The Haunted är thrashbandet som alla svenska metalfans tycks avguda. Efter två kritikerrosade och nästan sjukligt hyllade plattor är de nu tillbaka med sitt tredje album “One Kill Wonder”, ett album som inte heller skäms för sig. Bandets basbändare Jonas Björler offrade lite av sin tid för att berätta för Slavestate om nya plattan, de ständiga jämförelserna med At The Gates, skivbolagens kopieringsskydd och en hel del annat.

I somras samlade The Haunteds medlemmar ihop sig i replokalen för att skriva “One Kill Wonder”, uppföljaren till otroligt rosade och grammisvinnande “The Haunted Made Me Do It” (2000). En inte helt lätt uppgift, men enligt Jonas har bandet inte känt någon negativ press på sig och de är nöjda med resultatet. För musiken svarar framförallt Jonas, brodern Anders Björler (gitarr) och Patrik Jensen (gitarr), men alla har stort inflytande och kommer med idéer, särskilt när det kommer till arrangemangen.
— Hemma skriver man ju en hel del och så tar man med sig idéerna ner i replokalen och sätter ihop dem. Vi var väl i replokalen åtta timmar per dag hela sommaren i princip och sedan så gick vi in i studion i september. Det blir inte att vi skriver så mycket när vi är ute på turné, oftast är man ju så jävla trött då.
Några favoritlåtar på nya plattan?
— Jag vet inte riktigt, jag gillar allihop, men “Shadow World” och titelspåret är nog bäst.
Hur tycker du att ni har utvecklats rent soundmässigt från debutplattan och fram till det här albumet?
— Vi har väl blivit lite bättre på att skriva låtar nu, framförallt arrangemangsmässigt. När det gäller aggressivitet så är det väl ungefär samma som förut, första plattan kanske var mest aggressiv men den är ju mest melodisk på samma gång också.
Nämnda debutplatta spelades in i Studio Fredman i Göteborg tillsammans med Fredrik Nordström, när det var dags för “The Haunted Made Me Do It” styrdes dock färden till Malmö och Berno Studio där Berno Paulsson var behjälplig under inspelningen. Den här gången var det åter Fredman i Göteborg som fick stå som värd för inspelningen, hur gick tankegången angående studioval?
— Vi ville bara ha en studio här hemma i Göteborg, det är ju så jobbigt att åka bort. Det är väldigt praktiskt att man kan åka hem varje dag och lyssna på det man har gjort och så får man ju sova i sin egen säng, det betyder också en hel del.
Fredrik Nordström anses ju av många vara en demonproducent, till hur stor del var han inblandad i detaljer?
— Nästan ingenting, han fungerade mest som ljudtekniker och ställde grundljud och sådana där saker. Hela bandet är ju medproducenter.

Putsa i flera år?

Ryktena säger att The Haunted är ett band som är perfektionistiskt och gärna pillar väldigt mycket med detaljerna i studion, hur ligger det till med det egentligen?
— På “The Haunted Made Me Do It” var det mycket sådant, men den här gången gick vi mer på känsla. Det är lite små spelfel här och där, men vi sket i det. Annars kan man hålla på och putsa på ljudet i flera år.
“One Kill Wonder” sparkar efter introt “Privation Of Faith Inc.” igång med skoningslösa “Godpuppet” och skivan får en lika adrenalinsprutande start som föregångaren fick med paret “Dark Intensions/Bury Your Dead”. Jag utgår från att detta är väldigt avsiktligt, att bandet vill öppna med en rejäl käftsmäll för att sätta standarden för skivan.
— Ja, det är klart att man vill öppna med en upptempolåt, men det finns ju flera låtar som skulle ha passat där, att det blev just “Godpuppet” är väl mest slump. Det är väldigt svårt att sätta låtordningen på en platta. Det är väl egentligen inte så väldigt mycket tanke bakom ordningen på “One Kill Wonder”, mer än att “Demon Eyes” kommer där den kommer då. Den lugnar ner det hela lite och fungerar lite som en andningspaus.
Är texterna lika viktiga som musiken?
— Jag tycker inte det, jag har ju växt upp med den här typen av musik och det har ju varit musiken och inte texterna som har varit det viktiga, jag skulle nog säga att musiken är 75 procent just i den här genren. Därmed säger jag inte att våra texter är dåliga. På den här skivan har vi försökt ha lite mer socialrealism och skildra vad som händer omkring oss i texterna istället för att skriva om blod och drakar. Jag menar hur kul är det med sådana texter egentligen? Det är inget för oss…

