För er som svingade långt hår i takt till akter som Testament och Pantera, och sedan hängde på de svenska band som gav sig in på den scenen, är kanske smeknamnet Berget bekant. J Bergman, som han kallar sig till vardags, spelade trummor med både Rosicrucian och Slapdash på tiden det begav sig. Numera står han på egna ben, som frontfigur och musikmotor i flera olika projekt. Med tanke på att ytterligare ett resultat av hans entreprenörsanda snart ser dagens ljus tog sig Slavestate ett samtal med honom.

I en liten etta ett par pendelstationer från centrala Stockholm har J Bergman sitt högkvarter. Det enda rummet domineras av en loftsäng med en hemmastudio byggd under. Synth, gitarrer, mixerbord, PC, alla element som krävs för hemmakompositören finns på plats. Skillnaden är att de flesta som lattjar med musik hemma knappast har ett seriöst sångbås. På väggarna trängs affischer, flyers och bilder från olika gig med hyllmeter fulla med CD-skivor och filmer. En kokvrå och ett golvkylskåp tycks ha adderats som en eftertanke, och känslan är att det här är en arbetsplats, en vrå för kreativitet och inspiration, snarare än ett hem. Det märks att Bergman har musiken i blodet. Första seriösa projektet var hans medverkan på Rosicrucians andra platta, ”No Cause For Celebration”.
— Eftersom det här är en hårdrockstidning så måste jag väl hålla med om det, skrattar han. Den kom 1994. Innan dess spelade jag trummor i diverse demoband i en liten by som heter Gnesta. Så blev jag stand in-trummis på ”No Cause For Celebration”, och ett halvår efter att den hade släppts ringde de och frågade om jag ville starta ett nytt projekt med dem. Med en ny sångare, Jens Mortensen, startade vi Slapdash och släppte plattan ”240.25 Actual Reality” 1996.
Under samma period turnerade bandet i Sverige med Lost Souls och Transport League, och hade videon för spåret ”Bound” i relativt hård rotation på MTVs Headbangers Ball. Bergman minns turnén och den tiden med ett leende på läpparna.
— Det var jävligt roligt i början. Ett roligt minne från turnén var när det kom fram en skitstor norrlänning, knackade mig på ryggen där jag stod vid t-shirt-ståndet och säger på bred norrländska, ”Hörru du, du spelar väl så här trummor i Slapdash?” Javisst, sade jag, jag trodde ju att han skulle ge beröm. ”Men va fan, ni suger ju, jävla Pantera-kopior”, säger han då. Vi stod och snackade länge, han var ju trevlig ändå, han ville bara berätta att vi sög.

Trött på att vara en kopia

Sedan gick Slapdash i graven. Gitarristen Lars Lindén återfinns numera i Carnal Forge, samt jobbar som studiotekniker och producent. Magnus Söderman gick vidare och bildade tillsammans med andra medlemmar från Lost Souls nya bandet Inrage, och Jens Mortensen dök för ett par år sedan kort upp i tysksvenska Revolver.
— Det var mitt fet att Slapdash lade ner, säger Bergman. Jag har lirat trummor ända sedan jag var barn, men jag ledsnade på hela konceptet. De flesta musikgenrer har en tendens att stanna upp, och alla ska hinna kopiera färdigt varandra först innan de kan gå vidare. Jag tycker man kan gå vidare under tiden. Jag ledsnar också på det gamla och hakar på om det kommer något nytt som är bra, men att alla kopierade Pantera, Machine Head och Metallica, det ledsnade jag helt på. Att vara en Pantera-kopia också. Jag gillar dem, men det är inget kul att vara en kopia.
Så egentligen var det norrlänningen som låg bakom att Slapdash lade ner?
— Nej, det var det inte, skrattar han. Då i början hade vi kul och så ändå. Men jag hade mina egna idéer om att skriva musik och de hade sina. Om man ser på Lasse till exempel, han spelar idag i Carnal Forge som jag tycker är ett av Sveriges absolut bästa band, men det är ju en helt annan genre än det jag sysslar med.
Det Bergman sysslar med nu är projekt med mer elektroniska inslag, och det första blev H.A.L., eller Hi-Tech Addicted Legion, som enligt de själva spelade ”industrial techno groovecore”. Blyhårda gitarrer, ondskefullt elektroniskt oljud och vokalisten Magnus Klavborns (Headplate) kapabla röst sammanfogades till riktigt tunggung.
— H.A.L. var väl början på det maskinella. Det var lite mer hardcore-betonat, mest genom Magnus röst på andra demon. Det är inte nedlagt, men ligger på is tills det blir rätt tid. Jag har 15-16 låtar liggande, så gott som klara, men jag försökte med den grejen så länge, och folk har svårt för det när det inte är live-trummor. Det var kanske lite för mycket korsning mellan metal och maskinellt, för den tiden. Men det ska vi ändra på.
Ganska intressant är att H.A.L. bara bestod av gamla trummisar, och ni använde inte en enda riktig trumma någonstans.
— Ja, första sångaren Nalle var gammal trummis, sen tog Magnus över och han är ju också gammal trummis. Micke som skötte maskinerna på scenen är gammal trummis, likaså jag. Det kanske inte är så roligt att lira trummor som alla tror. Alla vill väl stå längst fram…

