Året har inte mer än börjat förrän de dyker upp med inte mindre än sitt åttonde studioalster, där även den nye trumslagaren Emil Dragutinovic får visa vad han föddes till att göra. Smattrande sjunger man nu ut på elva välspelade spår med en enda sak som gemensam nämnare, döden. Vad är då bättre än att börja någonstans i historiens begynnelse med en massepidemi — svarta pesten?

Tolv år i branschen är en merit som många band får problem med att leva upp till, men låt oss kika tillbaka lite i tiden. Under samma period som Marduk släppte sin första demo “Fuck Me Jesus” 1991, en kultomspunnen demo (som 1995 återsläpptes som EP), blåste det upp starka vindar i det bergiga landet i väst, Norge, då den vid det här laget martyrförklarade Mayhem sångaren Per Yngve Ohlin, “Dead” även kallad, begår självmord. En visa alla kan vissla och ingen vill höra den igen, inte heller vad som följde efter det. På den tiden var blackmetal en genre som levde upp till alla myter och historier, ville man höra intriger om sataniska dyrkare och ville man vara riktigt “ond” vände man sig till blackmetal, vilket varenda pojkspoling på den tiden gjorde.
Nu har stormen lagt sig och allt har återgått till det normala, ständigt möts de musikintresserade av chockerande band som försöker bryta trenden och smaka lite utöver det vanliga. Hur klarar sig blackmetal idag? Är det en kreativ genre?
Tveksamt.
— Nja, jag vet inte om blackmetal är direkt kreativt, behöver det vara det?, svarar bandets sångare Legion. Det tycker jag inte, Marduk har liksom alltid varit Marduk och på sätt och vis har vi alltid förändrats, men lika ofta på ett bra sätt. Till exempel debuten “Dark Endless” (1992), hade en rakare och mycket punkigare framtoning, dels därför att den musikala kompetensen kanske “sviktade” lite på den tiden. Uppföljaren “Those Of The Unlight” (1993) som kom året därpå hade lite mer av vad som sammankopplas med det klassiska blackmetal-soundet. Till “Opus Nocturne” (1994) hade vi utvecklats ytterligare en aning. Vid den tidpunkten var Marduk ett band som fick folk att häpna och reagera på vårt sätt att bara mala fram brutal blackmetal. “Heaven Shall Burn, When We Are Gathered” (1996) är ingen dålig skiva, även om den tekniska och ljudmässiga skillnaden mellan den och föregångaren inte är stor, men däremot gjorde vi en riktig godbit i “Nightwing” (1998). Den är något av det mest komplexa vi någonsin gjort, speciellt med tanke på att det faktiskt är vårt enda konceptalbum, eller ja, det är väl egentligen “World Funeral” också, eftersom varenda låt har någonting med död att göra. “Panzer Division Marduk” (1999) är ett kapitel för sig, där vi bara mosar på och krossar allt i vår väg! Grrrr! Det var vårt mål från början till slut att bara röja och ha så roligt som möjligt.
“La Grande Danse Macabre”, visade ett stort steg i Marduks skapandeutveckling, de stannade upp i farten och visade på Norrköpings tyngd. Nu bytte man ut nästan kaotiskt manglande mot mastodontiska, melodiösa dödsmetalkryddade gitarrslingor och nästan symfoniska, instrumentala partier. Men mycket annat har också släppts. Liven “Live In Germania” utkom 1997, EP-plattorna “Glorification”, “Here’s No Peace” såväl som “Obedience” och samlingsdubbeln “Infernal Eternal”.