Snygga omslag

Inte nog med att “One Kill Wonder” är en djävulskt kul titel på en hårdrocksplatta, The Haunted har dessutom alltid haft grymt snygga skivomslag och det här är inget undantag.
— Jag tror att det var Jensen och vår layoutkille i Stockholm som kläckte idén till titeln. Det är ju en ordlek, det skulle ha funkat med “One Hit Wonder” också, det beror ju på hur man definierar ordet hit. Vi är väldigt måna om att det ska se bra ut och vi har ju som sagt var samma kille som gör allt sådant åt oss. Klart att vi är väldigt nöjda med omslagen.
Detsamma gäller för den stilrena loggan då antar jag?
— Ja, det är ju ingen klassisk hårdrockslogga med spindelväv och upp- och nedvända kors.
För er som ännu inte haft nöjet att beskåda den nya plattans omslag föreställer det ett bylte som är insvept i duk och omlindat med snören, med Haunteds eleganta logga centrerad i mitten över bilden. Byltets konturer och snörenas placering kring ett tänkt huvud gör genast att associationerna går till en människokropp som ligger där ofrivilligt fjättrad. Väldigt snyggt, men samtidigt ganska makabert. Ni tror inte att omslaget kommer väcka anstöt?
— Vi var rädda för det först, men tänk på till exempel en grupp som Rage Against The Machine, de har ju en kille som brinner på omslaget och de har sålt miljoner ex. Man ser ju inte något blod och man ser egentligen inte att det är en kropp, det är ju mer att man tolkar det så.
Det kanske till och med kan ge en motsatt effekt, att folk köper plattan för att omslaget är så snyggt?
— Nja, det tror jag inte. Man köper nog inte en The Haunted-skiva utan att veta vad det är för något, då laddar man nog ner från nätet och lyssnar först.

Dvd:n crackad efter två dagar

Detta leder oss helt osökt in på en annan fråga. Promoskivan som skickats ut av skivbolaget är kopieringsskyddad och som den motståndare till kopieringsskyddet jag är så intresserar jag mig självklart för om skivan som når handeln också kommer att vara utrustad med detta lågvattenmärke till skydd. Detta visar sig dock vara något som mitt intervjuoffer inte har en aning om, han har inte ens koll på att pressexet är skyddat. Han tycker dock precis som undertecknad att det nya systemet är dåligt och att det slår emot helt fel personer.
— Det går ju att kopiera skivor i alla fall, allt hamnar på nätet förr eller senare, de kommer aldrig att kunna göra ett helt säkert kopieringsskydd. Det är ju kasst att det är kopieringsskyddat från början för det är ju inga problem att rippa det och lägga ut det på nätet. Ta bara vår DVD som exempel, det tog en dag så var det två norrmän som knäckte koden och lade ut den på nätet. Skyddet slår mot helt fel personer, många spelar ju skivor i datorer nuförtiden och det är ju dåligt att man inte kan spela kopieringsskyddade skivor i dem, men det går ju ändå…
Vips får jag mig en lektion i hur man gör för att ta sig förbi skyddet och lägga in en kopieringsskyddad platta på datorn. Jonas beskriver detaljerat och ganska uppspelt om hur man gör en digital image av plattan och sedan lägger den på hårddisken. Sedan är det bara att lyssna, tackar för det Björler!
— Om man har köpt skivan så kan man ju lika gärna ladda ner den, då tycker jag inte att man behöver skämmas för att man gör det eftersom då har man ju ändå betalt den.
Dvd:n som nämndes heter “Caught 0 Tape” och släpptes i januari i år. Innehållet är — förutom intervjuer och filmer från inspelningen av “One Kill Wonder” — spelningen som låg till grund för liveplattan “Live Rounds In Tokyo” (2001) samt en spelning som bandet gjorde på KB i Malmö under år 2000. Båda spelningarna är hämtade från samma turné och består av i princip samma setlista så jag undrar självklart om bandet inte tycker att det är lite tårta på tårta att ha med dessa båda spelningar tillsammans på samma utgåva.
— Jag är medveten om att det är ungefär samma setlist på båda gigen, men egentligen är det inte vår grej. Earache ville göra det och då tyckte vi att det var lika bra att vi blev inblandade för vi visste att annars släpper de det ändå och då blir det piss. Det som är med är det enda materialet som var filmat, det är ju lite olyckligt att spelningarna ligger så nära varandra i tiden. Spelningen från Sverige är det som SVT filmade för Musikbyrån från turnén som vi gjorde efter “The Haunted Made Me Do It”. Det är ju en grej som var bra för att hålla intresset uppe för bandet i väntan på en ny skiva.

