Den senaste tiden tycks allt ha rullat rätt väg för Umeås numera Stockholmsbaserade kvartett Meshuggah, som släppt sitt fjärde studioalster, eller är det femte? Hursomhelst, när Slavestate ringer upp befinner man sig för första gången på frammarsch med Ozzfest, nej visst ja, de är ju på turné med Tool, för andra gången. Var det verkligen så låg alkoholhalt i Kiviks cidern som svärmor bjöd på? Det är tur att sångare Jens Kidman besvarar mina frågor med ett stort tålamod. Suck!

Jaha, så var det de här med tidsplanering igen. Trettiofem minuter kvar till intervju och jag befinner mig fyra mil hemifrån med runt fem frågor nedskrivna. Jag erkänner att alltihop är mitt fel och att jag förtjänar rött kort, men det hindrar mig inte nu. Jag sätter mig istället i morsans Saab 900 för att trotsa samtligas varningar om rådjur, älgar, lodjur, katter, hundar och berusade bönder utan såväl reflexer som koordination. Efter tricksiga och knicksiga bravader på vägarna, tankning och inköp av ett par liter styrkande mellanmjölk hinner jag, nästan, i tid att ringa. Fel nummer! Fler korrektioner och fler förseningar senare, så går signalerna fram trots allt, men när en yrvaken Jens lyfter luren lägger sig lugnet som ett norrländskt lapptäcke, jag är och förblir en förvirrad fårskalle, ”Ursäkta…”. Herr Kidman förkunnar att han kommer att sköta snacket istället för som tidigare bestämts Mårten Hagström, den ene av formationens gitarristiske överdängare.
— Det är många intervjuer som ska göras, så man bad mig att ta hand om den här eftersom jag inte har gjort några engelska alls.

Everything

Den sextonde september släpptes ett av årets hårdaste och därtill mest invecklat sammansatta svenska album, Meshuggahs ”Nothing”. En platta som vid rätt volym på stereon fyller rummet med en tyngd som står sig rakryggad mot perplexa tankar som ”tryckluftsborr mot trumhinnan”. Plåtpress med 4000 tons kapacitet mosar mitt lårben och mitt pannben blir vattenbesprutat med en gigantisk brandslang är annars mycket vanliga känslor vid närmare bekantskap med ”Nothing”. Något hårdare än när Rambo hoppade omkring i grantoppar och gnällde över ett par stygn i armen. Tempot har man skruvat ner och säger sig räkna med att resultatet ska bli en lite mer tillgänglig platta, samtidigt som de komplicerade taktbytena från 1998 års ”Chaosphere” har blivit lika snirkliga som den norska småvägen som tar sig igenom Trondheims allra konstigaste partier. Det är nog endast möjligt att banga till en skiva av liknande struktur i en Virvelvind på närmsta tivoli. Jag erkänner att mitt eget musicerande och låtskrivande aldrig kommer sträcka sig bortom, host, harkel, någonting överhuvudtaget, men blir verkligen en sådan hög kvalitativ men ändock komplicerat komponerad musik som Meshuggah framfört sedan murens fall 1989, då man släppte debut ep:n ”Psykisk Testbild” någonsin lättillgänglig? Har inte Mårten Hagström själv en gång skrivit att man tror sig uppfattas som krångliga delvis därför att de vill skapa något som känns ovant för örat? Okej, man lyckades ta sig in på nordamerikanernas Billboard top 200’s 165: e plats så visst växer de lika säkert som att ABB-aktien sjunker i värde och ingen vore väl mer sorglös än jag om man när som helst, kunde slå på radion och höra ett eminent stycke som ”Spasm”.