Clockwork Orange vs Marduk

Erik “Legion” Hagstedt, som sitter inne med grov Norrköpingsdialekt, gäspar efter en hård dag inför ett av årets stora blackmetalsläpp, “World Funeral”. Ingen fara, det är lite mycket just nu bara, ursäktar han sig.
— Det första lyssnarna får höra från Marduk i år är tvåspårssingeln “Hearse” som släpps den tionde februari. Låten kändes som en naturlig aptitretare, eftersom den innehåller de flesta av fullängdsplattans olika moment. Den består av snabba partier såväl som mid- och slowtempo, för att inte glömma partiet med hederlig gammal tvåtakt, myser sångaren och man riktigt hör hur han gnider sina händer likt en ond ränksmidare. Vi har alltid velat göra en Possessed-cover fortsätter han och syftar på singelns andra spår. Jag har alltid trott att det skulle bli en låt från “Seven Churches”, men så kom vi på att de hade gjort en låt som hette “Phantasm” som handlar om filmen med samma titel. När vi väl hade upptäckt det undanröjdes all tvekan. Vi är ju själva fans av filmen — har du sett den? Den hör hemma bland alla klassiska skräckfilmer, ett praktfullt “måste ses” exempel.
Skräckfilmer är utan tvekan en av de främsta grunderna till allt som Marduk skapar och Eriks texter är inget undantag. Men vem har inte en alldeles egen plats i hjärtat som brinner för 70-tals rysare med tecknat omslag och tandlösa monster?
— “Bleached Bones”, mitt egna påhitt som tagen ur en skräckfilm, handlar om en mördare som förföljer sina offer och andra hemskheter för att till sist bruka sig av nekrofili. Andra spår på skivan som bygger på skräckfilmer är redan nämnda “Hearse” och “Night Of The Long Knives”. Spår nummer ett, “With Satan And Victorious Weapons”, var det Mogge (Morgan Steinmeyer Håkansson, gitarr) som skrev. Sista spåret, där hade vi egentligen lite otur, för Mogge hade en skiva med medeltida dödsmarscher på och det vore ju coolt att prova det som outro tyckte vi. Någon nämnde att det var musiken från “A Clockwork Orange” (1971) först när allt var klart. Om man kollar på rullen idag förstår man den och uppskattar den på ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Då var jag tio år och förstod inte alls ett ord som “ultraviolence”. Stanley Kubricks filmer är schyssta, men man vill ju ha sitt egna material att komma med, så det var jävligt trist.

Herman vs Marduk

Egna hopkokade rysarscenarion alltså, om mördare, monster och… pesten? Ja, vissa historiska grundstenar står faktiskt att finna om man tittar riktigt noga. Även om själva skildringen innehåller lika mycket sanning som Ingmar Bergmans film, “Det Sjunde Inseglet” från 1957 där Max Von Sydow spelar schack mot döden.
— “World Funeral” är min alldeles egna version av pesten kan man säga. Spåret har absolut ingenting med historiska återgivningar à la Herman Lindqvist att göra utan handlar om pesten personifierad. Som en mördande varelse rör den sig mellan världens fyra hörn, med målet att döda allt som kommer i dess väg. Man trodde ju på den tiden att världen var platt.
Den värsta pestperioden under 1300-talet, var kyrkans tid och all makt låg i dess händer, vilket självklart hindrade såväl vetenskapsmän som läkare i deras sökande efter botemedel. Råttan, den riktiga boven i dramat, eller rättare sagt de loppor som kom med råttan nämns överhuvudtaget inte i dåtida skrifter. Trots att städer såväl som landsbygd var totalt översvämmade av råttor på den tiden, inte minst döda sådana så finns enbart två kända litteraturbeskrivningar som överhuvudtaget nämner råttor — som ytterligare ett offer av pesten.
— Herman och andra historiker kan ha intressanta aspekter på det förflutna, men det är inte så jag väljer att skriva mina texter och jag tror inte att lyssnarna vill ha det så. Läste förresten en annan skildring av händelsen någonstans. Där stod det om en präst eller biskop som uttalade sitt förakt mot människor som hade ätit god, dyr mat. Det värsta man kunde göra efter det var att mätt och belåten sträcka ut sig på en bänk. Det var detsamma som att stirra pesten i vitögat. För att undvika insjuknande skulle man istället leva gudfruktigt och inte synda. Vilket skitsnack egentligen, helt i enighet med kyrkans lögnaktighet.