Skönt att skippa varandra på fritiden

Samtidigt som The Haunted är ett av Sveriges mest uppskattade metalband är det samtidigt ett av de band som haft sin karriär kantad av mest problem. Mycket på grund av bandmedlemmar som har hoppat av. Hur många har inte hört historierna om Peter Dolving som lämnade platsen som vokalist för att ägna sig åt akustiskt flum och Adrian Erlandsson som lämnade över trumpallen för att istället smiska blackmetal med de engelska storheterna i Cradle Of Filth? Detta skedde som bekant efter det självbetitlade debutalbumet och in kom istället de nuvarande medlemmarna Marco Aro (sång) och Per Möller Jensen (trummor). Då slet det hårt, men nu tycker Jonas att det känns som om det är den nuvarande sättningen som är The Haunted, både Aro och Per Möller Jensen har ju varit med längre än vad Dolving och Erlandsson någonsin var och det fungerar bra.
— Marco och Per är helt olika personligheter jämfört med Adrian och Dolving, funderar Björler och fortsätter, fast vi i bandet umgås inte särskilt mycket privat utan det är just när vi skriver och spelar in som vi umgås mycket. Visst, det kanske händer att vi går och kollar på någon film ibland, men mer är det inte. Det kan lätt bli för mycket, jag menar gör man 150 spelningar per år så kan det vara skönt att vara ifrån varandra på fritiden. Fast man har ju ganska mycket tid för sig själv på turné också, det blir ju automatiskt så i och med att man har eget hotellrum och är man i turnébussen är det ju bara att gå undan och lägga sig.
Har ni mycket kontakt med dem som hoppat av?
— Inte särskilt mycket, Dolving träffar man bara någon gång ibland, han har ju skaffat barn och Adrian har jag inte träffat på jättelänge. Han bor ju i England nu för tiden.

Strulbolaget Earache

Som om det inte vore nog med problem så bestämde sig strängbändaren Anders Björler för att hoppa av bandet i september 2001. Han ville satsa på studier och kände att det inte gick att studera och satsa hårt på musiken samtidigt. Lyckligtvis för The Haunted så kände han ganska snabbt att han inte klarade sig utan musiken och återvände därför till bandet ett drygt halvår senare.
— Det är klart att det var väldigt jobbigt när Anders hoppade av. Om någon skulle hoppa av bandet nu så skulle det kännas som om det aldrig ska ta slut på eländet, att vi aldrig ska få ha en fast och fungerande lineup. Medan Anders var borta så hade vi ju med Markus Sunesson från The Crown, han var ju med på två hela turnéer så han hade nog blivit fast medlem om han haft tid vid sidan om The Crown. Men det var ju väldigt bra när Anders kom tillbaka för han är ju i förstahand låtskrivare.
Många av problemen kring bandet kan härledas till det engelska skivbolaget Earache, ett bolag som många band pratar enormt illa om och som inte tycks behandla sina band på ett särskilt bra sätt. Bland annat sägs det att Misery Loves Co. gick i graven på grund av att de tappade gnistan av allt strul som de hade med bolaget och de är bara ett av många exempel. Jonas medger att det var mycket strul förr, men menar att nu är det mycket bättre.
— Nu har vi ju nästan högsta prioritet på bolaget så nu fungerar det bra. När vi signade så var det ju tvärtom, då hade vi nästan lägst prioritet och de hade väldigt bra band som Entombed, Bolt Thrower och Carcass.
Kontraktet med britterna går ut i och med “One Kill Wonder”, men bolaget har fortfarande två major options. I klartext innebär det att om de licensierar The Haunted till ett majorbolag så får de släppa två album till med dem, men gör de inte det är det fritt fram för bandet att byta bolag eller göra precis vad de vill. Jonas är noga med att poängtera att det inte är helt uteslutet att bandet skriver på ett nytt kontrakt med Earache, men erkänner att det kanske inte är det troligaste alternativet och att det finns andra bolag som är intresserade av att kontraktera dem.

Säffle metalpokal?

