I höstas lämnade Eldkvarns låtskrivare Plura Jonsson storstan. For ut till kusten — bort från det vilda livet, krogarna, klubbarna. Bort från presståhejet i samband med förra årets kokainaffär, där Plura pekades ut i pressen. Efter två månader i ensamhet hade han skrivit låtarna till ’Utanför lagen’. Det är Eldkvarns nionde LP, men den känns ändå som en debut.

Eldkvarn.
Det är bandet som sjungit om det vilda livet, om Tequila nattåg och fula pojkar, om klubbar och dans och sex och sprit; ett rockband som länge kallades Sveriges bästa. Men dom blev kvar där nere i klubbarnas midnattsmörker och nådde aldrig fram i det mest upplysta strålkastarskenet. Eldkvarn fortsatte vara landets mest lovande, ända tills dom blev för mycket veteraner för att kunna passera som unga löften.
Det blev tyst omkring Eldvarn, trots att plattorna fortsatte komma. Två stycken under 1984 var det senaste.
Men plötsligt stod Eldkvarns låtskrivare och ansikte Per ”Plura” Jonsson i TV på nyårsafton och sjöng tillsammans med Ulf Lundell. Och Eldkvarn är tillbaka.
Tillbaka efter år i det vilda livet. Tillbaka med en LP som är mer personlig än deras tidigare; låtskrivaren Plura blottar sig som aldrig förr i sitt farväl till storstadslivet och bejakandet av naturen. Musikaliskt är den nya plattan lugnare än Eldkvarns tidigare, instrumenten är akustiska och melodierna vackra även i smärtan.
’Utanför lagen’ heter plattan. Och i titelspåret finns också Plura Jonssons kommentar till kokainhärvan som dagstidningarna slog upp stort. Där ”kända rockmusiker” utpekades som missbrukare och langare. Men det har inte blivit några åtal eller rättegångar mot Plura Jonsson.
’Utanför lagen’ är en musikalisk revansch för Eldkvarn, som tappat två medlemmar sedan förra LPn ’Ny klubb’. Tim Werner blev trumslagare åt Ulf Lundell 1985 och Claes Carlsson la saxofonen på hyllan och kör taxi. I deras ställe finns Peter Smoliansky på trummor och Fredrik Holmqvist på keyboards.
På ’Utanför lagen’ finns låtar i klass med dom på Eldkvarns två bästa plattor, ’Musik för miljonärer’ 1980 och ’Genom ljuva livet’ från 1981.
’Utanför lagen’ har ett ovanligt sound jämfört med andra plattor som spelas in i mitten av 80-talet; lite av The Band eller Dylans musik i mitten av 60-talet. Strävade ni ditåt?
— Ja. Vi ville gå ifrån förra skivan ’Ny klubb’ där allt skulle låta så modernt. Vi tröttnade på att alla skivor ska låta likadant. Jag ville få Dylan-atmosfär, det är den musik jag lyssnat på dom senaste åren. Det är vad jag kommit fram till att jag gillar — ett band som spelar, inte en massa fix och pålägg.
Nya LPn känns planerad och genomtänkt, mer sammanhållen än dom tidigare.
— Ja, jag jobbade i två månader med att skriva låtar, och visste hur jag ville ha det när vi gick in i studion.
Och det är enbart dina sånger som fått plats den här gången. Annars brukar ju din bror Carla få med ett par varje gång.
— Ja, Carla hade skrivit några som vi spelade in, men sen tyckte vi inte att dom passade in med dom andra texterna.
Nu är det nästan en tema-LP. Förr har du gjort många låtar med fraser som låter bra men inte betyder så mycket.
— Jovisst, det tyckte jag också, i synnerhet efter förra skivan. Den här gången har jag velat skriva texter som varit angelägna helt igenom, det finns inget lättviktigt.
Gör det att plattan känns mer privat och personlig, mer ”din”?
— Ja, det var därför Carlas låtar inte kom med. Jag ville göra en singer/songwriter-platta, en människa, en röst. Först försökte vi med att jag skulle sjunga Carlas låtar också, men… han tycker inte att jag kan sjunga.
”Landsortsgrabb” på nya skivan är en fin uppväxtskildring, precis som ”3:ans spårvagn genom ljuva livet” från 1981. Är det något speciellt med att komma från en mindre stad och längta till storsta’n, är det rockdrömmen?