Kyrkan vs Marduk

Nu när du ändå har tagit oss dit får du gärna beskriva Marduks ställningstagande, till kristendom och religion överlag, hur bör ni uppfattas?
— Det råder idag ingen tvekan om att det som kyrkan gör och alltid har gjort är fel. Religion är uppbyggt på så många lögner, men vi kommer nog alltid att uppfattas på fel sätt av vissa idioter, som vi skiter i.
Vill du förklara hur Marduk skall uppfattas?
— Nej, jag skiter i vad folk tycker eller tänker. Däremot avskyr jag verkligen kyrkan, den är så full av skitsnack och bibeln ska vi inte snacka om. Den har tolkats om och om igen, med helt ny innebörd varenda gång…
Eriks nu eldiga utlägg om kyrkan är varken vackert, fåordigt eller kort, men när han når slutstycket “…konspiration ända nere i Vatikanen” är det slut. Det är nästan så att du låter lite arg, skrockar jag.
— Närå, jag är inte arg, men jag börjar däremot bli lite varm i kläderna nu.
Okej, då så, vad sägs om stycket:
“Jag gick till Job. Jag slog ihjäl hans fru och brände ner deras hus. Sedan släpade jag den skrikande mannen ut på gården och hängde honom i det första fruktträd han hade. Han förtjänade det verkligen inte, men jag gjorde det ändå.”
Raderna är tagen från boken “När Änglar Dör” (Andreas Roman), som beskriver Guds skapelseprocess på ett något vinklat sätt. Kolla upp den…
— Introt, kom jag att tänka på, är taget från filmen “I Rosens Namn”, som du kanske har sett?
Om jag har? Jag lyser upp när detta mästerverk omnämns. Handlingen utspelar sig, kortfattat, på ett kloster med hemliga gångar som bara en av munkarna, den äldste, känner till och i dessa gångar finns ett bibliotek med böcker som mer eller mindre motbevisar bibeln. När mästerdetektiven Sean Connery till slut avslöjar boktjuven förvandlas allt till ett enda inferno.
— Å ena sina har vi då Sean som springer runt och harklar klyschor, å andra sidan den där galna munken som gör allt för att hemlighålla böckerna — till och med mord! De tror sig kunna ta till vilka knep som helst.

Variation vs Marduk

Okej, okej, jag tror jag fattar, men om du inte vill förklara vad Marduk står för, vilka är då personerna bakom Marduk, vilka är ni när ni har skrubbat bort ert corpsepaint och går och handlar messmör?
— Jag handlar inte messmör, för jag tycker att det smakar skit! Skämt åsido, corpsepaint är något vi enbart använder till showen, det är en livegrej helt enkelt. Något man har märkt fortfarande fungerar, det märks att publiken blir helt vild, bara av det lilla sminket. Sedan är det ju en kul grej, att spexa lite.
Hur ska man beskriva oss då? Till att börja med är Bogge (Roger Svensson, bas) den tystlåtne killen som inte säger så värst mycket. Han sitter alltid längst bak i turnébussen och replikerar “Det ä bare å åke me å hålle käft”. Medan Mogge är den av oss som sitter inne på det bästa musikörat. Han är begåvad och kommer ofta med idéer och förslag och är ofta bra att snacka med. Emil (Dragutinovic, trummor. Även i Jönköpings Legion /förf. anm.) är ju ny så han håller sig mest på sin kant, lite försynt. Fredda (Fredrik Andersson) snabb som tusan på skinnpisk, var mer punk än Emil — tryck på knappen så spelar han, ungefär. Han smattrade på, men mycket intressantare än så blev det aldrig, medan Emil bevisar sin musikbegåvning både på gitarr och piano. Så det är vår man det! Själv är man väl frontmannen, ungefär.
Peter Tägtgren står kvar som den ständigt återkommande femte medlemmen, eftersom han under en lång tid har varit den naturlige producenten, så även till “World Funeral”. Erik tvekar inte, att använda sig av någon annans förmåga har aldrig kommit på fråga, men blir det inte lite som om man stannar i utveckling om man använder sig av samma producent? På den punkten vore det kanske bättre med en viss variation?
— Vi har aldrig märkt av något sådant, lika väl som Peters kunskaper har ökat med tiden förbättras också tekniken i Abysstudion. Ofta märks det att han har sysslat länge med det han gör för han vet hur man gör, på det är hans kunskaper omätbara. Det brukar vara jädrigt skojigt att spela in där och traditioner måste man ju hålla på, som till exempel den att vi super till innan vi går in och lägger på sången.

