Det är inte varje ledig dag man ställer klockan, men hägrar en pratstund med In Flames mästervrålare Anders Friden kravlar jag glatt upp ur sängvärmen före klockan tolv. Den största anledningen till att jag ska fråga ut Anders denna fredag morgon är självfallet bandets senaste skivsläpp “Reroute To Remain”.

Efter att Anders försett sig med kaffe och vi utväxlat de vanliga hälsningsfraserna passar jag på att uttrycka mitt gillande för den nya plattan, vilket gläder mitt intervjuoffer.
— Fan vad trevligt att du gillar den, sådant blir man glad av att höra.
När bandet skrev materialet till “Reroute To Remain” stängde de in sig i en stuga i skogen under några veckor och fokuserade på skrivandet. En fråga jag ställt mig är hur låtskrivarprocessen ser ut i In Flames. Jammar bandet ihop sina låtar eller kommer enskilda bandmedlemmar med färdiga låtar?
— Det är ofta så att Björn (Gelotte, gitarr) och Jesper (Strömblad, gitarr) har små bitar, men det har genom åren blivit mer och mer så att alla är med, mer än någonsin på den här plattan. Vi hade den här stugan i två veckor och så hade de med sig sina små bitar, det kunde vara något riff, en bit av en sång eller kanske rent av en hel låt. Sedan lyssnade vi på det och spelade omkring det så att alla fick skapa sig en känsla av låten. Vi spelade in låtarna och lyssnade på dem hemma sedan. Men ibland kunde det vara så att vi bara hade ett riff och så jammade vi fram något på grund av det vi kände just då. Efter de två veckorna gjorde vi ännu en förproduktion, i en studio. Vi var väldigt förberedda när vi kom till Dug-Out i Uppsala, det har varit jävligt nyttigt. Vi har aldrig varit så här förberedda någon gång.
Är det där med förproduktioner något ni kommer fortsätta att göra?
— Vi kommer nog att göra något liknande, men inte exakt samma för då känns det som om man repriserar sig själv och då lutar man sig mot någonting som man tror är en formel som ska fungera. Man får nog vända på det lite, men det var definitivt nyttigt att göra flera förproduktioner. Man blir bättre och bättre varje gång liksom, man toppar ju sig själv varje gång man spelar in. Dessutom hör man ju verkligen hur sakerna låter när man spelar in dem. Till skillnad från att man går direkt från replokalen och in i studion, då blir man ju nästan överraskad.

Ny Studio

In Flames har spelat in samtliga sina skivor i Studio Fredman hos Fredrik Nordström. Den här gången valde de dock att istället söka sig till Dug-Out i Uppsala där Daniel Bergstrand stod för spakföringen. Min fråga blir självklart av vilken anledning bandet valde att byta studio.
— Vi har spelat in alla våra tidigare plattor i Fredman och vi ville ha en liten ny injektion och komma bort lite från Göteborg, det var den största anledningen. Sedan att Daniel är en duktig producent och har gjort bra grejer, det är också en anledning. Vi ville helt enkelt göra något nytt, vi behövde det.
Jobbade ni på ett annat sätt med Daniel jämfört med hur ni jobbat med Fredrik?
— Ja, det är ju olika personer så de har ju olika sätt att jobba på. Fredrik har väl mer åtta till fem dagen medan Danne är mer som vi, trillar in vid elva och jobbar hela vägen fram till tolv om det skulle behövas. Vi i bandet är lite sådana som personer så det passade oss väldigt bra. Sedan att sången och många av instrumenten låter som de gör beror på att Danne verkligen har gått in i detalj och lyssnat på allting. När jag ska lägga sången brukar det vara ungefär “nu har vi tre dagar här, gå in och skrik och gör ditt bästa, men snabba dig för snart ska vi vara klara”. Så var det inte den här gången utan nu tog vi verkligen tid på oss. Jag jobbade ensam i studion, han var verkligen intresserad och jobbade fram harmonierna. Då blir resultatet bättre.
Hur länge var ni i studion?
— Först var vi inne fem veckor tror jag, sedan tog vi ett break och åkte iväg med Iced Earth i USA och sedan kom vi tillbaka och då hade jag väl fem dagar till eller nåt. Jag hade Ute sång kvar att lägga. Sedan mixade jag och Danne skivan 41 timmar i sträck och det vill jag inte göra om, förkunnar Anders med en suck.
Jag är snabb att uttrycka mitt medlidande över den jobbiga avslutningen av skivinspelningen och undrar hur det kommer sig att de var tvungna att göra en sådan maratonmix.
— Det var jävligt jobbigt, men Meshuggah skulle in precis efter oss och stod och bankade på dörren så det var bara att göra klart. Vi hade liksom inget alternativ.

