Under en vintermånad färdas Imperiet genom öknar, djungler och berg i Mexico, Kuba och Nicaragua. De mötte fattigdom och revolution. De mötte en helt ny publik. Det blev en händelserik månad. Bråk och strul i Mexico City, nödlandning på Kuba, managern sparkad i Acapulco, malaria och dåliga magar. Möten med soldater och ambassadörer, fnittriga flickor och vanligt folk. Fredrik Gertten och Lars Torndahl var med Imperiet för SLITS räkning. Här är deras berättelse.
Bussen kämpar sig upp för berget. Landskapet är hisnande vackert, kaffeplantager och gröna kullar. Vid en blommande buske skymtar en kolibri, en bonde säljer morötter och jordgubbar utanför sitt skjul.
Bussen är på väg till fronten, till krigszonen där Nicaraguas sandinister möter USA-stödda contras i dagliga dödliga strider.
Längst bak sitter Joakim ”Pimme” Thåström och Fred Asp tillsammans med två sandinistsoldater. Unga grabbar, sexton och arton år gamla. Pimme ska bjuda på öl, men saknar en ölöppnare. Han vill gärna öppna den på soldatens automatkarbin, en sovjet-tillverkad Kalashnikov.
Både Pimme och Fred sliter och kämpar för att hitta det rätta greppet på bössan. Det går inte. Istället tar man till det vanliga knepet och öppnar flaskan med en cigarrettändare.
Nicaraguanerna blir imponerade.
Fortsättningen på dagen är mindre uppsluppen. På militärsjukhuset i Abanas får Imperiet se vad krig gör med människor.
I gröna baracker, i hundratals sängar ligger unga människor med öppna skottsår, med benen avslitna av fiendekulor. Lidande ögon. Kanske också en gnutta hopp och stolthet.
En läkare med en kraftig pistol i bältet berättar att kriget går bra för sandinisterna, att bara tre sårade kommer in om dagen jämfört med 60-70 för ett år sedan.
Grabbarna i Imperiet står inte ut så länge. De som stannar kvar får träffa en breakdansande konvalescent med ring i örat. Snart ska han ut i kriget igen.
Thåström väntar i skuggan utanför baracken.
— Det blev för mycket för mig. Jag klarade inte av att se alla sargade människor. Det är inte klokt, många av dem är tio år yngre än jag. Det känns helt kluvet att åka och hälsa på ett krig som en turist och sen säga ”Hej då” och dra iväg igen.
Per ångrar inte frontbesöket.
— Nej, absolut inte, det var jobbigt, men det finns en optimism i det tragiska och omskakande. Den fysiska känslan av krig gör allt mer begripligt.
I bussen på väg över bergen tolkar jag ett samtal mellan Christian och en löjtnant i armén. En mjuk och fin kille som i nio år slagits för sandinisterna.
— Han berättade hur contras gick till väga när de värvade bönder. Med våld och hot. Han ville att kriget skulle vara över så att de skulle få bygga upp landet igen, säger Christian.
MANAGERN SPARKAD
Precis innan konserten i Managua sitter jag och pratar med Imperiet om den märkliga månad vi rest tillsammans. Alla har vi påverkats och förändrats.
Fred säger att besöket på militärsjukhuset nog var det starkaste av allt.
— Det känns mycket lättare att stå för en politisk text efter det här. Det är när det biter till i hjärtat som det blir riktigt intressant.
Resan i Latinamerika blev ett enda långt pärlband av upplevelser för Imperiet.
Miljöförstöring och mänsklig förnedring i Mexico. Dansförbudet på teatern i Havanna naggade kubabilden i kanten. Krig och elände, fattigdom och stolthet i Nicaragua.
Kontraster som inte bara är svarta och vita utan som får tankarna att snurra runt i huvudet på en svensk.
Jag visste inte mycket om Imperiet-killarna som personer tidigare. Det har sagts att de är stöddiga och vresiga, svåra att få kontakt med. Revolutionsromantiker.