Öl vs Marduk

När väl ölstopen sedan står på bordet kan det dock dessvärre bli svårt för grabbarna att hålla igen och ett enkelt skojbråk urartar lätt.
— Peter slet sitt hår när Bogge och Mogge fyllnade till och i tumultet rev ut drickat i studion. Den stackaren får vara med om mycket, men utrustningen var faktiskt det enda som höll så vi fick göra lite övertidsarbete den helgen och spela in allt igen.
Variationen kom till bandet i en annan form, man valde att gå lite annorlunda tillväga vid inspelningen av “World Funeral” — som i helhet sträckte sig över en månads tid. Efter att ha slutfört inspelningarna åkte man hem och kom sedan tillbaka efter två veckor då det var dags för slutmixningen. Man tyckte sig nu få en bättre distans till arbetet.
— Vi tyckte att vi skulle lägga ner mer energi på skapandeprocessen av den här skivan, jämfört med vad vi var vana vid från tidigare inspelningar. Kan du tänka dig att vi inte lade ner mer tid än tre timmar när vi lade på sången på “La Grande Danse Macabre”? Det blev i stort som att spela in skivan live i studion, men samma sak innefattat mixningen. Att köra allt i ett sträck och sedan tro att man kan göra en bra mixning är bara att lura sig själv. När det gällde själva skapandet tog vi också andra vägar inför den här plattan. Mogge och jag brukar i vanliga fall gå hem till vårt för att i lugn och ro sitta där och gnugga tankeknölarna med en gitarr, ett instrument jag enbart på grundnivå hanterar. På “World Funeral” har istället alla varit med och skapat tillsammans i replokalen.

MTV vs Marduk

Redan förra året föddes en speciell tanke i huvudet på Erik. Det var under en hårdrocksshow på den tyska metalkanalen “Viva” som han smakade blodad tand av att stå i rampljuset. Promotionvideo, löd drömmen.
— Det var egentligen ingen direkt “show” i dess rätta benämning,muttrar han. Där var jag, Olve (Eikemo, alias Abbath) från Immortal och Corpsegrinder från Cannibal Corpse. Speciellt Olve och jag har alltid kommit bra överens, inte minst på turnéer då vi brukar sitta längst fram i bussen och dricka öl, som du förstår konsumeras det en del på vägarna. Vi sitter ofta så och pratar om allt mjöligt, långt in på småtimmarna medan bergsmassiven tornar upp sig framför våra ögon. Det är inte bara vackert utan också något av en tradition.
Men finns det verkligen någon kanal som skulle visa era filmer idag?
— Idag finns det inte en chans att vi skulle bli spelade på en kanal som ZTV eller MTV, så jag förstår om du tycker att det verkar konstigt att vi gjorde promotionvideos, men vi gjorde det bara, sedan får vi se om någon är tuff nog att våga visa dem. Förr fanns ju “Headbangers Ball” och andra bara program, men det var längesen, så det är väl till kanaler som “Viva” vi får lägga vår tillit.
I årets almanacka skall det inte stå Marduk på två platser utan tre, även om det sista inte är mer specificerat än till senhösten. Utöver släppet av singeln den 10:e februari och albumet den 24:e samma månad gör man sig nu klar för inspelningen av en DVD. En godbit, speciellt för de som missade förra årets släpp av den limiterade och numera slutsålda boxen med samma titel som sista spåret på årets skiva — “Blackcrowned”. DVD:n, huvudsakligen en livedvd, som skall spelas in på tre platser under sommarens Europaturné kommer utöver 60 minuter live-material bestå av annat extramaterial och de två promotionfilmerna. Allt detta godis levereras från deras eget bolag, till råga på allt. Blooddawn Production har funnits med i bilden sedan “Obedience” släpptes för tre år sedan och allt verkar gå bra.
— Vi hade blivit blåsta av både No Fashion och Osmose innan det stod klart att Blooddawn var den enda riktiga utvägen. Allt ett bolag tänker på är hur mycket pengar de måste tjäna, på ett eller annat sätt och då kommer ofta banden i kläm. På sätt och vis förstår jag skivbolagens problem också men någonstans måste gränsen dras. Känslan av att styra över pengarna själv gör att man får en annan kontroll, samtidigt får vi en utmärkt överblick. Att göra en Satyricon och signa ett majorbolag som Sony kan vara en bra, kortsiktig lösning tills den dagen då de står där och hötter med ena näven och håller direktiv och bestämmelser i den andra. Helt plötsligt har man inget att säga till om när bolag har bestämt att det ena eller det andra bör förändras för att man skall följa trenden med högre försäljningssiffror. Även om man vill så är det inte bara att be dem att dra åt helvete när det händer.