”Flashes Pounding At My Thoughts As The Intrinsic Pains Multiply/Muscle And Tissue Twined With Every Violent Lash/ Battered By An Unrelenting Shine”

Hur mycket pisk behöver den snärtige Hans Scheike dela ut för att få de stora radiokanalsmagnaterna att inse det som så många av oss andra för längesedan kom till insikt om?
— Jag är egentligen inte alls rätt kille att prata med om låtmaterialet på ”Nothing” eftersom gitarristerna (som förutom Mårten också är Fredrik Thordendal) stod för låttillverkningen medan Tomas Haake (trummor) stod för texterna, som förövrigt är omöjliga för mig att beskriva eftersom det till stor del är hans personliga tolkningar illustrerade på ett eller annat vis. Egentligen är det väl upp till den som lyssnar att tolka text och musik, antar jag. Titeln till skivan bygger på motsatsen till ”Everything”. Det var så vi tänkte, en absolut motsats, ”Everything-Nothing”.
Jag kan pusta ut och känna lättnaden i att slippa prata med pårökta amerikaner som inte har koll på annat än var han senast gjorde av sin brajja utan istället finna mig pratandes med en Sverker Olofsons sound-alike. Visst är Jens, klockan två på eftermiddagen till trots, lite trött. Igår genomförde man en spelning och efter det dök inte John Blund upp förrän vid sextiden på morgonen, men Jens är fortfarande en glad och tillmötesgående kille. Klart att du var uppe sent menar jag och åsyftar nattliga fester med groupies, omåttligt drickande, skadegörelse och ett eller annat bråk, men så finns ju alltid risken för att man har tittat för mycket på film. Hotellrummen förvandlas väl inte alltid till villa upp och ner?
— Nej det var faktiskt jävligt lugn igår, inget festande alls utan anledningen till att jag var uppe så sent är att jag låg och kikade på film. Klockan är ju visserligen rätt mycket nu, men jag känner mig ändå riktigt trött, *Gäsp*
— När vi gjorde den här skivan ville vi skapa något helt annorlunda och urflippat så att folk verkligen skulle reagera, men oftast blir det som det blir, man vill kanske mer än vad som möjligt är. När det gäller inspelningen är det vi själva som sköter det mesta för det är ju bara vi som vet hur vi vill ha det så en producent är egentligen helt uteslutet, möjligtvis en ljudtekniker som kan allting. Lika fullt har den tanken heller aldrig slagit oss eftersom det aldrig någonsin har varit aktuellt. Vi gjorde förvisso större delen av inspelningarna i studio Fear And Loathing In La Spång, som vi delar med Clawfinger förutom trummorna som fixades i studio Dug Out i Uppsala. Det gör att vi kan hålla kostnaderna nere en aning, men det rör sig tveklöst om rätt stora pengar. Det ligger mycket jobb bakom. För att inte tala om de specialbyggda åttasträngade gitarrerna som Karlstadkillen Fredrik Törnkvist har fixat åt oss. Specialbyggda är egentligen ett lite klent uttryck, låt oss kalla det special special.

