Den här sammanfattningen är inte komplett. Men “Från Backdoor Men till Wayward Souls” visar upp merparten av de grupper som tillsammans bildar det svenska “trash”-fenomenet.

THE BACKDOOR MEN

Det är Robert Jelinik i The Creeps som står bakom detta sidoprojekt i 60-talstappning. I våras tog de Stry Terrarie till hjälp och spelade in den utmärkta singeln “Out of my mind” för Tracks On Wax, och inom ett par normal-varma sommarveckor hade man sålt slut på hela upplagan.
Sedan dess har fler ex pressats upp och The Backdoor Men har fått ny luft under vingarna. Ännu mer sedan ett tyskt bolag visat sig intresserade att släppa en ny singel med bandet.
Är detta ett sätt att ta sig in köksvägen till framgång?

BANGSTERS

Inget ont om Norrland, men nog finns det som rockband bättre grundförutsättningar än att ha Hudiksvall som hemmabas. Eftersom man ändå har många långa mil till branschens högsäte kan man ju lika gärna göra som Bangsters och skriva på för ett franskt bolag.
Det är Paris-baserade New Rose som gett ut två plattor med denna norrlandstrio — “Escape from Bubblegumland” och den mer melodiska och konturfasta “The scarlet plague”. Dessutom figurerar de med låten “Electric field” på sitt bolags box-extravagans “La vie en rose”.
Sedan sluts cirkeln för dessa norrlandsflammor via distributionsbolaget RDC, som ser till att bandets plattor ges ut i deras eget hemland. Tala om omvägar.

THE BOTTLE UPS

Om de flesta band valt att sjunga på engelska har The Bottle Ups ända tills nu föredragit att inte sjunga alls.
På EPn “Boppalina goes west” och speciellt det Four-Eyes Thomas-producerade minialbumet ‘Frantic saloon hoedown’ skrämmer de livet ur både Link Wray och The Ventures.
Numera kallar de sig The Legendary Bottle Up Quintet, och har lånat Per Ahlén från The Wayward Souls för att krydda upp den instrumentella repertoaren med vokala insatser. En ny singel lär vara i faggorna.

THE BUCKAROOS

The Buckaroos från Malmö har långt till närmaste fuzzgitarr. De spelar inte “You’re gonna miss me” eller “Psycho”, och deras saxofonist Åke Nordin har varit en del av nattklubbssverige sedan slutet av 50-talet.
Men de är en viktig bit av det nya svenska rocklivet, och som få andra har de rutat in sitt musikaliska territorium med säker hand — gungande New Orleans-R&B, framfusig rockabilly och svettpärlande rock’n’roll.
När Jalle Olsson hoppade av Wilmer X satte han ihop detta drömprojekt som för ett år sedan debuterade med en riktig partyplatta i MP-formatet. Men det är först och främst på scen som The Buckaroos kommer till sin rätt. Bl a har de som uppvärmare åt Jason & The Scorchers gett huvudbandet en hård match om pengarna, och i höstas gjorde de ett bejublat uppträdande på rockbåten Marina som kryssade mellan Helsingborg och Helsingör.
En ny platta kan vara på väg senare i år, men eftersom alla i bandet är hårt uppbundna var och en på sitt håll, vill Jalle Olsson inte lova alltför mycket.

CORNFLAKE ZOO

Hos Cornflake Zoo blir 60-talet nästan en anfäktelse, och på deras enda singel — “Hey Conductor” på Tracks On Wax — trängs tidstypiska farfisaorglar med spretiga gitarriff.
Men hade väl denna fixering släppt tror jag att bandets personlighet sträckt sig längre än till ett corny gruppnamn.

THE CREEPS

Med en oförskämt bra sångröst och en djup känsla för att skriva självsäkra och personliga låtar är Robert Jelinik det kanske största svenska utropstecknet som dykt upp i The Nomads kölvatten. Och även om både The Creeps och The Backdoor Men skulle splittras, är jag övertygad om att denne smålänning har framtiden för sig.
Hans “You’re gonna need my lovin” var en okänd outsider som slutade som en av de absoluta höjdarna på Amigos samlingsplatta ‘A real cool time — distortet sounds from the north’.
I julas var man i Klippan tillsammans med Stry Terrarie för att spela in material för antingen en MP eller en LP. Senare i vår ska slutresultatet släppas på Tracks On Wax.
När The Creeps var med i radions Rockdepartementet körde man bl a The Pretty Things “Come see me”. Det finns all anledning att hålla med dem.

