Efter många tappra försök lyckades äntligen en intervju med Amon Amarth komma till stånd och samtalet kom i stort att kretsa kring vikingar, textämnet Stockholmarna tycks vara fast förankrade vid.

Av olika anledningar har försöket att få till en intervju med Amon Amarth misslyckats tre gånger innan det blir min tur att försöka mig på uppdraget. Det har till och med gått så långt att en promotionansvarig på Metal Blade hotat att sluta om allt fortsätter att krångla så som det gjort tidigare. Eländet slutar dock inte där, när det är dags för mig att fråga ut de vikingaintresserade Stockholmarna lyckas samma promotionsnubbe ge dem fel telefonnummer vilket leder till att de ringer upp någon helt annan och jag undrande får ägna natten åt annat. Det tycks som om det är som förgjort att få till en intervju. Till slut, efter trixande med tidsscheman och andra viktiga saker, går dock allt i lås. Bandets vokalist Johan Hegg ringer upp mig från en brusande mobiltelefon, bilande genom Tyskland på väg till en releasespelning i Bochum. Trots en stundtals undermålig mottagning lyckas vokalisten få fram en hel del om den nya plattan “Fate Of Norns” som vid tillfället precis ligger redo för att träffa skivdiskarna.
— Det är väl en ganska logisk uppföljning på “Versus The World”. Det är lite mer midtempo på den här skivan än vad det var på förra. Ljudmässigt är väl den största skillnaden mot tidigare. Vi har tagit ett ganska stort kliv framåt och det är väl kanske just där vi har lagt den största tyngden, att få ljudet att vara så bra som möjligt. Det vi koncentrerar oss lite extra på är att försöka få låtarna att fungera live, det är det viktigaste. Sen om det är en snabb låt eller en midtempolåt, det spelar inte så stor roll. Vi skriver inte snabba låtar bara för att ha snabba låtar, om vi inte har några bra idéer använder vi dem inte. Jag har hellre en bra midtempolåt för mycket än typ två snabba låtar som jag inte är nöjd med. Vi är ganska petiga när vi skriver låtar. Vi tar ganska lång tid på oss att göra färdigt låtarna kan man säga, vi är lite av perfektionister på något vis. Ibland kanske det går lite över styr men i slutändan tycker jag att det är värt det. Hellre att vi kör en sju-åtta låtar som jag är jäkligt nöjd med på skivan än att vi kör fyra låtar som vi är nöjda med och tio låtar som vi tycker är så där.

Vikingar, vikingar och åter vikingar

Det kan väl knappast ha undgått någon att Amon Amarth handlar om vikingar. Texterna på platta efter platta har avhandlat de blodtörstiga erövrarna och den fornnordiska mytologin. “Fate Of Norns” är inget undantag.
— Vi har ett tema på plattan och har riktat in oss på ödet. Nornorna är ju ödesgudinnorna i fornnordisk mytologi och det blev väl lite så att temat på skivan genomsyrades av ödet i alla texter, på ett eller annat sätt. Då passade det ganska bra att ha “Fate Of Norns” som titellåt men det är inget koncept i klassisk bemärkelse med en handling och sådana grejer. Det finns en liten bakgrundsstory men det är ungefär allt. “An Ancient Sign Of Coming Storm” är en klassisk Amon Amarth-låt skulle man kunna säga. Textmässigt handlar den om upptakten till ett slag till sjöss. Andraspåret “Where Death Seems To Dwell” handlar omen man som har hamnat på ett ställe som han inte riktigt vet vad det är men ju mer han knatar omkring där så upptäcker han att han är död och är på väg till Nifelhel.
På detta följer titelspåret som har en lite annorlunda text rent konceptmässigt.
— Den handlar om en far som har förlorat sin son och hur han hanterar sorgen. Kanske en lite udda text för ett dödsmetallband, men jag tyckte att det blev en väldigt bra text och det kom ganska naturligt att skriva den. Det är aldrig fel att ha andra infallsvinklar och jag tycker att texten passar alldeles utmärkt till låten och då är det ju bara att köra. Sen kommer fjärdespåret och om man jämför “Fate Of Norns” med “Pursuit Of Vikings” så är den sistnämnda betydligt mer optimistisk i både text och musik, kanske lite mer framåt och lite mer uppåt på ett kraftfullt sätt. Det handlar om att åka ut och erövra världen oavsett vilket motstånd man kan tänkas möta, att trotsa alla faror och ändå dra ut. Det är lite det här att vikingar gav sig ut på långa färder långt hemifrån för att strida och härja. Det handlar om den där äventyrargrejen.
Vad sägs då om femte låten “Valkyries Ride”?
— Texten handlar i princip om att komma till Valhall, att dö i slag. Det handlar om valkyriorna som kommer och hämtar de döda från slagfältet.
För första gången i karriären har Amon Amarth dessutom författat en komposition i studion och vokalisten tycks vara ganska imponerad över bandet i och med detta.
— Det är kanske en av de kortare låtar vi har skrivit, den når väl knappt fyra minuter tror jag. Jag tycker det är en cool låt, från början var jag lite avig till den måste jag erkänna, men ju mer man lyssnar på den desto mer sätter den sig. Vi hade lite idéer till en del låtar men ingenting som var klart, så vi tog de sju låtar vi hade färdiga och drog till studion. Väl där nere tyckte vi att sju låtar kanske är lite kort så vi bestämde oss för att sätta ihop en låt däri studion. Jag tycker det fungerade ganska bra, jag är imponerad över hur vi lyckades. Jag tycker det är en ganska häftig låt faktiskt. Texten är egentligen en historisk berättelse om ett slag som faktiskt ägde rum. Där fick vi inspiration från Fotvikens vikingamuseum i Höllviken i Skåne. Det handlar om ett ganska berömt vikingaslag mellan den danske kungen och kungen som satt i Fotviken som stod där runt 1000-talet eller 1100-talet.
I de två avslutande låtarna “Arson” och “Once Sealed In Blood” dyker det dock upp ett litet koncept tillslut. De två låtarna är sammanlänkade i en väldigt klassisk liten historia.
— “Arson” är väl en ganska lugn låt, lite dyster så där, lite nedstämd och väldigt melodiös med slingor och den är väldigt catchy på många sätt. Textmässigt handlar det om precis det titeln säger, alltså en mordbrand. Det är ett gäng personer som blir attackerade och som bränns inne men en av dem lyckas fly och då kommer vi genast till “Once Sealed In Blood” som då är låten där han kommer tillbaka för att ta hämnden. “Once Sealed In Blood” är lite mer aggressiv och lite mer framåt, den har en liten rock’n’roll-refräng också. En bra och stark avslutning på plattan.