Nothing

”Vad fan är det här för skit? Ingenting?” utbröt jag efter att ivrigt och förväntansfullt för första gången i mitt liv lite hastigt slängt upp bookleten för att begrunda de nya fräscha låttitlarna med tillhörande författade textrader mött av, som utropat: INGENTING. Vid ett till fullo utvecklat tillstånd är insidan av boken målad i mörkgrå färg och med de nio bokstäverna prydligt, men svagt uppställda, även för de stackare som inte förstår sig på det svenska språket.
— Ja, visst fan är det roligt, det är ingen här som fattar vad fan det står skrattar Jens, märkbart road över det spratt de fyra har spelat fans runtom i världen.
Grundkonstruktionen var visserligen en mycket mörkare för att inte påstå bäcksvart omgivning kring bokstäverna, men som tur är finns det tryckerier runt om i världen som har goda knegare beskaffade med den oerhörda äran i att inneha en egen vilja, dock inte alltid så välbegrundad. Jens beskriver med viss sarkasm i rösten hur någon av dessa knegare drabbades av tuppjuck och, som han beskriver det, tänkte: ”Oj, vad mörkt det var här, det är bäst att vi gör det lite ljusare så att man ser vad det står.” Han förställer rösten en gnutta och jag funderar på ett ord som kan beskriva denne enfaldige tryckeriarbetares infall. Egenhet: företeelse som utgör en avvikelse från det vanliga eller normala. Nej, istället för att skriva in titlar och texter enligt klassisk schablon bestämde man sig för att försöka utmärka sig så mycket som möjligt, även om allt kanske inte alltid går att genomföra. Idéerna kring en genomskinlig skiva och liknande utopier föll ungefär lika hastigt i bitar som drömmen om ett varmt, slaskfritt och tropiskt vinterhalvår, men på många sätt och vis har drömmen om originalitet vidhållits. Det tog troligtvis fler än bara mig ungefär två dagar att hitta full uppställning av titlarna till de tio låtarna, skrivet kring cd-skivans utkant. Att öppna ”Nothing” var med andra ord lika spännande som att leta upp och öppna den dagliga luckan på julkalendern.
— Självklart går ju inte alla planer att genomföra och det som man kanske lyckas få klart blir väl inte heller alltid som planerat. Multimediadelen genomförde vi på natten innan mastringen så den blev väl självklart inte komplett. Till viss det är man väl nöjd, men mycket kunde ha slutat annorlunda med den biten. Som du säger så hyser jag tvivel om att man kan lyssna på skivan samtidigt som man tittar på animationen och vi skulle egentligen föredra om låten man läser texten till startade när man klickar sig fram dit, emellertid blev det, alldeles uppenbart, icke så.
Må hända att jag, till skillnad från till exempel min stabbe, inte består av så lite som ett uns datahacker, men hur jag än vrider och vänder på skiva, hårddisk, tangentbord, dataskärm eller mig själv så tycks jag inte kunde stoppa albumet i datorn och förvänta mig musik överhuvudtaget, vilket dessvärre självklart ger ett annars så bra upplägg touchen av hafsjobb. Hursomhelst finns där i alla fall samtliga texter; lika fascinerande och kritiserande som Franz Kafka med likheter till schizofrena uttryckssätt som till exempel Fjodor Dostojevskis milstolpsskrift ”Idioten”. Lyrik som är bättre än originalet förtjänar titeln ”Liftarens Guide Till Galaxen”.
— Så här i efterhand kan jag väl säga att jag inte blev hundraprocentigt förnöjd med resultatet, ljudmässigt sett heller, eftersom tiden inte riktigt räckte till. Bolaget krävde nämligen att vi skulle ha en master klar innan vi begav oss ut på Ozzfest, annars hade det inte skadat om sången hade varit lite lägre för som det är nu känns den för hög. Skivbolag är som de är, men i det stora hela är Nuclear Blast ett ganska bra bolag. Vi har alltid haft en stor artistisk frihet att göra som vi vill utan att någon därifrån har lagt sin näsa i blöt. Nackdelen är väl att de faktiskt i sanning är ett ganska litet bolag, vilket då och då kanske har missgynnat Meshuggah. Det bästa vore troligtvis om vi kunde komma överens om ett bra kontrakt med ett majorbolag och nåt erbjudande har vi kanske fått, men än så länge finns mycket oklarheter.

