Av de svenska action-rockband som sett dagens ljus de senaste åren, finns det ett band som sticker ut från övriga, då det inte gullas lika mycket med dem i media. Låt mig presentera Psychopunch, punk’n’roll-bandet från Västerås som precis släppt nya fullängdaren “Smashed On Arrival”.

— Vi är inte ett dugg rebelliska. Vi har ett bra bandnamn, men jag tror inte vi är så jävliga. Vi gör vårt, spelar vår musik och har kul. Det är ju det som det handlar om. Jag vill gärna leva på det så, jag menar, vad ska jag rebella mot?
Nej, med både nytt skiv- och bokningsbolag, ett femte album ute i backarna, och en ny video på gång kan det ju verka onödigt att klaga. Det hindrar dock inte Joey, bandets ene gitarrist, att ha andra idéer…
— Jag tycker inte att det är så kul att göra videos. Jag skulle hellre göra som Radiohead; inte vara med alls i videon utan låta någon annan göra en snygg grej istället. Med en budget på 10 000 spänn så blir det en video med fyra killar i cowboyhatt, tatueringar och Les Paulen i knävecket. Står man mitt i det själv tycker man inte att det är så jävla intressant. Men man kan dricka några öl och göra åtta till tio tagningar så får han som klipper fixa ihop det bäst han vill sen. Den blir säkert skitsnyggt!

Allt gick fort

Medan andra band harvar i demoträsket under bra många år innan de uppmärksammas av bolag, om de ens kommer så långt, signades Psychopunch väldigt tidigt i karriären.
— Vi skickade en av våra första demos till White Jazz, och de ringde tillbaka redan dagen efter och signade oss, så det gick jäkligt fort. Sedan kom vi ut på turné i Europa i fem veckor väldigt fort efter det och då hade vi bara gjort tre-fyra spelningar. På turnén lärde vi oss enormt mycket, eftersom vi knappt hann tänka mellan det att plattan var ute och att vi satt i en van på väg ut. Det var inte bara att glida in på en räkmacka, utan vi fick jobba oss fram. Det var nog bra att få ligga på skitiga madrasser i sunkiga lägenheter, så man inte fick värsta hotellen och allt på en gång, då hade man nog blivit odräglig. Den hårda vägen gör att man kan uppskatta saker lite mer nu. Ingen i bandet har några diva-problem, utan alla vet vad det har tagit för att ta sig hit.
Efter fyra album släppta på svenska White Jazz, kom det senaste via tyska Silverdust Records. Redan nu, strax efter releasen, är skillnaden märkbar: Förhandsbeställningarna på plattan hade mer än fördubblats bara tack vare ett bredare kontaktnät nere i Tyskland, men kanske mest på grund av att det är landet där Silverdust både spelar och säljer mest. Det är dock inte alltid lätt att vara svensk och framgångsrik utomlands. Går det redan från början bättre där än i gamla Svedala, får man räkna med att folk här hemma blir lite sotis.
— Det är svårare i Sverige. Vi har gjort kanske bara åtta-nio spelningar utanför Västerås. Vi har nog fan spelat mer i Norge… det finns inte plats för fler band här. Punkrockscenen är redan ockuperad av band som The Hellacopters, Backyard Babies och The Hives, som har hypats i media. Figurerar man heller inte så mycket i de stora medierna är det ingen som bryr sig här. Det verkar som att folk måste bli övertalade om vilken musik de ska tycka om. Det saknas även en klubbkultur här, där folk går o kollar på nya band. De kanske chansar en kväll, men spelar man ute i Europa är det alltid folk som går ut för att ta en öl och kolla lite nya band.
Jämförelsen med nyss nämnda Backyard Babies är någonting Psychopunch får dras med ofta.
— Ja, vi blir alltid jämförda med dom. Vi låter väl mer lika Backyard Babies än Hellacopters i så fall, som vi också blir jämförda med. Det beror väl mest på att den senaste tidens våg av action-rockband och att vi är från Sverige. Det är inget fel i att bli jämförd med dem, men det ligger ju ingen större sanning i det. Det får man dock ta, jag har inget emot det. Hellre bli jämförd med dem än nåt annat skit om man säger så. Men om någon skriver att vi låter exakt som en blandning av The Hellacopters och Gluecifer, så kommer folk bli jäkligt förvånade om de går och köper plattan.
Ni har spelat ihop sedan 1998. Hur har musiken utvecklats fram till ert senaste album, hur skiljer det sig det nya musikaliskt från tidigare plattor?
— Tempot har förändrats, vi har dragit ner ganska mycket i tempo och satsar nu mer på snygga mollackord som hörs. Drog man på som fan så kunde det vara svårt att höra skillnaden mellan dur och moll, men det gör man nu. Sedan har vi ju en boogie-låt på nya plattan, det har vi aldrig ens varit i närheten av förut. Men annars går nya skivan mer i moll och har bättre melodier, plus att alla sjunger bättre bakgrundssång. Förut tyckte jag att alla mest stod och skrek, men nu är det mer stämsång över hela skivan. Det, och mer variation på låtarna.
— Thomas Skogsberg, som har producerat plattan, är jäkligt bra på att fixa ljudet. Han trodde att han hade fyra veckor på sig men hade egentligen bara en vecka, så han gjorde ett bra jobb! Han hade en del förslag på hur vi skulle fixa ljudbilden, hur vi skulle använda olika mickar på gitarrerna och så vidare. Han är väldigt sparsmakad med mycket 70-talstänkande, att man ska inte överdriva effekter och så vidare. Han stoppar en gärna om man blir lite för energisk och börjar hitta konstiga pedaler som låter rymdskepp och så där… du vet, det låter skitbra när man har druckit fem bärs halv ett på natten, hehe. Vi strävar efter att få samma känsla som när vi spelar live och man står nära ett PA. Det ska inte låta för snyggt, gitarrerna ska vara höga och skitiga så att det gnisslar till ibland och virveln ska hela tiden ligga på knallrött på mixerbordet. Livekänsla, helt enkelt. Nu vet folk vad de får när vi spelar live!

