Vem som startade det svenska fuzzfenomenet? Det går att diskutera. Men inte att Nomads är den tyngsta ingrediensen. Nomads som avskyr att kallas “Garage”-band…

The Nomads har just återvänt från ett korståg genom Europa. Gitarrhalsarna är blodiga och fickorna tomma, men tanken på att man rört vid utsvultna rock & roll-själar i övergivna italienska badorter är belöning nog. The Nomads är den typen av band.
35 spelningar på 38 dagar — i England, Belgien, Holland, Tyskland, Schweiz och Italien! Det krävs ett engagemang…
— Vi gjorde fem spelningar i Italien. Bland annat i Rimini, som är en helt övergiven stad på vintern. Vi spelade på ett ställe som arrangörerna presenterade som “det mest psykedeliska stället i hela Italien”! Jag betvivlar att vi var tillräckligt psykedeliska, men folk visste inte till sig av lycka! Det var en kick.
— I Bologna spelade vi i ett gigantiskt cirkustält, där Eric Clapton ett par dagar tidigare hade spelat för tio tusen personer. Till vår spelning kom 500…
— Det var iskallt i tältet och PA-anläggningen hade varit lagom för vår replokal ungefär! Det hela var lite tragikomiskt, men det är samtidigt en viss känsla i att det faktiskt finns fem hundra personer i Bologna som vill se oss. Fem hundra! I Bologna!
Nick Wahlberg ser nöjd ut, hela vägen genom telefonledningen mellan Stockholm och Malmö. Och berättar om andra glädjeämnen för ett band på europeiskt korståg:
— Sista spelningen i Holland var i en ombyggd kyrka, De Kapel. I logen fanns soffgrupper, färg-TV, pingisbord, biljardbord och en bemannad bar med fri sprit! Då glömmer man nattliga 70-milafärder i skakig buss. Där stannade vi kvar så länge att vi missade både en, två och tre färjor till England…
Det var också kickar att göra en kanonspelning på prestigeladdade Dingwalls i London, att spela för tio tusen personer i Belgien och att göra två TV-program i Bryssel.
— I ett av dom skulle vi spela efter The Jesus & Mary Chain, som visade sig vara ett gäng mycket allvarliga unga män. Mycket krångliga och omständliga, mycket seriösa. Så seriösa att dom aldrig blev klara. Vi hänvisades till baren, satt där i ett par timmar och var måttligt seriösa när det var vår tur! Vi mimade till “She pays the rent” och hade mycket roligt…
Det var den engelska agenturen ITB — som har hand om allt från Dolly Parton och ZZ Top till Billy Bragg — som arrangerade hela turnén.
— Dom är så stora att ingen vågar bråka med dom eller med deras artister. I Italien, där alla ställen är mer eller mindre maffiastyrda, såg dom till att alla spelningarna var förskottsbetalda till 100 procent redan en månad i förväg.
— Vi hade tre engelska roadies som tog hand om allt det praktiska, vi behövde bara ställa oss på scenen och spela. Dom skrev t o m ut våra spellistor.
Turnén möjliggjordes av att det ute i Europa — och i USA — finns ett intresse för “svensk garagerock”, både hos rockpubliken och i olika media. Nick själv börjar dock bli trött på termen. Riktigt trött.
— I takt med att företeelsen vuxit sig stor, så har det också blivit alldeles för lätt att förlöjliga den. Det är alldeles för lätt att förknippa den med töntiga, utklädda band som spelar mesiga versioner av låtar som var mesiga redan på 60-talet!
— Jag är uttråkad av 60-talet. Jag gillar fortfarande plattorna med The Sonics eller The 13th Floor Elevators, men är less på att så många bara försöker kopiera det som var unikt då. Dessutom har det slumpat sig så att alla i Nomads just nu är intresserade av antingen ännu äldre eller modernare musik.