Anything

Mellan debut-ep:n och ”Chaosphere” tillverkades ytterligare två fullpackade album fyllda upp till bredden med meckiga riff och fysiklagstrotsande trumtakter, ”Contradiction Collapse” (1991) och ”Destroy Erase Improve” (1995). Under det dryga decenniet i branschen har man också släppt förra årets samlingsskiva ”Rare Trax” där även det nykomponerade spåret ”War” ingick och ep skivorna ”None” 1994, ”Self Caged” 1995 och ”The True Human Design”, samtliga på Nuclear Blast. Eller var den sistnämnda ett studioalbum? Hmm, så var det det där med muntliga och skriftliga avtal.
— Javisst, 1997 ville Nuclear Blast släppa ”The True Human Design” vilket vi rätt och slätt nekade dem att göra, intill man kallade det ett fullängdsalbum. Efter ett tag sa man sig gå med på det kravet och då bestämde vi oss för släppa skivan trots allt. Om det avtalet hade gällt skulle vi ha haft en skiva kvar att göra nu efter ”Nothing”, men när nu tyskarna på bolaget hävdar att det avtalet aldrig fanns lägger det ju till ytterligare ett album som återstår att göra.
När jag å Slavestates vägnar i somras mötte upp med de virriga och mordengagerade Macabre berättade sångare Corporate Death om Meshuggah och deras framfart på den amerikanska skivmarknaden. Citat: ”Ozzy nämnde deras namn i ett avsnitt av ’The Osbournes’ och sa att han tyckte de spelade bra musik så nu går alla små hårdrockskillar och köper deras platta. Det är också därför de ska iväg på Ozzfest i år. Visst, de är bra musiker så jag är glad för deras skull, men deras framgång beror obestridligt till stor del på det.” Den hela sanningen är självklart inte riktigt lika kort, de fyra svenskarnas storhet beror inte enbart eller heller till största delen på ett uttalande av den ogymnastiske, duvätande hårdrocksfarfarn. Till att börja med, berättar Jens, erbjöds man att följa med på den rullande hårdrocksfestivalen Ozzfest redan 2001, men tackade då nej i brist ork och tid. Även på den amerikanska versionen av Tattoo The Planet som i Sverige stoltserade med akter som Slayer, Cradle Of Filth, In Flames och Amorphis, förfrågades man om ett deltagande men möttes också då av ett nekande från bandet självt. Även då på grund av brist på ork och tid. När Tool samma år, för tredje gången skickade en förfrågan om man ville åka med på turné bestämde de sig däremot för att tacka ja.
— Den musik Tool framför är ju Lite speciell i jämförelse med många andra amerikanska band, man skriver sin egna lite udda musik och så vidare, så de fans de har tog till sig även vår komposition på ett mycket positivt sätt. Det var ju också samma sak då som nu, det rörde sig om en helt otrolig stor turné med högst tre spelningar som var lika stora som Globen, resten var större. Det var en upplevelse, så det där som Macabre killarna snackade om känner jag inte till och jag tror inte riktigt på det heller.
Märk väl de åtta ord han, i dessa meningar, sa: ”Det var ju samma sak då som nu”. Svetten rinner lite lätt, men jag avfärdar det hela som en missuppfattning.
— Vad beträffar den där Ozzy historien så var det väl snarare som så att hans son hade spelat en av våra skivor jävligt högt på en fest så att grannarna hade klagat och så hade väl grabben sagt något om att han gillade vår musik. Pappa Osbourne själv hade tydligen inget med det hela att göra. Själv såg jag det aldrig, men det var tydligen så det gick till.

Laughing?