Som jag skrev i inledningen så är The Haunted ett av Sveriges allra mest uppskattade metalband. De dåliga recensioner bandet fått är så få att de kan räknas på handens fem fingrar, det har snarare varit så att metalrecensenterna blivit i extas över de tidigare plattorna. Det samma gäller för fansen, nästan varenda hårdrockare blir alldeles lyrisk bara man nämner bandets namn. Så Jonas, vad är det egentligen som gör The Haunted så bra och omtyckt?
— Det är bara timing och lite tur. Rätt band på rätt plats vid rätt tillfälle om man säger så. Det är ju olika på olika ställen också, det är ju mest i USA, Japan, England och Sverige som det går bra, i övriga Europa är det ganska dött faktiskt, förklarar basisten ödmjukt.
Uppskattningen sträckte sig så långt att bandet plockade hem en grammis för bästa “hårdrock” med plattan “The Haunted Made Me Do It”. Juryns motivering löd “För att de med en kompromisslös kombination av kraft och nyanser dragit nytta av influenser från tre decennier när de skapat ett album som kommer att vara en inspirationskälla för lång tid framöver“. Själva priset var dock inget som påverkade bandet särskilt mycket och det är inget som de tycker att de måste uppnå igen.
— Det var mest en kul grej, men det blev ju lite lättare att få spelningar efter att vi fått priset, framförallt i Sverige. Vi gjorde ju ganska många festivaler den sommaren. Fansen tyckte väl att det var roligt att vi fick priset och kanske var det några extra som kollade upp oss och köpte plattan, berättar Jonas och fortsätter sedan. Men vi fick ju bara en plakett, vi är fem i bandet och fick bara en, kan vi inte få varsin ens? Dessutom är det ju egentligen bara en fest för branschen, ännu en dag när man kan festa till. Det är som en dag för inbördes beundran och det är ju inte särskilt roligt egentligen. Det blir ju mer och mer priser, snart finns det ju hur många som helst, snart blir det väl Säffle metalpokal eller något sådant. Det blir inflation i priser, men egentligen så går det ju inte att tävla i musik.

Göteborgssoundets skapare

När Göteborgssoundet kommer på tal och såväl media som vanliga människor ska börja räkna upp band som faller in under denna kategori brukar The Haunted nämnas. Själv har jag lite svårt att se att bandets musik skulle gå hand i hand med framstående företrädare för soundet som exempelvis In Flames. Jonas har dock svaret på varför The Haunted så ofta klumpas ihop med alla “mjukisdödsband”. Han, Anders och även Adrian Erlandsson var ju med i det nästintill kultförklarade bandet At The Gates.
— Det var ju vi som skapade Göteborgssoundet med At The Gates. Utan At The Gates skulle det inte ha funnits något In Flames eller Dark Tranquillity. Dark Tranquillity började ju spela Kreator-thrash och de hade väl fortsatt med det om inte vi hade varit och Jeppe (Strömblad, In Flames, förf.anm) hade väl fortsatt med Ceremonial Oath och det vet vi ju hur det hade slutat. Jag tycker inte att det är särskilt jobbigt att behöva höra det hela tiden, men det är ju lite lustigt att folk sorterar in oss i ett fack som vi varit med och startat. Sen är det väl lätt att folk tänker att The Haunted är gamla At The Gates, det är väl lite mer störande.
Under våren är det dags för en lång turné för att backa upp den nya skivan. Europa, Japan och Australien ska avverkas, men det finns även tre spelningar inbokade i Sydafrika, ett land som Jonas inte har någon musikalisk koll på över huvud taget.
— Jag vet ingenting om den scenen, har hört att det ska vara en metalspelning där vart fjärde år eller nåt sånt, men det ska nog finnas ett visst intresse. Vi får se hur det blir, det kan bli bra och det kan bli kasst.
Har ni vanliga jobb vid sidan av musiken?
— Vi kan inte ha några riktiga jobb med tanke på att vi är ute och spelar så mycket, utan vi har väl mer tillfälliga jobb. Fast det är inte så att vi kan vara ute och turnera tre månader och sedan leva på det resten av året, även om det skulle vara kul att kunna göra det. Jag och Anders har precis slutat plugga, Marco jobbar som smed i Stockholm och Per har precis slutat på Posten.
Om ni får säga det själva, är ni bäst på platta eller live?
— Jag vet inte för jag har aldrig hört mig själv live, jag brukar aldrig kolla på mina egna livespelningar. Men jag brukar ju alltid tycka att andra band är bättre live än på platta, det är ju live man vill uppleva musik så jag säger live! Filosoferar den sympatiske basisten och brister ut i ett hjärtligt skratt.