Det är för deprimerande

Detta leder oss fram till man.machine.industry där Bergman agerar frontfigur. Han startade projektet 2000, och släppte 2001 ”Mention”, på egna etiketten HTMD, Hi-Tech Music Design.
— m.m.i. startades när jag ville komma bort från byn, och mådde väldigt dåligt under nästan ett helt år. Det blev en enormt deprimerande platta, en sorts rening från all skit. Det var en platta för att få ut hela jävla… ja, allt, ända från tonåren. Jag skrev den inte för att anpassa mig, och det skrev jag på omslaget också. Jag skrev den för mig, och för de som tyckte det var bra, varsågod, kul att ni gillar det. Egentligen hade jag inte behövt släppa den, jag kunde ha haft den här hemma och lyssnat på den själv.
Nya släppet kom att heta ”Be Like The Dog You Are And Enter The Circle”, och är en miniplatta på sex spår. Skillnaderna mot tidigare material är markanta, både i musikalisk inriktning och känsla. Även om det finns adrenalinexplosioner på debuten ”Mention” så har den ett långsammare tempo, och mer fokus på de elektroniska inslagen. Bergman håller med om skillnaderna.
— Den stora skillnaden är att det här är metal-inriktat, och den förra plattan var mer synthig. Egentligen tycker jag den förra skivan är hårdare än den här. Den är argare, den är vansinnigare, och mer introvert. Fast samtidigt tycker jag låtarna har mer styrka. Den är som ”London Calling” med The Clash, medan den förra plattan är som de mest depressiva delarna av The Doors, de som folk inte orkar lyssna på. Men båda har sin charm. Förra plattan är industrisynth, det här är industrimetal, om man ska lägga det i en genre. Jag tycker det är okej att lägga musik i genrer, då vet man vad man inte ska köpa. Som new metal till exempel, säger han med glimten i ögat. Nu när jag sitter och lyssnar på den skulle jag nog vilja att den var lite hårdare, ändå. Fast jag tror det är fler som kommer gilla det här. Den här är definitivt lättare att ta till sig. Den förra var det inte många som orkade lyssna på. Lasse, när han fick den, Carnal-Lasse, han sa att ”Jag kan inte lyssna på hela på en gång, det är för deprimerande”. Det blev för mycket. Men det är väl ett bra betyg på sätt och vis.