Min berättelse kan inte bli helt opartisk. Det känns som jag fått nya vänner. Imperiet utnyttjade mina kunskaper i spanska och om länderna vi reste i. Jag var inte längre bara journalist.
En varm natt i Acapulco beslöt Imperiet att avskeda sin manager, Arild Skrindo, anställd bara ett halvår tidigare. Det var inget lätt beslut, Arild var en nära vän som arbetat hårt för gruppen och för den pågående Latinamerikaturnén.
Den upprörda diskussionen varade tills gryningen och fortsatte på förmiddagen. Arild hade svikit gruppen, ansåg man. Tagit egna beslut bakom ryggen på de andra, försökt hindra att flickvännerna följde med på resan, arbetat på att bryta med Mistlur och Peter Yngen som arbetat sedan starten med både Ebba Grön och Imperiet. Arild hade sagt ja till en folkparksturné som gruppen inte ville ut på.
Här visade Imperiet sin styrka som grupp och människor. Man tog vara på en känsla av att något inte stod rätt till, samlade in allas intryck och tog beslut.
De försökte få Arild att inse att han gjort fel. När han inte ville förstå fanns det inget att göra. Arild låste in sig på sitt rum och visade sig inte förrän Imperiet hade lämnat stan. Ett grymt öde.
PANIK I MEXICO CITY
Det var en dyster dag. Christian och Per grät tillsammans. Pimme satt blek och bitter i baren.
— Han fattade inte riktigt vilka vi var, ville inte samma sak. För oss i Imperiet är sammanhållningen inom gruppen viktigare än någon kommersiell framgång, sa Per.
Nu var turnén i fara. Arild höll i nästan allt praktiskt. Roger Hinchcliffe som var inhyrd som spansktalande turnéledare fick ta över. Själv blev jag kallad till gruppens krismöte i hotellmatsalen och tillfrågad om jag ville hjälpa till.
Det här hände i Acapulco dit Imperiet flytt när spelningarna i Mexico City ställdes in och sköts fram.
Mexico City chockade alla. Vissa dagar är luften så dålig att man knappt kan se slutet av gatan, det händer då att småfåglar faller ner döda. 20-miljoners-staden har förvandlats till ett monster där alla går omkring och hostar och snörvlar, där luften får ögonen att svida.
Pimmes röst rosslade igen, Christian och Tove Falk fick panik av att dra omkring med lilla Vanessa i avgasmolnet, trafikstockningarna på vägen ut till vandrarhemmet fick Imperiet att längta bort.
Xalapa, där man äntligen skulle få möta den mexikanska publiken, var annorlunda. En liten söt stad med utsikt över en grön dal och en mäktig snötäckt vulkan på 5.500 meter.
Nu skulle det avgöras om de mexikanska arrangörerna lyckats bemästra de tekniska problemen. Imperiet spelar högteknologi-rock. Det sound och uttryck de har kräver en ordentlig ljudanläggning — saker som knappast finns i den här delen av världen. Där det som finns kostar flera gånger mer än i Sverige. Det hade de svenska teknikerna svårt att fatta, Imperiet något lättare.
Trots det risiga PA:t dansade folk från första låten. Småkillar med kedjor på skinnjackorna hoppade upp och ner.
— Bästa konserten på mycket länge, tyckte Fred. Skönt att få spela sig till folk, inte ha allt givet som hemma.
Det kändes som om Imperiet spelade av sig frustrationerna efter bråket med managern. Strömmen gick tre gånger, mexikanska och svenska tekniker rök ihop. Men publiken var nöjd.
I Mexiko har rock länge varit något förbjudet. Publiken kommer från fattiga hem. Många konserter har urartat, polis och militär har stormat in på rockfestivaler.
Imperiets spelningar var den första live-rock som hörts på många år i landsortsstäderna.
I Queretaro, en stad i halvökenlandskapet norr om Mexico City, var det första konserten någonsin. 300 vakter bildade kedja mellan Imperiet på scenen och de 3.700 i publiken. Folk dansade och gav sig hän på ett sätt vi aldrig skådat hemma.