Efter att vi har snackat klart ska Jens ta sig ner och spisa frukost på hotellet i Kansas City för att fram till halv åtta jäsa, glida runt, värma upp och bestiga scen, förhoppningsvis även i rätt ordning. För en stund drömmer jag mig bort till ett liv där även en simpel industriarbetare som jag har rätt att göra dessa saker, härligt; men plötsligt, när han sitter där och berättar om de spelningar man har genomfört på sina resor genom staterna fastnar ytterligare en mening i mitt ibland så förvirrade inre, ”När vi var på Ozzfest var det helt annorlunda…”. Så, vips, står jag på avgrundens rand med blicken rakt ner i det stora svarta hålet, hur f-n kan han säga ”NÄR VI VAR PÅ OZZFEST…!” när de ÄR på Ozzfest? Eller? Knappast en missuppfattning igen. Jag greppar tag i kanten av bråddjupet och inser att jag måste rätta till situationen även om det innebär att jag måste svälja den ringa mängd stolthet som återstår. Okej, nu gör jag det, jag frågar vad han menar. Men, är ni inte ute på Ozzfest nu?
— Nej för fan den är slut för längesen. Jaha, nu förstår jag varför du frågade om det inte var fler band än bara vi och Tool på den här turnén., hehe.
Gah! Gah! Gah! Repliakerar jag i mitt inre, lika lömskt som när man pratar för sig själv i amerikanska såpoperans nutida överkucku ”The Days Of Our Lives”. Men jag smider inte planer mot någon annan än mig själv eftersom någon måste betala för denna fruktansvärda tabbe. Så farligt är det trots allt kanske inte, vilket en mycket lättsam och trevlig Jens tydligt visar med sitt skratt. Allt jag kan göra är att skämmas och försöka erinra mig var jag senast såg mitt förstånd. Kan jag ha packat ner det bland vinylskivorna? Det är lätt att förlägga saker bland alla dessa flyttlådor.
— Ozzfest åkte vi ut på den andre juli och det varade i ungefär två månader eller nåt sånt och visst är vi jävligt nöjda med den tilldragelsen, men det innebar ju mycket kortare speltid och ett rörigare upplägg. Vi hade en fast tid då vi skulle genomföra vår spelning, tjugo minuter i tre varje dag, till skillnad från vissa band som hade en sorts skiftgång. Ena morgonen kunde de uppträda runt halvtiotiden för att dagen därpå göra samma sak fast klockan tolv på dagen. Ett dylikt, rullande schema är nog inget jag skulle vilja vara med om. Fy, fan vad trist det måste vara. Något som däremot var jävligt spännande på den turen var när killen från Metallicas fanclub i Europa kom fram och sa till oss att Kirk och Lars var där och tittade så jag stack iväg och hämtade ett par ex. av våran nya skiva och bad honom skicka vidare till dem. Sedan så var vi hemma hos Ozzys bassist Robert (Trujillo), han som har spelat i Suicidal Tendencies på grillfest vid hans villa i Venice Beach som också var jävligt kul. Men då i alla fall, när vi var på väg upp från stranden efter ett dopp så ringer min mobil. Då visar det sig att det är fanclub killen igen som säger att jag ska vänta lite. ”Hold On… Hello, yeah this is Kirk, I wanted to tell you that we love your album.” Så det var ju jävligt mäktigt att de ringde upp och berättade det. Det var ju bl.a annat de som vi växte upp med som förebilder. Efter det var vi hemma i två veckor och repade in de tre nya låtar vi kör när vi är ute nu, ”Rational Gaze”, ”Closed Eye Visuals” och ”Nebulous”. Synd bara att vi inte har kunnat köra dessa låtar med de åttasträngade gurorna ännu eftersom vi inte har fått dem. De vi spelade in på var bara prototyper så förhoppningsvis skickas det över tre, fyra stycken under turnén nu. Som vi gör det nu är att vi använder oss av de vanliga sjusträngade och tar bort den tunna e-strängen och byter ut den mot en tjock. Problemen dyker upp när vi ska dra solon och vill använda oss av just den tunnaste strängen. Den här rundresan genom Amerika är så pass välorganiserad och mäktig, ena stunden är det bara sand, kor och cowboys så långt ögat når, men så helt plötsligt står där en ishockeyarena och man undrar liksom, vad fan kom den där ifrån… den hör inte hemma här. Det är riktigt coolt. Det är roligt också att vi i bandet har Lyckats hålla ihop så pass bra utan några som helst problem. Gustav (Hielm, bas. Ex Charta 77) verkar trivas bra så nu är allt lugnt. Annars har vi ju bestämt oss för att aldrig ha en fast bassist eftersom det inte tycks vara nödvändigt, men när det gäller spelningar håller vi på och kollar runt efter andra prospekts. Kanske har vi kvar Gustav även på nästa turné, vem vet. Med organiseringen följer också ett sjuhelvetes säkerhetspådrag där man har koll på allt, de backstage pass som jag har på mig nu måste t ex bytas ut till ikväll om jag ska komma in, dem byter man ut varannan dag för att undvika alla kopior som direkt florerar. Nu när vi får hålla på i trekvart kan vi framföra det mesta vi vill, även om drömläget Ligger kring en timma och kvarten. Men vi har inga invändningar nu, eftersom det fortfarande är nästan dubbelt så mycket som de tjugofem minuter(!) de gav oss på Ozzfest. Där hann man ju knappt komma igång innan var det slut… Vad hände liksom. Det är väl menat att vi ska göra en Europa tur snart också, men jag har ingen aning om när. Just nu fokuserar vi oss på USA så får vi se vad som händer senare. Eftersom Meshuggah är så pass aktuella här just nu så bör vi hålla oss i det här området så länge som möjligt, man ska ju jobba medan soppan kokar, så att säga hehe. När vi ska spela i Sverige nästa gång vete fan, det är ett land som känns väldigt avlägset just nu.
När samtalet genomfördes, den sextonde oktober, hade man varit ute sedan i slutet av september och skulle så vara fram till och med slutet av nästföljande månad. Men avlägset? Knappast möjligt för oss vanliga låginkomsttagare som håller på att förfrysa öronen när vi ska kasta soporna.
Hear Me. Find Me. Save Me. The Dead Me.