— Det jag själv letar efter i andras musik är passionen, besattheten, det galna. Det kan vara Charley Patton, Howlin’ Wolf, Roky Erickson eller Tom Waits. Roky är fortfarande den största hjälten, en totalt egen artist. Den bästa musiken har förresten alltid gjorts av människor som är lite halvknäppa…
När jag frågar efter favoritplattor rabblar Nick upp säkra kort som “Funhouse”, “Kick out the jams” och “Here are the Sonics”, men också några udda val i Alex Chiltons “Like flies on Sherbet” och Hüsker Düs “The girl who lives on Heaven Hill”.
För mig har The Nomads alltid varit ett instinktivt band. Det finns ingen tanke, inget klyftigt koncept, inte ens en marknadsanalys och definitivt ingen kalkylerad massmediaimage i det man gjort. Bara en känsla, en drift som kommer inifrån. Från magen och hjärtat, men inte så mycket från hjärnan. En okomplicerad vilja att gå ut och föra oväsen, att känna suget, att förlora sig själv i den elektriska musiken. Och så länge någon vill lyssna är allt bra.
Vill ingen lyssna är det ändå OK, The Nomads skulle göra precis det samma som man gör idag. För att det är så förbannat roligt, för att man inte kan låta bli. Vad det gäller försörjningen, så finns ju alltid jobb på Posten…
— Så är det. Vi har aldrig haft någon målsättning, bara gjort det som fallit oss in för stunden. Inte rättat oss efter någon, bara spelat för att det varit roligt. Det kan låta platt och andefattigt, men det är bara så. Kommer alltid att vara så.
På det affärsmässiga planet befinner sig gruppen just nu i ett visst vakuum. Man tog ett halvt steg från den trygga hamnen hos skivbolaget Amigo genom att skriva på för ett nytt produktionsbolag, som emellertid gick i konkurs medan bandet befann sig på turné. Just nu tillhör man alltså inte någon.
— Men det är många giriga fingrar som krafsar på oss. Vi har ett anbud om ett gemensamt engelsk-svenskt management, som bl a skulle innebära att vi i fortsättningen själva bekostade, ägde och sålde våra inspelningar till det skivbolag vi fann bäst.
— Hade det inte varit för Ulf Lindqvist på Amigo, så hade vi förmodligen skrivit på det kontraktet för länge sedan. Våra lokaliteter finns hos honom, inte hos skivbolaget i stort. Han har alltid varit viktig för oss, ända från början.
— Vi behöver honom, inte minst i studion. Han har alltid vettiga synpunkter på arrangemang, låtval och sånt. I kompromissen mellan hans, våra och teknikern Dagge Lundquists idéer föds det speciella Nomads-soundet. Det är en bra kombination, som vi inte har några planer på att spräcka.
Sist teamet befann sig i en studio var i höstas, när man spelade in den envetna, osvenskt oförsiktiga version av Lyres-låten “She pays the rent” som just nu exploderar på min grammofon. Gång på gång på gång.
— Den är vi nöjda med, även om det kanske blev så att vi försökte pressa in för mycket ljud i inspelningen. Med piano, tamburiner och allt blås blev det lite ihoptryckt. I framtiden kommer vi förmodligen att renodla ljudbilden lite. Det går att få fram kraften i vårt sound utan att överlasta inspelningarna.
På baksidans kakafoniska “Nitroglycerine shrieks” finns en förvrängd sångstämma som irriterar mig mer och mer för varje gång jag hör den. Vad är det för Musse Pigg-trams?
— Den låten är lite speciell, ett hopkok av olika idéer. Temat snodde vi från en amerikansk B-film, “The High school hellcats”, och texten är lösryckta rader ur Allen Ginsbergs dikt “Howl”. Jan Gradvall, som gjorde tidningen Jörvars Gosskör, skickade oss en fotostatkopia av den dikten och skrev att “här kan ni säkert sno en massa saker till era texter”. Det gjorde jag, men fick det inte riktigt att hänga ihop, så vi beslöt oss för att göra texten nästintill ohörbar. Därför distortionen…
— Men på slutet finns det ett hemligt budskap, ett varningens ord, till Sveriges ungdom och Slitz läsare: This will eat your eyes and dissolve your brain!
…Så är det med rockmusiken…