— Det kändes som om vi betydde något för dom. Det var en otrolig spelning, sa Christian Falk efteråt.
Sammanfattningen av äventyret i Mexiko blev att allt var strul. Mycket fungerade inte, men det berodde inte bara på mexikanerna. Managerns kontakter med Mexiko i förväg hade varit bristfälliga. När listan över vilken teknisk utrustning gruppen behövde nådde Mexiko ville arrangörerna hoppa av — det blev för dyrt. Den turné som ändå blev av ordnades i sista stund av frivilliga som arbetade dygnet runt för att Imperiet och publiken skulle bli nöjda. Ändå fick flera konserter ställas in i brist på pengar till ljudanläggningar.
De svenska teknikerna, tycker jag, visade upp en väldigt självgod inställning till sina mexikanska kolleger. Inte med ond avsikt, utan snarare av okunnighet om vilken del av världen de befann sig i.
Mexikanerna blev sårade, de vet att de inte har samma kunnande och lika mycket pengar, men de är stolta ändå.
Imperietgrabbarna blev också irriterade på sina teknikers framfarter, men budskapet nådde ändå inte riktigt fram; att u-länder är u-länder bland annat för att bildningsnivån är låg.
DANSFÖRBUD PÅ KUBA
När planet närmade sig Havanna, Kuba, började allt gunga och snurra. Ett tropiskt oväder, en kallfront mötte den varma luften. Flygmaskinen kastades fram och tillbaka. Spypåsarna kom fram, flygvärdinnorna var bleka av fruktan. Tre gånger försökte piloten ta ner planet i Havanna. Han misslyckades. Hjulen fälldes in igen. Maskinerna skrek och farkosten vibrerade utan att vi rörde oss i luften.
Nödlandning i badorten Varadero femton mil från Havanna, svettiga och skrämda pustade vi ut i baren. Fred och tekniker Hasse Karlsson vägrade flyga vidare, men inga alternativ gavs. Efter en timme hade stormen bedarrat och Havanna tog emot.
Av någon anledning hade besöket på Kuba krympts till ingenting. Imperiet fick inte se mycket mer än det gamla maffiahotellet National och Teatro Carl Marx där konserten hölls.
Även på Kuba har rock betraktas med misstänksamhet.
En del har sett rocken som en degenererad amerikansk företeelse, andra har värnat om den kubanska musiken.
Nu är det annorlunda, mycket utländsk rock hörs på radio och Imperiet och andra grupper bjuds in.
Trots att ingen reklam gjorts för konserterna kom över 3000 personer. Första dagen öste folk, dansade och skrek. Imperiet inspirerades och ökade tempot.
Christians ögon gnistrade i bussen efteråt:
— Tänk att vi spelat på Carl Marx-teatern i Havanna, sa han lyckligt.
Andra dagen var arrangörerna mer på sin vakt. Så fort någon dansade ett steg eller skakade på huvudet för mycket blev de tillsagda. Stämningen blev tyngre, publiken hade fullt upp med att ta reda på var vakterna uppehöll sig.
Vid ett bråk bakom scen efteråt förklarade kubanerna att deras mening inte var att förtrycka folk. De var rädda om sin teater och att ungdomar som blir besatta av rock inte vet vad de tar sig för.
Det är kanske sant, men Imperiets vagt positiva bild av Kuba bleknade.
LYXLIV MITT I FATTIGDOMEN
Nicaragua skulle bli annorlunda. Ett fattigt land i krig, ett modigt folk som knappt har att äta.
Med en koffert full med toalettpapper, ravioliburkar och kubansk sprit bordade Imperiet det kubanska charterflyget till Managua.
Redan på plattan togs Imperiet emot av kulturministeriet och svenska ambassaden. TV filmade, kameror rasslade. Presskonferens i VIP-rummet. Tull- och passkontroll var onödig. Hedersgäster slipper krångel.