THE CRIMSON SHADOWS

Djursholmsbaserade Crimson Shadows visar på sina två singlar att de har sina rötter i 60-talets amerikanska punkslammer. Den andra, som kom precis vid årsskiftet, är betydligt bättre än debuten “When I’m going away”, som trots lust och vilja inte blir mycket mer än en vördnadsfull pastisch.
Men bäst av allt är ändå den första baksidan “What I want”. Det är verkligen något som jag vill ha.

DEAD SCOUTS

Dead Scouts från Bollnäs var ett av de första banden att skriva på för den skandinaviska grenen av Virgin Records. Men tyvärr lyckades inte deras nordiska cowboypunk leva upp till alla förväntningar, och efter tre singlar och en LP har lugnet lägrat sig ute på prärien. Ironiskt nog heter deras senaste singel “Rulla på”. I dagarna gör Combat comeback. Nu som fyramannagrupp.

DIRTY OLD MEN

Dirty Old Men är än så länge en löst sammanhållen konstellation med f d Nomads-basisten Tony Carlsson som bärande länk.
Inga skivor och endast ett par spelningar innanför bältet… Tja, det minsta man iallafall kan säga är att deras öde ligger i framtiden.

DR YOGAMI

När ängelholmarna Dr Yogami åkte till Holland för ett par spelningar hade de med sig ett par hundra exemplar av debutsingeln “Billie Jean (You’re obscene)” (som f ö handlar om tennisässet och inte om Michael Jacksons flickvän.)
Väl hemma på svensk mark var hela upplagan slut.
Det är ett band som tar grundligt med tid på sig — jag väntar fortfarande på den utlovade singeluppföljaren “Flamin Groovies”, och det enda livstecknet det senaste året var “Nightmare Birds”, deras bidrag till “A real cool time”.
Men i vår ska det bli bättring — bl a ska de medverka med två låtar på engelska Criminal Damages samling “Raw cuts”, andra singeln ska släppas och en tredje ska spelas in tillsammans med Tomas Gabrielsson.
Ingredienserna lär iallafall vara de samma som tidigare; skräckfilmer, garagerock, svarta solglasögon och sena nätter. Om man nu ska tro basisten Toft.

HIDDEN CHARMS

Vill man att något ska hända får man göra som Hidden Charms; vara ihärdiga och korrespondera flitigt med de rätta kontakterna. Någonstans ska väl polletten trilla ner, och i malmöbandets fall blev det England, där man varit speciellt mottagliga för gruppens vilda giftermål mellan rockabilly, rock’n’roll och naiv tonårspop.
Rockjournalisten Lindsay Hutton, som bl a driver fanzinet Next Big Thing, är en av dem som gärna vurmar för bandet, och även om deras debut-MP (på Box) inte sålt mycket mer än 1200-1300 exemplar här hemma har flera engelska oberoende bolag hört av sig, bl a Criminal Damage.
— Jag skickade ett par demo-inspelningar till dem, och de var direkt intresserade av att släppa en hel LP med oss, berättar sångaren och gitarristen Per Hägred. Men eftersom det bara var ofärdiga demos ville vi vänta tills vi gjort fler riktiga inspelningar.
Men Criminal Damage, som bl a gett ut The Leather Nun och skotska Orson Family, gav sig inte, och senare i vår kommer samlingen “Raw Cuts”, på vilken Hidden Charms har två spår.
Fanzinet med det märkliga namnet What A Nice Way To Turn 17 tillhör också den skara som charmerats av malmöbandet, och i februari släpps en kombinerad tidning/LP-skiva där Hidden Charms gör en egen version av Roky Ericksons “I have always been here before”.
Och vad spelar det sedan för roll om varken CBS eller WEA hör av sig när legenden och idolen Alex Chilton ska medverka på samma LP-skiva?

HOLLYWOOD INDIANS

Karlstads Hollywood Indians gjorde som Dead Scouts och försökte ta sig upp på de svenska listorna med sin inhemska western-pop, men även denna gång blev framgångarna minimala.
Deras CBS-producerade singel, “Heart of a stranger” floppade trots sina klassiska popingredienser, och sedan dess har indianerna tydligen grävt ner stridsyxan och hållt sig i reservatet.

THE IGUANA FOUNDATION

Kallar man sig The Iguana Foundation och har en sångare som ibland låter mer Iggy än Pop själv får man nog räkna med att kallas “garageband”, vare sig man vill eller ej.
Men eftersom huddingebandet valt att t o m distribuera sin fartfyllda debutsingel “Turn Around” är det få utanför Huddinge och Stockholm som fått chansen att höra den. Varför inte ta kontakt med gitarristen Klas Blomstrand (08/711 72 74)? I dagarna kommer en andra singel. Nu på nystartade Eternal Love Records.