Punk är fränt

Det var coolhetsfaktorn i Ramones “Rocket To Ruch”-omslag som fick Joey att välja sin karriär.
— Många säger att de bara behövde titta på Kiss för att fatta att det var jäkligt bra, jag säger samma sak om Ramones. Fula, gamla Allstars-sneakers, trasiga jeans, skinnjacka och en cool t-shirt, sedan är det bara att köra. Enkelt och coolt. Fast den bästa punkrocken är den brittiska, sent 70-tal. Ramones i all ära, men jag tycker nog England och Australien är lite vassare än USA. Men elgitarrer med dist är fränt på något sätt! Punkrock är helt enkelt jävligt fränt.
— Sådan här musik är lite alkoholrelaterad, det är nån form av festmusik. Det är roligare att lyssna på sån här musik när man festar än att sitta rakt upp-och-ner en onsdagskväll när man inte har något att göra och lyssna på det då. Då kan det bli skumma skivor med Tool, Nine Inch Nails eller Radiohead. Men en lördagskväll åker Monster Magnet eller Supersuckers på. Det är det rocken är till för, lite grann. Man ska inte hålla på och tänka så mycket.
Är attityd viktigare än skicklighet?
— I början är det absolut så. Har man ingen attityd den första tiden lägger man nog av rätt snabbt. Man måste ha en skitattityd och tro att man är coolast av alla. Det är naturligtvis inte fel att kunna spela. Det finns massor med bra band som har otroligt duktiga musiker och som är bättre, tack vare det. Det ska gå lite hand i hand, men man får inte tappa attityden. Och man ska definitivt inte försöka göra mer än man klarar av. Håller man sig inom sin gräns så tror folk att man är bättre än vad man är, så då är man safe, hehe.
Så det är inte bara musiken som gäller, alltså?
— Precis. Jag har i och för sig aldrig gillat proggpunken, den superpolitiska grejen. The Clash i all ära, men de var ju mer posörer än politiker när allting kommer omkring. Jag tror punken har format en så enormt stor generation människor, och punk är bara ett nytt namn på en generation av rock’n’roll! Det är ingen skillnad på punkrock och 60-tals-garagerock egentligen. Det är frisyrerna; de hade pottfrissor och punkarna spretade upp det lite grann, men det är i princip samma sak. Det är bara en ny grej att förfasas över i några år, innan folk inser att det inte är nåt farligt. Men det är bra musik och otroligt snygga kläder. Svart skinnjacka och trasiga jeans, det blir inte bättre ibland.