En luftkonditionerad buss förde Imperiet till lyxvillan där en av Somozas generaler en gång bott. Ett dopp i poolen svalkade i den 35-gradiga värmen. Tre personer passade upp med god mat och allt annat som en rockmusiker kan önska sig.
Imperiet var på statsbesök i Nicaragua. Inget tvivel om saken.
— Det är klart att det är kul att bli uppskattad, men vi har inte bett om det. Det är paradoxalt att leva det lyxigaste livet i det fattigaste landet. Det kändes konstigt att åka från lyxvillan ut till fronten och tillbaka igen.
Kvällen den 28 februari sitter vi i gungstolar på terrassen. Mikael Frühling från svenska ambassaden berättar om läget i Nicaragua. En kille som kört teknikerna från cirkustältet där konserterna ska hållas, kom tillbaka med ett märkligt besked:
— Någon har skjutit er statsminister, Olof Palme är död.
Jag tror att alla reste sig upp samtidigt. Hastigt och förvirrat. ”Det kan inte vara sant”.
Mikael Frühling ringde ambassaden och fick nyheten bekräftad. Det som inte kan hända har hänt — och vi som är här så långt hemifrån.
Imperiet är lika chockade och bestörta som alla andra svenskar.
— Det känns jobbigt att inte få vara hemma när en sån här sak händer. Hade jag inte haft konserterna hade jag åkt hem direkt, säger Thåström.
På TV-nyheterna klockan åtta berättar uppläsaren att Palme hjälpt Imperiet komma till Nicaragua — i samma telegram som bekräftar vår statsministers död.
Två ministrar kommer till villan för att framföra sina kondoleanser. De berättar att president Ortega utlyst tre dagars nationalsorg för Olof Palme.
Vice-kulturministern, som var munk innan revolutionen, drar en bisarr historia om en begravning av en av landets största poeter. Alla var fulla och till sist visste man inte vem man begravt.
Ministern satt med ena benet över det andra och han lät oss förstå att han hade en pistol i strumpan.
På natten låstes dörrarna extra noga och de beväpnade vakternas närvaro var påtaglig.
En natt satt jag och Pimme och Fred och diskuterade politik. Pimme berättade att han själv alltid varit socialist. Men att den här resan ändå kommer att få oerhört stor betydelse för Imperiets utveckling.
— Nya utmaningar håller oss levande som band. Kulturchockerna påverkar oss.
Jag frågade Pimme om det är nya texter han arbetar med när han drar sig undan tyst i ett hörn.
— Ja, det är det, men de kanske inte tvunget handlar om det jag ser här. Det tar längre tid att samla intrycken härifrån.
Fred fyller i att det är mycket lättare att ta ställning här. Jämfört med alla gråtoner därhemma.
I ett stort och pampigt cirkustält vid revolutionsplatsen ska Imperiet visa för Nicaragua vad de kan. Stämningen är nervös, på gränsen till irriterad. Christian är medtagen av sin malaria, men spela ska han.
Det går bra, svetten rinner och dropparna gnistrar i ljuset. Nicaraguanerna har gjort en övermänsklig ansträngning och samlat ihop allt av PA som finns i hela landet. Det låter mäktigt och bra.
Soldater från frontområdet vi nyss besökt dansar på läktarna. Ambassadören klappar förnöjt och de svenska biståndsarbetarna buggar i de främre bänkraderna.
Lille Hector, tre år, som bor på cirkusen springer fram med en tårtbit till Thåström som ligger på scenen och kvider ut sista stavelsen i Blue Heaven blues.
Löjtnanten från bussen kommer fram och kramar om grabbarna.
— Det var bra, ni anar inte hur viktigt det är för oss att få komma hit och dansa och tänka på annat än kriget. Gracias.
Så ska jag kanske sluta.
Imperiet packar sina väskor och drar vidare till fienden i norr.
— Varför ska ni spela i USA, frågar en svensk journalist på presskonferensen.
Thåström svarar med ett pojkaktigt leende.
— I solidaritet med USA:s folk förstås.
Lämna ett svar