MOSQUITOS

Mosquitos är typiska för larmets andra generation. Dom hör inte hemma i någon genre men når en publik tack vare fuzzfenomenet. Foto/Johan Ödman.

Är fortsättningen på Rost och Madhouse, det svenska 80-talets tyngsta rhythm’n’bluesgäng. När de två grupperna splittrades för ett par år sedan hoppade Rosts Janne Oldeaus in i Jerry Williams kompband. Nu har han tagit ledigt från detta för att starta hela nybildade Mosquitos med Madhouse Bengt Kirschon och Björn Gideonsson. Skivbolagen sägs vara högljutt intresserade…

THE PINHEADS

The Pinheads har sina rötter i Umeå, och har många märkligheter på sitt samvete, bl a “The original motion picture soundtrack from ‘Out of focus'” på Garageland Records.

PLAYMATES

“Days after tomorrow”, Playmates hittills enda singel, blev snabbt ett eftertraktat samlarobjekt. Tracks On Wax pressade upp en upplaga på 750 exemplar, och inom ett par veckor försvann hela rasket.
Sedan dess har det gått över ett år, och det har varit iögonfallande tyst i lekhagen.

THE PREACHERS

Geografiskt sett har The Preachers sina rötter i akademiska Uppsala. Än så länge har deras bidrag till den inhemska rocktraditionen inskränkt sig till “Thirty-nine steps” på samlingen ‘A real cool time’. Och ett bidrag till aktuella tyska samlingen ‘Declaration of fuzz’ (Glitterhavs).
Deras vibratodränkta gitarrorgier och psykedeliska punk är visserligen både påhittig och medryckande, men de skulle behöva bättre melodier att hänga upp låtarna på. Här blir det alltför mycket mässande för att få församlingen på knä.

PRIMITIVES

Med solnabandet Primitives har även glitter & glamtraditionen fått fotfäste i Sverige. De är väl knappast Hanoi Rocks, men lyckas iallafall göra en småsnutig version av Mott the Hooples “Jerkin crocus”. Den och två obemärkta originalsinglar finns med på TCP Records ‘Rock sampler vol 1’.

PROBLEM

Genuint malmöitiska Problem är de verkliga pionjärerna inom ny svensk rock och för många band är de inspirationskällan framför alla andra.
Deras andra LP — den sorgligt underskattade och alltjämt lysande ‘Gandhis bar’ kom två år för tidigt (’82) och efter att ha lagt aktiviteterna på is återvände man (nu på engelska) med den hypnotiskt drömska “Higher Ground” på Amigo-samlingen. Sedan dess har intresset för bandet ökat markant igen — Jörgen Johansson på Tracks on Wax hoppas innerligt att hans ungdomsdröm går i uppfyllelse och att han kan ge ut något med Problem; de ska medverka på “Raw Cuts”, och fanzinet Straight From The Grooveyard vill ha med dem på sin samlingskassett som släpps senare i vår.
Det skadar inte om vår tillvaro blir problemfylld även i fortsättningen.

PROTECTORS

F d köpingsbandet Protectors är ett av Stockholms TCP Records skötebarn, och i maj förra året gav man ut LPn ‘Teenarama Twist’, som följdes upp ett par månader senare med tre låtar på samlingen ‘TCP Rock Sampler Vol 1’.
Bl a gör man en hyfsad version av The Box Tops-klassikern “The Letter”.

THE PSYCHOTIC YOUTH

Kramforsbandet The Psychotic Youth skivdebuterade i höstas med en rödskimrande flexi som följde med premiärnumret av fanzinet Straight From The Grooveyard. Ett par månader senare satsade man på ett lite fastare material och gav ut en EP på umeåbolaget Garageland.
Flexilåten, “Johnny too bad”, är inte The Slickers gamla reggaeklassiker i fuzztappning, utan en lovande R&B-rökare, skriven av gitarristen/sångaren/chefredaktören Jörgen Westman.
I vår ska man följa upp EPn med en rad spelningar runt om i landet, och bl a har man ett par inbokade tillsammans med Bangsters.

THE PUBLIC VEIN

The Public Vein från Örnsköldsvik är ett av de band som det alerta engelska bolaget What Goes On Records velat ge ut. Det har talats om minialbum och LP-skivor, men eftersom inget hänt än får vi väl nöja oss med deras debutsingel “Carry On” på Garageland. Inte illa det. Det finns ett utmärkt låtskrivarämne gömt i detta band.