“Reroute To Remain”

Efter uppvärmningen med samtalet om val av studio tycker jag det börjar bli dags att gå in mer på hur albumet ljuder. “Reroute To Remain” är ett annorlunda album i förhållande till bandets tidigare alster.
— Jo, visst är det lite annorlunda, fast det är ju ändå In Flames. Det är väl lite nya prylar här och där som det ska vara, det var ju två år sedan vi släppte “Clayman” så man tycker att det bör ha hänt något. Vi vill ju utvecklas! Det är väl kanske mest den rena sången som sticker ut, men annars är det ju en In Flames platta.
Just det, nya plattan bjuder på en hel del “ren” sång, vad har ni plockat upp det ifrån, vad har ni inspirerats av? Det är ju inte direkt så att man har hört mycket sådant i In Flames tidigare.
— Nä, vi har ju nästan aldrig haft någon ren sång. Det är bara en utveckling, jag vill ju utvecklas som sångare. När de andra utvecklas på sina instrument så vill jag det också. Sedan fick vi ju mer tid på oss den här gången, jag visste att det fanns där någonstans, det gäller bara att ta tag i det och våga experimentera och se vart man kan komma. På förproduktionen sjöng jag in lite grejer och visade det för de andra och de tyckte väl att jag kunde göra det. Men de var nog lite nervösa och tyckte att jag skulle hålla igen lite. Nu när de har resultatet är de nöjda i alla fall.
Det var inte ovant att ställa om från growl till skönsång?
— Nä, man sjunger i duschen du vet, fnissar Anders och fortsätter förklara. Jag ställer ju inte om, i studio är det annat. Men live kan det nog bli lite svårare när jag ska ställa om från hård röst direkt till skönsång, det kräver nog lite träning, men det ska nog funka.
Bara att nöta i replokalen…
— Exakt, som med allt annat för fan. Jag menar, det är ju de första stegen. Vi får se om några år, då kanske det låter riktigt bra. Jag försöker ju inte efterapa, jag försöker ju inte vara någon powermetalsångare som sjunger auåäääåuuuu, utan jag har ju min egen stil och jag vill inte vara sådan heller. Det är lätt att folk försöker jämföra en med den typen av sångare.
Road av den karismatiske brölarens allt annat än smickrande powermetal-imitation inflikar jag att jag inte alls tycker att hans röst har något gemensamt med pungkrossgenrens vokala hantlangare.
— Jag har gjort några intervjuer nu och det är några som försöker ställa det jämte varandra och det tycker jag väl är lite… äh, men det är som det är. Det är alltid så.
Ja, så fort man ändrar något blir vissa glada och vissa besvikna.
— Exakt. Men det får man ta, jag menar, hade inte vi velat få folks reaktioner hade vi kunnat stå i replokalen fortfarande. Vi är jävligt nöjda i alla fall och jag känner mig jävligt nöjd med min insats. Det är bara roligt och man vill ju utvecklas som sagt.
Det som överraskar mest på “Reroute To Remain” är inte att In Flames valt att blanda in mycket ren sång och skrivit betydligt mer hitmässiga refränger än tidigare. Det som får ögon och öron att spärras upp av häpnad är att bandet gjort en ren poplåt. Med eleganta melodier, stråkar och ett makligt tempo navigerar sig melodin vid namn “Metaphor” fram utan tillstymmelse till growl eller ens ett ynka litet skrik. Även om det är sagolikt bra är det verkligen ingenting man väntar sig från In Flames. I den trångsynta metalbranschen kommer låten säkerligen inte bli emottagen med öppna armar. Anders är medveten om detta faktum.
— Där kommer vi definitivt sätta folk i två läger tror jag. En del kommer väl spy och andra kommer glädjas… och krama varandra istället, myser vokalisten. Ärligt talat tycker jag att om man tänker efter så är det faktiskt inte så jävla stor skillnad på den och sånt som vi gjort tidigare. Vi har alltid haft små folkelement med akustisk gitarr, fast då har det varit små korta instrumentala saker. Nu har vi gjort det till en riktig låt med sång på och jag tycker inte det är så jävla stor skillnad. Det har ju blivit lite mer av en popdänga med folkinspiration och det var en kut grej och alla tyckte att det blev en bra låt. Det blev en kontrast till allting annat. Jag menar man kan inte bara köra på i 180, man måste ha de här små sakerna emellan. Så är det kul att göra något oväntat också, något som folk inte alls tror.
Om man läser diskussionsforumet på er hemsida är just den låten ett av de hetaste samtalsämnena och åsikterna går verkligen isär.
— Ja, men det är nog många som skulle klaga ändå, folk som har bestämt sig i förväg att In Flames är skit. Men det är ju trevliga ord på vårt forum, det är ju kul att folk laddar ner vår skiva innan den ens är ute och börjar gnälla det första de gör, funderar Anders och ett stråk av sarkasm kan skönjas i hans röst. Han tystnar och fortsätter sedan, sånt får man väl ta. Vi vet ju innan att vissa har bestämt sig för att det ska vara skit. Men det är väl så om man har nått någonstans, det får väl alla band som har kommit ut lite utanför undergrounden eller vad jag ska kalla det erfara. Man får inte göra vad som helst, det finns vissa metalregler och dem skiter vi i. Det är ju synd för de insnöade, men vill de inte lyssna på en trevlig skiva så är det ju deras grej.
Om du jämför den nya plattan med era tidigare, vilken ligger den närmast rent soundmässigt?
— Det måste väl vara “Clayman” eftersom det var den vi gjorde innan, men jag tycker att vi har tagit både några steg framåt och några steg tillbaka. Vi har plockat upp lite fart och så där från tidigare saker vi har gjort och som jag tycker vi har saknat på de två senaste plattorna. Men det är definitivt fler steg framåt än bakåt. Vi har aldrig funderat i de banorna egentligen, vi har alltid haft med oss våra bakgrunder och våra tidigare plattor och adderat nya element. Jag tycker man kan se en röd tråd från nya plattan och ända tillbaka till “Lunar Strain” (1994), då kanske “Subterranean” (1995) står lite vid sidan av. Den är ett litet avsteg från det övriga materialet.
Herr Fridén är väldigt entusiastisk när han berättar om det nya verket och när jag frågar vad han tycker är allra bäst med plattan förklarar han ivrigt.
— Det bästa är att vi lyckas ta den person som sätter i skivan framåt hela tiden, man undrar vad som är bakom nästa krök och vad som kommer härnäst, det är dynamik från första till sista låten. Att det inte är någon repetition utan att man tas på en musikalisk resa genom fjorton låtar och femtio minuter eller vad det är. Det tycker jag att vi lyckats jävligt bra med!
Ni har inte känt någon press att följa upp “Clayman” nu när den blev en sådan succé som den blev?
— Nej, inte alls. Lite från oss själva då kanske, men det är precis i början när man skriver, när man inte vet riktigt hur man ska angripa de nya låtarna. Skivbolag, manager och folk runt omkring har ingenting att säga till om, det har vi gjort klart för dem för länge sedan.

