschen, som VD för konsertarrangören EMA-Telstar. Outsiders är dessvärre inte det, inte heller gruppen November, som var Sveriges absolut första hårdrockband, och eftersom det hela tiden pratas om vem som var först med vad, kan också tilläggas att de också var det första bandet som sjöng på svenska (Pugh Rogefeldt kom några månader senare). Sedan följde Neon Rose (som inte var först, men störst), vars musikaliska inspiration var hämtad från England, medan Tears hittade sina förebilder hos de amerikanska sminkrockarna. Tears var först i Sverige med att sminka sina vackra ansikten, vilket ju inte heller sågs med blida ögon av den förstockade äldre generationen. Tears och Neon Rose hade våldsamma kamper om skivköpare och fans, men Tears får nog anses slagna på den punkten.
I dessa tre gruppers kölvatten fanns grupper som Alexander Lucas och Truck.
Utomlands slog den tunga rocken igenom med dunder och brak, men medan Uria Heep, Black Sabbath, Led Zeppelin och Deep Purple bara växte i popularitet, gick det bara trögare och trögare för den svenska hårdrocken, ju närmare mitten av 70-talet man kom. Trots att grupperna inte hade några större problem med att få spelningar, upptogs scenerna i Sverige under denna tid till största delen av s k progg-band som dök upp som en följd av flower power-perioden. Många hårdrockband resignerade över sitt kärva klimat, och anslöt sig också till proggrocken. Likheterna med deras gamla musik fanns ju trots allt eftersom proggrockarna i det här landet inte bara spelade akustiskt.
När denna period av “Love, Peace and Understanding” haft sin storhetstid, var det mycket få rockband överhuvudtaget som kunde livnära sig på sin musik. Nu tillbringade ungdomen sin tid på nya ställen som kallades diskotek.
De få hårdrockband som trots allt överlevde slet i sitt anletes svett för att göra det. Denna period var den mörkaste för den svenska hårdrocken. Skivkontrakt var en omöjlighet, och nu var det t o m svårt att få spelningar. Rockklubbar slog igen, eller byggdes om till diskotek.
Räddningen kom 1977. Det magiska året då Johnny Rotten och grabbarna spydde galla över både drottningen och det engelska fosterlandet. Det dröjde inte så länge förrän gallan spridit sig med vinden över till Sverige. Från att från början ha varit en protest från den arbetslösa ungdomen i England, blev punken i Sverige anammad av alla samhällsklasser. Det gick så långt att dessa lade ner tusentals kronor på att se så “punkiga” ut som möjligt. Vilka motiven nu än var så skrämde de iallafall skiten ur en och annan, innan utseendet blev så alldagligt att det var mer originellt att inte ha säkerhetshål i kinden. Rockklubbarna kom in i en ny glansperiod, alla ville spela och alla ville gå på konserter. En veckotidning skrev: “Diskon är död, leve den levande musiken!”.
Ett och annat hårdrockband som kämpat på i det tysta, fick skivkontrakt av bara farten. Skillnaden mellan punk och hårdrock var alltför marginell för att skivbolagen i början skulle lägga märke till den. Andra band, t ex Heavy Load, ombads färga håret grönt och återkomma, vilket de inte gjorde…
England banade strax efter punkens genombrott även vägen för den nya hårdrocken, kallad “New way of brittish heavy metal”. Borta var den supertunga rocken, och de tre kvartslånga gitarrsolona, nu var det snabb och rak hårdrock som gällde, och Judas Priest var dess upphovsmän. Iron Maiden kom tätt efter, och Motörhead förstås.
Hårdrockmusiker har alltid haft långt hår, men från punken knycktes ytterligare attribut; lädret och nitarna. Tyvärr blev massmedia och skivbolag inte lika överlyckliga som skivköparna, när Judas Priest gjorde sin revolutionerande musik. Och det skulle dröja ända fram till 1982 innan man öppnade ögonen.
Javisst, Europes seger i rock-SM vände upp och ner på hela musik-Sverige. Ett hårdrockband som har vunnit? Vad i h-e är det nu frågan om, undrade man stillsamt. De hade ju redan en hel drös svenska popband som var mycket populära: Freestyle, Gyllene Tider, Magnum Bonum m fl. Vad de ditintills hört av den svenska hårdrocken var avsomnade Neon Rose, och de högst levande Heavy Load (som trotsade alla och klarade sig på egen hand). De ställde sig i början något avvaktande till det inträffade, men när intresset för den svenska hårdrocken växte och publiken ville ha det på vinyl, fanns det inte längre någon återvändo. Dags att plocka fram skivkontrakten. Att de svenska hårdrockbanden aldrig dött ut utan fortsatt mullra i källare runt hela landet under hela 70-talet, ja det hade man ingen aaaaning om.