Får bossa

Förutom några klubbgig både i Stockholm och på några andra platser runt om i landet efter släppet, spelade m.m.i. på Hultsfredsfestivalens motorcykelcamping två år i rad, och även på undergroundfestivalen Dirty Black Summer. Då bestod live-sättningen av sångare, en eller två gitarrister, samt så många som tre programmerare/samplare. På kommande spelningar blir soundet, liksom det på nya plattan, mer organiskt.
— Vi har full sättning nu, konstaterar Bergman. Vi kommer att bestå av trummor, bas, två gitarrer, en eller tre samplingskillar, och jag. Egentligen föredrar jag maskintrummor, för det finns så många coola grejer man kan göra med dem som en riktig trummis inte klarar av att spela. Det blir lite tightare, ingen som spelar fel. Och så slipper man bära de där stora jävla baskaggarna.
Liksom ”Mention” skapades ”Be Like The Dog You Are And Enter The Circle” helt och hållet i hemmastudion. På förra släppet var programmeraren Micke Olsson inblandad, mest som bollplank och idéspruta, men den här gången styr Bergman skeppet själv.
— Jag gör allting själv, rubbet. Programmerar, lägger gitarrer och sång, allt. Egentligen skulle jag vilja att allt blev klart på en gång, så jag bara kunde sitta och lägga sluttouchen på det. Jag tycker vägen till det färdiga resultatet är jävligt trist, men samtidigt kan jag inte låta bli att göra det. Skulle jag försöka låta bli att spela musik så skulle jag förmodligen bli alkoholist istället.
De som är inblandade i live-setet har ingenting med själva skrivprocessen eller inspelningen att göra alls?
— Nej. Det är jag som får bossa, men det är så jag vill ha det. Jag har jobbat och spelat mycket i band under alla år, och det har aldrig riktigt funkat. Inte bara på grund av mig hoppas jag, utan för att folk ledsnar, folk växer upp, folk skaffar barn, familj, folk flyttar, folk säger ”jag kan inte komma på repet idag för jag måste jobba över, jag kan inte komma på repet för att jag har ont i lilltån,” bla bla bla. Sådant orkar jag inte med, jag brinner mer för musiken än så. Då är det bättre att göra allt själv och få det som man vill, sen när det är dags för gig så repar vi intensivt två veckor innan, så sitter det som en smäck.

D.I.Y.

Do it yourself-andan genomsyrar alla aspekter av Bergmans skapande. Omslag, promotion, hemsida, allt runt omkring musiken styr han också över, så att det blir precis som han vill ha det. Även den visuella stilen på bandet skapade han själv. På spelningarna som promotade ”Mention” var hela bandet skrudade i svarta militärbyxor och svarta skjortor, med gula armbindlar med bandets logotyp på, en stiliserad bild av en korsfäst man. Är det viktigt att få någon sorts enhetlig look på bandet?
— Det beror på vad man spelar för musik, svarar Bergman. Gäller det till exempel hardcore spelar det ingen roll om en kille har synthlugg och är svartklädd, och resten har jeans och t-shirt. Jag tycker inte det har någon betydelse. För m.m.i. kändes det som att det var coolt med en enhetlig utstyrsel. Den här plattan känns lite mer öppen. Armbindlarna får hänga där de hänger, jag tror inte så många i hårdrocksvärlden skulle förstå det där. Tror man får tona ner det lite. Däremot har jag alltid tyckt att metal-världen är väldigt enkel och lätt att komma in i. ”Håller man i en bärs är man kompis”, är hårdrockarnas motto. Synthvärlden är väldigt svår och elitistisk. Med förra plattan försökte jag komma in Lite, hitta luckor i den världen och sälja plattan till folk. Men de är jävligt instängda, det är skitsvårt. Det kan också vara en del av varför jag gått tillbaka lite till min grund, hårdrockare, och det har nog lite att göra med att jag plockar ihop ett helt band igen. Jag vill ut och spela live, och hittills har det inte funkat så bra. Så länge du inte har livetrummis är du inte accepterad. Och det tycker jag är skittrist.
Finns det några som helst planer på att pusha ut m.m.i. och försöka få ett kontrakt? Eller har du gett upp den tanken och tänkt promota det själv?
— Som det ser ut nu gör jag det själv. Jag kommer att börja med att trycka upp den i trehundra ex, jag hoppas och tror att de kommer att ta slut ganska fort. Då har jag pengar att göra ännu en. Tanken är att det ska bli ett par miniplattor innan jag funderar på en fullängdare till. Fullängdaren måste jag ta över 100 spänn för, och träffar man folk på krogen blir det svårt med växel och stora pengar. Miniplattan kan man ta femtio spänn för rakt av. Dessutom är jag lite allergisk mot skivbolag. Alla vill ju som sagt att man ska göra en kopia idag. Det jag gör är visserligen inte så originellt heller. Förra plattan var en ren kopia på band som Frontline Assembly, Skinny Puppy och liknande. Yngre folk skulle nog jämföra det nya med Static-X eller så. Det som stör mig är att vi som bor här i Sverige ska hålla på att kopiera band som alla kopierar nu-metal och Linkin Park, men även Metallica, Pantera och allt det som har pågått så länge. Om vi ändå ska kopiera amerikanska band, plocka nåt som är lite mer speciellt i varje fall. Det finns band som gör något mer personligt. Om vi går tillbaka till sjuttiotalet när vi hade brittiska Deep Purple med flera, då var det amerikanerna som kopierade oss hela tiden. De senaste femton-tjugo åren så har vi kopierat dem hela tiden. Det ska vara poppigare än poppigast. Men Europa har ett råare och argare sound i grund och botten tycker jag. Vi hade Sex Pistols. Där borta hade de Ramones. Ramones är som en förtuffad version av Beach Boys, för fan. Det är doa-körer och allt. Det är fan inte punk. Det finns ju amerikanska band som har ett mer europeiskt sound, som Ministry till exempel. Nine Inch Nails har däremot ett typiskt amerikanskt sound. Jag tycker inte det är dåligt, men det är snällare och mjäkigare. Ministry har ett råare och kallare sound, de har vårt väder i ljudet på något vis. Bile låter definitivt europeiskt, de skulle kunna vara från Tyskland. Vi tar fel saker från USA och kopierar, helt klart.