— Ja, det tror jag. Och att själva rötterna kommer tillbaks när man blir äldre. Var man kommer ifrån. Nu har jag levt i pop- och krogsvängen ett par år och tagit ut svängarna och tröttnat på det. Det är typiskt: Landsortsgrabb som kommer till Stockholm och blir rockmusiker och det går ganska bra, så är man ute och svirar och skiter i allt… En dag är man tvungen att stanna upp och ta reda på vad som hänt.
— ”Landsortsgrabb” är en låt som jag försökt skriva i flera år, men den har aldrig funkat. Idén har funnits länge… men en dag så sitter den där. Det är alltid några låtar på varje LP som är så där, som hängt med ett tag.
Du lämnade stan för att skriva?
— Ja, när jag skrev den här LPn åkte jag ut till en ö utanför Västervik och bodde där helt ensam, i två månader och gjorde låtar. Fiskade och plockade svamp. Här i Stockholm kunde jag till slut inte göra någonting, inte tänka, inte skriva, inte spela… jag bara hatade Stockholm. Så fick jag möjligheten att vara där ute, sista ön innan Gotland.
Är det därför du sjunger så mycket om hav Och kust och blåst? I sex av nio låtar.
— Mmm… jag har inte vågat räkna hur många det är. Men jag har funderat på om det är för många. Det är klart att det beror på att jag bodde i skärgården. Det är där jag trivs bäst, det är där jag skulle vilja bo. Livet känns mycket enklare att förstå där ute; det är lättare att förstå livets sammanhang, balansen med naturen, varför man lever. Jag gick upp sex-sju var morgon och skrev några timmar. Sedan fiskade jag ett par timmar, skrev några timmar, käkade fisk. Skrev på kvällen, kollade TV och somnade. En gång i veckan var högtidsstunden när jag tog båten in till Västervik.
— Låten ”En kärlekshistoria” kom till en av dom gångerna. Jag satt i båten på väg in till Västervik, det var en jättefin dag. Så bara kom låten i huvudet; hela första versen och melodin — även om låten först gick snabbare än den gör på skivan: Alla ord… på två timmar hade jag gjort första versen klar i huvudet och rusade upp till pappershandeln när båten la till för att köpa papper och penna. Gick på Systemet, köpte revbensspjäll och på tillbakavägen skrev jag resten av låten. Som texten går: ”Jag sitter i en båt på öppna havet”. Det var jävligt häftigt.
Vems idé var det att din sambo Kajsa Grytt skulle sjunga med dig på ”Den som älskar måste lämna allt”?
— Det var min. Den låten är inspelad senare än dom andra på plattan, i och med att vi tog bort Carlas låtar. Det är en gammal sång, som vi ursprungligen spelade in till ’Tuff lust’ 1983, men det var ingen i bandet som tyckte om den då. Vi hade nästan slagsmål. Werner bara lämnade trummorna och studion och skrek ”Nu skiter jag i den här jävla låten”. Jag har gjort om texten sen dess och bara behållit refrängen — som jag lånat från en fransk dikt. Jag tycker det är ett så bra uttryck: ”Den som älskar måste lämna allt”.
— När vi hade spelat in den för tre år sedan bråkade vi, men sen kom våra flickvänner upp och fick höra den och tyckte att det var den bästa låten! Så vi har snackat om att spela in den igen, och här passade den bra. Jag föreslog att Kajsa skulle sjunga för att få lite Gram Parsons/Emmylou Harris-känsla.
’Utanför lagen’ är en vemodig och sorgsen platta.
— Ja, den är en uppgörelse med det liv jag levt. Jag ville skriva äkta och nära, inga klatschiga ramsor.
Är den ett farväl till det vilda livet — eller en paus från det?
— Ja… det där vet jag faktiskt inte. Jag skulle behöva ta avsked från det vilda livet, men det är väl inte alltid så lätt. Livet är ju tragiskt… å ena sidan — det är glädjerikt också. Men det är väl en rätt tung platta.
Du nämner det vilda livet i en låt. Du sjunger ”på kryss med kokain ännu en dag” och om det svarta skymningståget som ”såna som jag aldrig kommer av”. Är låten ”Utanför lagen” din kommentar till kokainaffären, som tidningarna slog upp så stort?
— Tja, ”Såna som jag kommer aldrig av”… det där är min deterministiska sida. Visst handlar den låten mycket om den där cola-grejen som det stod om i tidningarna. Det var en skitjobbig tid. Det var mycket därför jag lämnade stan och drog ut på landet. Jag orkade inte med det… journalister som kom hem och stod utanför dörren med fotografen beredd.
— Det stod i tidningarna att jag hade sålt kokain, men så var det ju inte. Jag kopplades till den där affären bara för att jag kände honom, den där killen som åkte fast.