PUSHTWANGERS

Även Pushtwangers tillhör våra exportartiklar. Dels på vinyl eftersom franska Closer gav ut deras debut-MP, men även i egen hög person — bandet har bl a hunnit med att besöka våra nordiska grannar och de belgiska lågländerna.
I vår kommer en ny singel — “Love For Everyone” — som producerats av Four-Eyed Thomas, och antagligen har han även ett par fingrar med i spelet på LPn som ska följa ett kort tag efter.

THE PYROMANIACS

Ett kort tag tände det till för solnabandet The Pyromaniacs, men efter två singlar och ett eldfängt minialbum på Mercury la man eldkastarna och fuzzboxarna på hyllan.
Logiskt nog avslutade man karriären med ett ordentligt farväl på samlingen “A Real Cool Time”, och med “96 Bye-Byes” gjorde man en snygg sorti.

RED CHECKERS

Från Stockholm med omnejd kommer Red Checkers, som med tiden vuxit till ett tungt och målmedvetet klubband, som tyvärr inte märktes så tydligt på deras årsgamla MP på Rainbow Music. Sedan dess har det hänt mycket.

THE SHOUTLESS

The Shoutless från Stockholm inledde sin karriär med 1984 års kanske bästa singel. “Insane” är en fartfylld liten sak med nästintill perfekta krokar i refrängerna.
Tyvärr verkar Jan Liljekvist m fl ha svårt för att få ihop eget material, något som inte minst märks på minialbumet “Out of reach” där endast två av spåren är eget material. Den lystna blicken i ögonen är det ju inget fel på, och jag hoppas att bandet kan få samma fart på låtskrivandet som de har på sina gitarrer.
I dagarna kommer det nya numret av fanzinet The Eye, det femte i ordningen, och till det får man en nyinspelad flexisingel med stockholmarna.

THE SINNERS

När Henrik Venant slog igen Heartwork Records gick musikscenen i Lund på kryckor. Kulturmejeriet försinkades ideligen av borgerliga makthavare och det mesta gick på knä när The Sinners dök upp som en uppfriskande stormvind.
Två år, två singlar och en nypressad flexiskiva senare är bandet fortfarande aktivt, och efter ett kort mellanspel på Amalthea har man åter förenat sig med Amigo för att släppa en ny singel i vår. Troligtvis blir det scenfavoriten “Hotshot”, komplett med blås och förföriska tjejkörer.

SLOBSTER

Slobsters gjorde sig hörda för första gången på samlingen “A real cool time”, och för säkerhets skull tog helsingborgsbandet i för kung och fosterland — “Sudden Death” är en tung, vildsint rökare som formligen vältrar sig fram, och det är svårt att undvika de anfallande gitarrerna.
Men larmet dog ut lika snabbt som det kom, och ett år senare sitter sångaren Tomas Hedström och begrundar samma faktum som många musiker med honom grubblar över; svårigheterna att få tillräckligt med spelningar och att nå ut med sin musik.
— Radion har en otrolig genomslagskraft, suckar Tomas. Det skulle verkligen behövas fler program typ Lilla Bommen och Rockdepartementet. Men ibland går det ändå. Australiensiska Phantom Records lär väl knappast ha lyssnat på P3, men de har likväl fattat tycke för “Sudden Death”, som nu ska ges ut som singel i Australien. Visst är det skoj, tycker Tomas, men kan ändå inte låta bli att tycka, att det är synd att låtarna i fråga hunnit bli 18 månader gamla.
Men nya låtar görs, och nu har man helt gått över till att sjunga på engelska.
— Eftersom det tycks finnas ett större intresse utomlands känns det ju lite märkligt, att först göra låtarna på svenska och sen direkt översätta dem till engelska.

STOCKHOLMS NEGRER

Negrerna är väl knappast ett garageband i egentlig mening, men deras frenetiska blitzkriegrock och humorfyllda hardcore hör tveklöst till det gitarrskrammel som för en tynande tillvaro i svensk riksradio.
Två singlar och en välmatad MP (nerbantad LP?) har de på sitt samvete. Acceptera inga substitut.

STOMACH MOUTHS

Stomach Mouths debutsingel “Don’t put me down” är en upp-speedad neurotikers syn på en stunds musikalisk underhållning. Det går fort, fort, och få har väl gett ut något så galet, primitivt och hjärtflimrande som den här 45:an.
Många utländska bolag har slagits om bandet, men nu verkar det som om det blir Greg Shaw och hans Voxx Records. Gruppnamnet har de tagit från bestsellern Dumskallarnas sammansvärjning. Detta ska dock inte ses som en varudeklaration. Eller…?