Dirty Black Summer

Vidare då till den lilla festivalen Dirty Black Summer, som är lite av Bergmans skötebarn. Efter några år i träda återuppstod den förra sommaren, mer seriöst arrangerad med ett tjugotal band på två scener över två dagar. Samtliga var handplockade, och även om tyngdpunkten låg på hårdare akter, så fanns det både pop och rockabilly på programmet. Till sommaren är det dags igen, helgen mellan Roskilde-festivalen och Arvika-festivalen, och återigen kommer drygt tjugo band spela utanför Södertälje.
— Det blir mestadels hårt i år också, förklarar Bergman. Tanken är att det ska vara färre band än förra året, men det är som jag säger, det finns så jävla många bra band som jag vill ha med. Jag tyckte arrangemanget var lyckat förra året, det var skitkul överhuvudtaget. Jävligt hårt jobb, jag sov bara några timmar under hela veckan, men jag kommer bära större delen av bördan själv i år också. Det blir lättare, nu har jag lite rutin på det. Det här är en mindre festival på ett litet område, som rymmer som mest 700-800 personer. Jag är nöjd bara jag går runt, men 400 vore nog lagom. Mer orkar man kanske inte jobba för heller. All personal är polare som ställer upp ideellt. Morsan, syrran, kusinerna, deras pojkvänner. Man orkar inte dra runt allting själv. Men jag vill absolut inte göra arrangemanget större. Jag har varken tid, ork eller lust heller.
I skrivande stund är ett drygt halvdussin band klara till 2004 års Dirty Black Summer. Inkluderade är sorgligt nerlagda Lost Souls, som upprepar reunion-spelningen de gjorde på Fellini i Uppsala i julas, och Last Laugh, som har spelat på varenda DBS och är lite av festivalens husband. Naturligtvis kommer också man.machine.industry spela. Slavestate uppmanar alla som har möjlighet att stödja den svenska musikunderjorden och främja initiativ som Dirty Black Summer. Vi kommer finnas där. Hoppas vi ses.