Inte bara vikingar, vikingar och åter vikingar

Den skäggiga bataljonen där vokalist Hegg kamperar tillsammans med gitarristerna Olli Mikkonen och Johan Söderberg, basisten Ted Lundström samt batteristen Fredrik Andersson har på sätt och vis cementerat sig i sin genre. Efter en rad album med vikingatema skulle det troligtvis vara svårt för folk att ta till sig en total stiländring rent textmässigt. Johan håller med om att det blivit lite av Amon Amarths grej att rikta in sig på vikingar, men är samtidigt snabb att påpeka att allt faktiskt inte handlar om sådana herrar.
— Det är ingen självklar grej att texterna ska handla om vikingar, jag har skrivit lite andra varianter. På “The Crusher” (2001) hade vi en låt som inte handlar om vikingar alls. “Bastards Of A Lying Breed” är en låt som handlar om rättegången mot Judas Priest i USA under slutet av 80-talet. De fick skulden när två grabbar hade begått självmord, eller en kille begick självmord, den andre sköt bara käken av sig själv. Den handlar lite om allt rabalder som var kring det. På de senare skivorna har jag tagit en del personliga saker och sedan gjort om det till vikingahistorier. Jag försöker hitta lite andra vinklar och lite andra sätt att se på sakerna, det är lite svårt ibland men det är inte självklart att det alltid ska handla om vikingar. Det viktigaste för mig när jag skriver texter är att det känns rätt, att jag kan stå för dem. Sedan vad det är för ämne spelar egentligen inte så stor roll.
Du tror inte att människor lyssnar på Amon Amarth lika mycket på grund av texterna som på grund av musiken?
— Det tror jag väl kanske inte. Det handlar ju för mig om att hitta någonting som jag känner mig bekväm med att skriva om. Ett av mina stora intressen är ju vikingamytologi och fornnordisk historia, det tycker jag är jäkligt kul att läsa om så det blir gärna att jag kör den varianten. Som sagt, det ska ju kännas rätt. Fansen skulle nog inte bry sig så mycket om jag bytte stil eller texter men jag vet att många verkligen gillar de texter vi skriver och tycker att de är bra och intressanta. Det tycker jag är jäkligt kul!

Ingen kannibalutflykt

Trots den sprakande mobiltelefonen lyckas Johan föra fram budskapet att bandet är ganska besviket över att det inte blir något deltagande för Amon Amarth under Cannibal Corpses höstliga Skandinavienturné. Tanken var ju från början att stockholmarna tillsammans med Spawn Of Possession skulle ha följt med kannibalerna runt om i Norden under hösten. Ekonomin satte dock käppar i hjulet. Turnén skulle inte generera tillräckligt med pengar för att Amon Amarth skulle kunna täcka sina omkostnader och bandet fick därmed tacka för sig och dra sig ur paketet. Istället riktar de in sig på headlineturnén i Centraleuropa under oktober. Bandet är enligt så gott som alla utsagor riktiga festprissar, men enligt Hegg är de inte särskilt svåra att ha att göra med i turnésituationen.
— Vi brukar inte gå och egotrippa på turné så det brukar inte vara så jobbigt med oss. Sedan finns det ju andra band som kanske gör det men vi har alltid kommit bra överens med alla band som vi har turnerat med. Det är ju klart att för ett headlinerband krävs det ju mycket mer, då krävs det mycket mer fokus och då kanske man inte kan vara hur social som helst och det måste man ju förstå som öppningsakt. Det är någonting som vi har fått lära oss förstå. Vi kommer väl känna samma sak nu när vi drar ut på en headlineturné. Det kan bli så att vi får ta det lite lugnt och vara lite mer fokuserade än vad vi normalt skulle vara. Vi är ganska duktiga på att festa men vi brukar vara ganska coola ändå faktiskt, berättar vokalisten och brister ut i ett raspigt skratt.
— Jag tror att mycket av det festrykte vi har fick vi i början av karriären. Vi festar ju ganska mycket fortfarande men nu kanske vi väljer lägena lite bättre. Tidigare var vi ju fulla hela tiden, jag minns den första turnén vi gjorde tillsammans med Deicide. Då var vi rent ut sagt odrägliga. Vi var konstant packade, vi började med att kliva på turnébussen helt dräggfulla och Ted spydde i handfatet, det var inte så snyggt kanske men man lär sig av sådant också.