PÅL SPECTRUM, SVENSKA POPFABRIKEN & KLIPPANSCENEN

Ingen sammanfattning över ny svensk rock är väl komplett om man inte nämner Pål Spectrums klippanbaserade popfabriksimperium — ett av de mest egensinniga vattenhål som funnits i musiksverige.
På sina etiketter Kloak och Svenska Popfabriken har Spectrum gett ut utsökta popsinglar och LP-skivor med bl a Kriminella Gitarrer, Noise, Kommissarie Roy, Johnny & Dom Andra, Torsson och The Push — alla gjorda med samma naiva lekfullhet och uppfriskande barnslighet.
Denna våg av provinsialpop sammanfattas bäst av Torssons “Klippans centrum” — en smart och säker försvenskning av “Kansas City” som finns på samlingen ‘Svensk pop’. Ta denna LP, lägg till uppföljaren ‘En flugskit i kosmos’ och ni har en perfekt introduktion till den svenska popmusikens snapphanar.

THE UNDERTAKERS

Med The Undertakers har de gyllene tiderna återvänt till Halmstad, och det tack vare amerikanskt kapital. Skivimperiet Midnight Records i New York nappade på bandets demotejp och gav sent i höstas ut en MP med den blygsamma titeln “The greatest stories ever told”.
Det finns en hel del The Meteors och den engelska garage-rockabillyn över The Undertakers, och på sina ställen blir det pur och skär 77-punk. Per Gessle älskade ju till Buddy Holly. Här och där tror jag faktiskt att dessa hallänningar gör det till Angelic Upstarts.

VOODOO DOLLS

Voodoo Dolls är ett trashbilly/garageband från Mats Ronanders gamla jaktmarker som debuterade med singeln “Split personality” för något år sedan.
I höstas släpptes örebrobandets grupptitulerade LP, också den på den egna etiketten Slamrock. Det tycks vara en samling närkingar som håller hårt på sin integritet och anonymitet, för än idag har jag varken sett singeln eller LPn.

WATERMELON MEN

Uppsalas Watermelon Men har knappt spelat utanför hemstaden men har ändå hunnit vara omslagsgrupp till brittiska Sounds!

Det finns rätt många som tycker att Watermelon Men är det bästa som hänt ny svensk rock på mycket länge. Att Jörgen Johansson i Lidköping gör det är ju förklarligt: det är ju på hans Tracks On Wax som uppsalabandet gett ut en strålande debut-MP och den minst lika bedårande LP-uppföljaren ‘Past present & future’.
Men det finns fler som tycker så, bl a engelska Sounds som dels rosade bandet i sin LP-recension, dels spädde på med en utförlig intervju och artikel.
Nu ska gitarristen Imre Von Polgar och sångaren/organisten Erik Illes ha återvänt från en längre semester i Sydamerika, och framför sig har de en hektisk vår — bl a ska de spela in för TV i München och dessutom ge sig ut på en längre turné som inkluderar Västtyskland, Holland och Belgien.
Vårt lands mest lovande band? Kanske det. Iallafall har de tillräckligt med is i magen för att dra in en hel stråkkvartett i studion utan att resultatet blir sirapssöt marängsviss.

THE WAYWARD SOULS

Jämfört med Watermelon Men, stallbröderna på Tracks On Wax, har det tagit lite längre tid för The Wayward Souls att hitta en egen, personlig stil.
LPn ‘Painted dreams’ hade blivit en utmärkt MP om man bara skalat bort överflödigt fläsk. Då är den Four Eyed Thomas-producerade singeln “Wisdom of the heart” desto bättre — en effektiv poplåt där man övergett de nu så uppenbara och överexploaterade 60-talsinfluenserna.
Engelska What Goes On, som överlät ‘Painted dreams’ till Statiks underetikett Hybrid, ska i dagarna ge ut “Wisdom of the heart”.
Sångaren Per Ahlén hoppas även att de ska få tid över att spela in en ny LP med eventuell utgivning till hösten. Andra gången gillt?

ZAL C RIDERS

Zal C Riders hann inte bli mycket mer än en lovande mellanlandning för Clas Rosenberg. Knappt hade det imponerande och förvånansvärt långlivade minialbumet på Box släppts förrän den gänglige ex-Wilmer-gitarristen fick en plats i Docenterna.
Kanske han kan återge bandet dess kirurgiskt rena pop-sound som försvann nästan helt på den produktionstyngda (men utmärkta) LPn ‘Tid och lust’.