USA vs Marduk

Förutom Marduk sysslar de fyra egentligen inte med någonting annat, bandet ger dem nog inkomst för att de ska kunna leva på det, även om Eriks fingrar kliade för mycket för att han möjligen skulle kunna hålla sig lugn. Han öppnade därför i november förra året en tatueringsbutik som nätt och jämnt går runt. Pengar är inte alltid det viktiga, hävdar frontmannen. Trots detta underbara, nästan problemfria leverne har dock varje ros sina taggar och i Marduks fall heter den USA.
— Vi har varit där en gång, 2001 och det var visserligen ett slitsamt turnerande det året, men vi hade fruktansvärt roligt, trots allt. Vi hade gärna återvänt också om det inte vore för händelserna den 11:e september samma år, vilket ledde till att alla besökare nu granskas under lupp och med vårt förflutna är det ganska självklart att vi inte kommer in. Men, vi klarar oss ändå, man skall inte gråta över spilld mjölk.
Det märks att han försöker låtsas som ingenting — visst kanske de klarar sig ändå, men de gör självklart stora marknadsföringsförluster varje år på att nekas turnerande i USA. Under Marduks framträdande i Los Angeles söktes de upp av ingen mindre än Lucifer själv — Glenn Danzig. Där skapades en vänskap som skulle vara.
— Han kom till vår show och sa att han gillade musiken, han lyssnar tydligen jävligt mycket på black-metal, senare ringde han upp oss personligen och erbjöd oss en USA-turné tillsammans med Danzig, vilket vi självklart tackade ja till. Eftersom vi är stora fans av deras musik kom det som ett stort nederlag att vi inte fick hänga med bara för att staten förbjöd oss inträde.
Att det amerikanska luftfartsverket har skickat ett personligt brev hela vägen till Norrköping där han klart och tydligt tackar för Marduks musik såväl som vilja att ta sig en sejour i landet hjälpte föga. I slutänden är det högre instanser som beslutar om vem som får beträda amerikansk mark eller inte och Marduks musik står tydligen inte på topp hos de tjänstemännen. Till slut packade Glenn själv ihop sina prylar och sin orkester och flög över Atlanten, även han måste ju promota sina skivsläpp ibland.
— Att få vara på turné med Danzig var som att få en dröm besannad. Det är en stark känsla att få sitta vid sidan av scenen och titta på sin idol i aktion. Helt underbart.

Tiamat vs Marduk

Enligt Sumerisk gudasaga är Marduk beskyddaren av den heliga staden Babylon (2000 f kr — 539 f kr). Marduks störste fiende beter Tiamat, en kvinnlig skapelsegudinna som i en kamp med Marduk möter sin överman.
Efter att Marduk spräckt hennes mage med en pil fortsätter berättelsen:
“Then, returning to Tiamat, be split her skull and cut the arteries of her blood and as be contemplated the monstrous corpse, he conceived works of art. He clove the body like a fish into its two parts.”
— Sumerisk mytologi går inte att jämföra med kristen sådan, för den består av en hel uppsjö gudar och krafter som slåss för vardera sida. Marduk representerar där “The Elder Ones” medan Tiamat tillhör “The Ancient Ones”. Om man översätter ordet Marduk blir det Gud. Så egentligen är baktanken med bandnamnet Marduk att skapa en sorts finurlig blasfemi.
Jo, visst är det en hädelse att i guds namn skapa det Erik & Co. gjort, men vem skvallrar? Inte jag.