Fritt att relatera

Mikrofontrakteraren har fullständig kontroll över texterna och skriver varje rad själv. Tidigare gjorde han det i samarbete med Niklas Sundin från Dark Tranquillity, men från och med “Clayman” har han skött skrivandet helt på egen hand. Alla texter författas strax innan det är dags att spela in låtarna och då och då kan pennan åka fram även i studion. Då oftast för att fylla i om det känns som det fattas något i någon vers eller annat låtparti. Innehållet är inte helt oväntat personligt.
— Det är klart att det är personliga saker för jag vill skriva om personliga saker, men jag har en slags sköld mellan mig och den som läser. När jag skriver använder jag metaforer så att alla kan relatera till det på sitt egna personliga plan, då finns det lite för alla att hämta. Jag vill ju inte skylta med mitt liv hur som helst heller, det får inte vem som helst veta, det är privat.
Finns det någon mening med skivans titel?
— Det är en liten pik till alla som skriker “Gör Jester Race (1996), gör Jester Race, gör Jester Race”, vi kan inte göra “Jester Race” ett, två, tre, fyr, fem, sex, då skulle folk tröttna ändå. Vi måste hitta nya vägar för att bevara det som är vi, förklarar Anders och blir sedan mer filosofisk. Men det gäller ju också för människor. Vi kan inte bara gå och gå och göra samma sak om och om igen, då finns det ju inget direkt värde med att vara här överhuvudtaget. Plus att man inte utvecklas som person och säkert inte utför de sysslor man ska särskilt bra heller. Det blir så monotont allting så du ser inte skillnad på bra eller dåligt. Man måste ta nya vägar här i livet för att bevara sig själv och sin position och… ja, den man är helt enkelt. Så sammantaget kan man väl säga, var lycklig och må bra.