De skivbolag som redan hade hårdrockare kontrakterade blev naturligtvis mycket glada när Europe vann, och började t o m göra reklam för sina skyddslingar. När Europes platta släpptes senare samma år (1982) hände något som Sverige inte skådat på drygt tio år. Tre (!) svenska hårdrock-gäng gick på på LP-listan samtidigt. Europe hade sällskap av Heavy Load och Trash. Nu blev det fart på samtliga skivbolag, och grupper fick kontrakt på löpande band. Redan upptagna grupper som EF-Band, 220 Volt och Glory Bells Band fick en ordentlig skjuts framåt.
1984 var inte bara Orwells år, utan även hårdrockens. Hårdrocken hade aldrig tidigare varit så populär i Sverige som då. TV började visa hårdrockgalor, radion ordnade hårdrockprogram (Lars Gurell var pionjären), och större delen av pressen fick med våld och hot övertala sina fientligt inställda medarbetare att åtminstone recensera en och annan hårdrockplatta. Enormt många svenska band har gjort skivor sedan dess: Torch, Six Feet Under, Universe, Spellbound, Shere-Khan, Destiny, Gotham City, Burn, Silver Mountain, Treat och Madison, för att bara nämna några. Utrymmet för “Low Budget”-skivor obegränsat från skivbolag som ville göra snabba pengar. Tyvärr fanns det många suveränt skickliga hårdrockband som återigen “glömdes bort”. Exempel på sådana är Rising, Power och Red Baron. Skivkontrakten gick i många fall istället till forna popband, som var smarta nog att inse vartåt det barkade, och snabbt lät saxen falla i träda, medan de snickrade ihop en klämmig hårdrocklåt. Det måste ha känts oerhört bittert för de verkligt seriösa hårdrockarna att ännu en gång bli överkörda, nu av får i ulvakläder.
Yngwie Malmsteen, vår gudabenådade gitarrist från Stockholm lät sig inte hunsas i Sverige längre än till 1982. Nu är det väl allom bekant att han tillhör världseliten. För honom gick den Amerikanska Drömmen i uppfyllelse.
Nu är vi inne på 1986, och närmar oss drastiskt 1987. Tyvärr måste jag påstå att FVASHM ännu en gång börjar dra sig tillbaka. Under 1984 och hälften av 1985, dominerade dels den utländska musiken skivköparna, dels den svenska hårdrocken. Vi började undra vart den svenska popmusiken tagit vägen, och skyllde allt på att TV och radio bara spelade utländsk musik för oss. T o m Tomas Ledin hade ett hundår i folkparkerna, och få svenska hitlåtar komponerades under denna tid. Undantaget Treat, Europe och några barnpoppare.
Idag översvämmas inte skivmarknaden av begåvade hårdrockgäng längre. Popen har åter kommit i centrum, och folk som komponerar låtar har lyckats få tillbaka den gamla “hitkänslan”. Många svenska hårdrockband som kom ut på skiva har försvunnit helt. De som verkligen tagit hem potten från början till slut är Europe. Därefter kommer Treat, rent popularitetsmässigt, och dessa kan ju inte beskyllas för att göra brutal hårdrock. Snarare gör de musik som tilltalar de flesta.
Intresset för hårdrock, och antalet spelande svenska källarhårdrockband minskar aldrig. Däremot efterfrågan på skivor av dessa svenska band. Fortfarande görs svenska hårdrockplattor, och kvalitetsmässigt blir allting bara bättre. En utgallring har skett och de oseriösa hårdrockarna är förhoppningsvis begravda. Om ett sådant höjdarår som 1984 någonsin kommer tillbaka återstår att se. Ett par ljuspunkter har vi dock haft under 1986. Sveriges Radio har beslutat sig för att spela hårdrock under en fast sändningstid en gång i veckan. Ett unikt beslut, heders!
Dessutom har det aldrig gjorts så bra svensk hårdrock som nu. Fortsätter det så här kan vi ta upp kampen om världsarenorna. Gör vi det, ja då kanske t o m 1984 i framtiden kommer att anses som ett blodfattigt år för svensk hårdrock. Om inte, sug på karamellen så länge den varar!