— Jag höll inte på med nånting då. Det var en grej som man drogs in i; landsortsgrabben som kommer till stan och hamnar i en karusell av sprit och tabletter och cigaretter. Som man inte riktigt hajar.
Det måste vara ekonomiskt förödande.
— Jo… där har man förstört många tusen. Och att sluta med såna saker tar lång tid, är en total omställning.
Är det en rockmyt-fälla du föll i?
— Det är ju ett sånt liv. Tyvärr. Som många åker in i… mycket kröka och så. Det är ju livsfarligt och det är inte bra för ens skapande, det man skriver eller spelar. Den biten tar överhanden, den löjliga glamouren. Det är nog bäst att sköta sig.
Barnatiden har du beskrivit som det ljuva livet och sen kommer det vilda livet. Vad är nästa steg?
— Nja, det vilda livet finns alltid. Med det menar jag inte att leva vilt. Men livet är vilt, det är inte si eller så, utan livet tar en med och kastar en hit och dit. Man kan visst påverka saker själv, men ibland blir man fången i skeendet.
Det där strulandet — har det del i att ni i Eldkvarn aldrig fått det riktiga genombrottet? För att slå igenom krävs det dels talang och begåvning, dels en bit fixar-anda, administrationsförmåga, att man ligger på och ordnar saker. Ni i Eldkvarn har uppenbarligen begåvningen, men verkar lite struliga med det andra. Är det en korrekt beskrivning?
— Jo, det är på pricken. Vi har alltid varit dåliga på att sälja oss. Jag tror att det vore bra att ha en manager som löser sånt, men det har ansetts lite fult att ha manager i Sverige. Jag har aldrig gillat att snacka och ligga på, jag är antagligen löjligt känslig för sånt.
Du har alltså skrivit låtarna till era plattor, tillsammans med din brorsa. Men om du skulle spela in en LP med andras sånger, en cover-platta, vad skulle du välja då?
— Oj. Det skulle bli Dylan… min favoritlåt med honom heter ”Dirge” från ’Planet waves’. Tom Waits ”On the nickel” skulle jag också ta med. ”Dirge” har en vers som är så bra:

”Heard your songs of freedom
And man forever stripped
Acting out his folly
While his back is being whipped
Like a slave in orbit
He’s beaten til he’s tame
All for a moments glory
And it’s a dirty, rotten shame”

— Den, tolkar jag i varje fall, handlar om den här branschen, om hur folk gör vad som helst för den där lilla stundens berömmelse.
Har du själv gjort vad som helst för att bli berömd?
— Nej, inte för att bli berömd. Men jag gör nästan vad som helst för att få skriva och skapa någonting. På så sätt är jag en slav till skrivandet. Jag har alltid tyckt att man måste veta vad man skriver om, måste uppleva det själv, den devisen har jag levt efter. Men att göra saker, att leva, har varit viktigare än att skriva.
Så du har tagit mer hänsyn till människorna omkring dig än till din konst?
— Nej, det har jag nog tyvärr inte gjort. Det har jag varit dålig på… det har alltid varit Jag. Jag vet inte om det måste vara så, men jag hade fått för mig det. Nu är jag inte riktigt sån.
Tyckte du illa om dig själv då?
— Ja. Ibland. När jag gjort människor illa. Det går säkert mycket väl att kombinera skrivande och familjeliv. Vad som går ut över familjen är själva festandet, som förr när Eldkvarn var på turné jämt och när man kom hem så måste jag iväg till krogen för att ha avskedsfest med grabbarna. Då var det livsviktigt med festandet.
Men så kul är det väl inte att festa år efter år?
— Nej, det blir skittråkigt. Man har gjort det där så mycket och jag är inte ute så ofta nu. Dessvärre gör jag fortfarande av med allt jag äger och har när jag går ut.
Du har ändå kunnat leva på musiken i många år.
— Ja, sedan 1978. Jag hade kunnat ha en hyfsad ekonomi om jag hade skött mina kort, men det har jag inte. Jag har bara bränt alla stålar och sitter här med skatteskulder. Det är lätt att vara efterklok, man skulle ha gjort si eller så, men… jag ångrar ingenting.
— Jag är jävligt nöjd med det jag åstadkommit. Vad vi har gjort i Eldkvarn. När det inte går så bra, när man inte säljer så många skivor, får man höra det hela tiden. Men dom som tjatar om det glömmer bort vad vi faktiskt gjort. Som man borde få respekt för.