Blandad publik

In Flames tillhör de metalband som lyckats skaffa sig några fans utanför den egentliga metalscenen, men hur ser publiken egentligen ut? Vilka är det som köper In Flames plattor och kommer och spanar när de spelar live?
— Jag vet faktiskt inte riktigt. Det kommer allt möjligt folk när vi spelar, det är bara trevligt, vi spelar ju för alla möjliga. Jag gör ingen skillnad på fans, om de är tio eller femtio år, kille eller tjej, punkare eller syntare, jag är lika glad för det. Vi spelar för alla människor, de som gillar oss får göra det och det är jättekul och för de som inte vill finns det massa annan bra musik som man kan lyssna på istället. Jag vet inte vad det är som finns i In Flames som gör att vi drar så mycket folk, jag antar att det är att det är mycket melodi, det är aggression och det är mycket känslor, funderar vokalisten och kommer sedan på orsaken till In Flames storhet. Det är en bra blandning och när man kommer och ser oss live syns det att vi har kul och att vi faktiskt kan le på scen. Vi måste inte stå där och se elaka och onda ut för att bevisa någonting. Vi är säkra på oss själva och vet var vi står. Vi är oss själva hela tiden och det kanske folk ser.
In Flames plattor säljer bra i Sverige även om vår skivmarknad är ganska liten. Annars säljer grabbarna mycket i Tyskland och självklart i Japan, landet där allt med svensk flagg säljer som smör. Anders berättar glatt om de galna japanerna och om hur udda hårdrockspubliken är i det asiatiska landet. Ord som crazy och otroligt kommer över hans läppar. När det nu återigen är dags för In Flames att turnera runt klotet är Japan självklart inbokat i konsertkalendern, även Korea och Taiwan samt USA och Europa finns med i planeringen. Från början av augusti och fram till och med jul ska göteborgarna ligga på vägarna och enbart komma hem i några få stötar om fyra-fem dagar. Jag påpekar att det borde tära väldigt mycket på bandet att turnera så mycket som bandet gör, men Anders är av en annan åsikt. Han medger villigt att de ryker ihop ibland, men tycker att det gör man ju i vilken familj som helst. De är väldigt goda vänner även utanför turnébussen och brölaren menar att bandet blivit väldigt sammansvetsat tack vare de långa turnéerna. Närmast för dörren står en turné i USA tillsammans med Soulfly och giganterna Slayer. Något Anders ser fram emot.
— Det ska bli ball att åka ut och turnera med Slayer. Om någon sa det till en för femton år sedan skulle man ju säga att “visst, dra den om norsken och dansken också”, men jag är faktiskt inte lika imponerad idag som jag var då. Nu ska det ut och spelas, det är ett gig bland en jävla massa andra och det är skitkul. Det är väl lite mer folk än vanligt kanske och en annan publik. På varje spelning kanske det kommer 2-3000 personer, vad vet jag och då är det säkert jätte många där som inte har hört In Flames tidigare. Vi är ju verkligen underdogs och får våra 45 minuter och då får vi köra järnet och hoppas att det är någon som reagerar. Jag har hört att Slayers fans är ganska fanatiska och står och skriker Slayer, Slayer, Slayer när man spelar.
Det känns inte konstigt att gå upp och spela låtar från en platta som inte är släppt och som ingen har hört?
— Jo, det är jävligt tråkigt, men vi får väl hålla oss. Jag menar även om vi är sugna på att spela ett helt set med nya låtar får vi väl hålla i hatten lite och kanske köra två, nu har vi ju ändå bara runt 40 minuter. Vi får ju tänka på att det är många som aldrig hört In Flames och de vet ju inte skillnad på gamla och nya låtar.
När In Flames återvänder för att ta Europa med storm har de sällskap av Pain och Soilwork. Turnén landar i Malmö, Göteborg och Stockholm precis som vanligt. Anders är väldigt nöjd med att äntligen ha fått med Soilwork ut på vägarna, något som In Flames eftersträvat länge, men som hittills inte gått att få ihop. Men nu är det äntligen dags.

Passenger

Det är inte bara gitarristen Jesper Strömblad som har sidoprojekt vid sidan av In Flames. Hans Dimension Zero släppte i våras den kritikerrosade plattan “Silent Night Fever” och snart kan han få konkurrens av Fridens andra band, döpt till Passenger.
— Jag vill inte kalla Passenger för ett sidoprojekt för det låter så oseriöst, det är faktiskt ett riktigt band. Det är jag, Patrik Jerksten som spelade trummor i Transport League förut, Niklas Engelin från Gardenian och Håkan Skogar från Headplate.
Hur kan det låta?
— Det låter så jävla bra, om du bara visste! Jublar Anders lyriskt. Det har ingenting med In Flames att göra, det måste jag poängtera. Folk kommer säkert tro det från början, men jag är nästan sugen på att ta ett artistnamn, även om jag inte kommer göra det. Men bara för att folk inte ska tro att det låter som In Flames. Det är inget sådant utan mer rockigt, men det är ändå fortfarande metal, det är mycket känslor och så där i. Det är uteslutande vanlig sång.
Vad det gäller Daniel Svensson (trummor) och Peter Iwers (bas) finns inga sidoprojekt. Anders har hört något om att Björn och Jesper ska ha något på gång men de säger inget om det. Sångaren tänker efter och meddelar lite finurligt att det verkar vara hemligt och att även han säkert kommer bli förvånad när det kommer fram i dagsljuset. Nu är det dock hundra procents fokusering på In Flames som gäller och i september träffar det briljanta albumet “Reroute To Remain” skivdiskarna. Se till att inte missa det!