Dismember är verkligen välförtjänta av en resumé av karriären, så Slavestate tog sig an att gå igenom karriären grundligt. Detta är del två om sagan om bandet som verkligen såg till att Stockholmsdöds fick en värdig fanbärare. En historia med både fram och baksidor, kanske kan skivbolagsbytet till Hammerheart äntligen ge bandet full rättvisa?

Del 2 av 2

Del två börjar mitt i vårt utfrågande om sångaren Matti Kärkis syn på albumen de släppt genom åren. “Like An Ever Flowing Stream”, “Pieces” och “Indecent And Obscene” klarades av i del 1 som var med i förra numret av Slavestate. När vi nu fortsätter med “Casket Garden” är det samma bedömningskritier, 1. Omslagets Artwork. 2. Låtuppsättning. 3. Musikaliska kvalitet. 4. Produktion. 5. Mattis personliga poängbedömning, 1 till 5 och så nr. 6. Respons vid releasen.

‘CASKET GARDEN’ EP (1995)
Nuclear Blast – NB 130

Mattis kommentar angående “Casket Garden” var kortfattat att det bara var en singel och att låtarna i stort ändå bara var hämtade från nästa fullängdare, “Massive Killing Capacity”. Inte mer att orda om att konstatera att det var ett försläpp, i väntan på nästa platta. Den kan vi skippa, som han uttryckte det.

‘MASSIVE KILLING CAPACITY’ (1995)
Nuclear Blast – NB 123

Artwork: Nu kommer jag inte på rak arm ihåg vem som har gjort det. Men det är en At The Gates jeppe, har jag för mig. En Göteborgare alltså. Vi kom som vanligt upp med titeln på skivan först. Då tänkte vi att vi ville ha ett målat omslag den här gången. Jag kommer inte ihåg vem som kom upp med namnet… Kristian Wåhlin hette han! Vi sa bara att skivan ska heta si och så och har du några idéer så… Då tyckte han det lät som en jävligt stor robot som bara mosar och manglar allt. Jag är nöjd och har inget att klaga på.
Låtuppsättning: Vi hade bestämt oss för att ta det lugnare på nästa platta. Vilket vi gjorde också, inspelningen tog fruktansvärt lång tid. Men så hade vi andra idéer, utifrån att det var sånt kaos på plattan innan, så försökte vi få ordning på det. Vi gjorde mycket enklare låtar istället för att sväva ut i allsköns konstiga break och riff både hit och dit. Vi minskade ner på antalet riff bland annat. Trots att vi försökte skapa lite mer ordning så tippade det över igen. Det blev istället lite väl strukturerat och tråkigt. Vi hittade inte någon bra balans, utan istället blev det lite väl mjäkigt. Vi fick inte riktigt fram det här brutala röjet som vi hade på första plattan.
Musikaliskt: Det var första gången i Dismembers historia som folk satt hemma och komponerade låtar, istället för att mötas i replokalen, presenterar nytt material och plockar ihop låtar utifrån det. Då satt folk hemma och knepa ihop hela låtar, och då försvann den här kritiken vi hade inom bandet som vi haft tidigare inför varandras material. Eftersom en hade gjort en hel låt själv hade man lite svårt att säga vad man tyckte, bara för att det är “hans låt”. På det sättet damp det ner förbannat massa riff som aldrig skulle ha kommit med annars. Det blev inte riktigt Dismember av det hela. Det var en massa riff, inte nödvändigtvis dåliga riff, men som inte till 100% var Dismember. Det blev helt enkelt lite tråkigare låtar. Ingen skiva är ju rakt av dålig, men vissa skivor innehåller mer dåligt material än andra och “Massive Killing Capacity” var väl en av dem. Det drogs dessutom ner på tempot också, det här öset som vi hade försvann. Det blev lite mer städat.
Produktion: Vi försökte undvika att hamna i fällan att få ett för klent och burkigt ljud på denna platta. Men istället för att få ett fett ljud fick vi ett absolut för torrt ljud. Det blev för rent och det ska det faktiskt inte vara när det gäller sådan här musik. Det är bra ljud i den bemärkelsen att man hör vad som händer, men det är inte rätt ljud. Det blev det problemet istället plus att det blev för mjäkigt och vi vågade inte riktigt ta ut svängarna.
Poäng: Den får en trea. Inte lika katastrofalt som “Indecent…” och sådär. Den innehöll många bra låtar, men ändå inte. Omslaget var inte heller något att klaga på.
Respons: Försäljningsmässigt så var det inte alls lika bra som första skivan. Nuclear Blast hade börjat strula och tjatade på oss att “ni måste göra en platta som den första skivan”. Vi har ju aldrig brytt oss om vad folk säger, utan vi gör det vi gör. Responsen bland dömetallare och hardcore folk tyckte att den var alldeles för mjäkig, gick för sakta, tråkiga låtar och så. Vissa andra å sin sida tyckte det var det bästa vi någonsin hade gjort. Det var väldigt blandad respons. Då höll hela dödsmetallscenen på att dö bort, för att det blev för mycket band, det blev för mycket skivbolag och hela scenen översållades av så mycket skit så det är inte sant. Varenda kotte skulle ha ett dödsmetallband då vid den tidpunkten. Folk ville då att band som vi, som hade hållit på ett tag, skulle släppa plattor med hundraprocentigt material; vilket vi inte lyckades med.

När vi kommit fram till 1997 i Dismembers diskografi och mini-cd:n “Misanthropic” kommer på tal berättar Matti att det också egentligen också bara är ett så kallat mellansläpp. Han fortsätter att berätta om hur Dismember efter “Massive Killing Capacity” försvann in i en dvala, som en följd av “den bistra verkligheten” med räkningar och så vidare. Dismember har aldrig levt på musiken, fortsätter han, utan hela tiden varit tvungna att jobba vid sidan om. Under samma tid började även medlemmarna i bandet flytta hemifrån och visade tendenser till att bilda familj och sånt, vilket gjorde att Dismember hamnade lite i skymundan. Därför kan man, enligt Matti, se “Misanthropic” som en “hallå, vi är fortfarande kvar!” pryl. Att Dismember däremot skulle lida någon brist på material framhäver Matti å det bestämdaste att så inte var fallet. Med detta material hade de sedan bestämt sammanställa en mini-LP, och efter det sätta igång och knåpa ihop nästa platta. Inte helt oväntat så har Matti även ett par ord att tillägga om hur Nuclear Blast vid den tiden börjat strula till det riktigt ordentligt. Han förklarar hur det blev allt svårare och svårare att samarbeta med dem och att det nästan inte gick att snacka med dem överhuvudtaget. Jag får intrycket av att Dismember inte fick fram några av sina idéer eller ens gavs den konstnärliga frihet ett band av deras kaliber skulle behöva. Nuclear Blast, fortsätter Matti, höll av någon outgrundlig anledning inne med att släppa “Misanthropic” så länge. De hann både gå in i studion för att påbörja inspelningen av “Death Metal” och dessutom spela in hela plattan. De kom ut från studion med en ny fullängdare klar för release och ändå fick de gå och vänta på att Nuclear Blast skulle släppa “Misanthropic”, enligt Matti. Resultatet blev alltså att både “Misanthropic” och “Death Metal” släpptes alldeles för tätt inpå varandra. Vilket, påpekar Matti, var fruktansvärt korkat och tillägger helt riktigt att det inte var Dismembers fel, utan skivbolaget. Jag är sannerligen böjd att sälla mig till dem som anser detta förfarande från Nuclear Blasts vara minst sagt obegripligt. Med tanke på hur mycket i skymundan “Misanthropic” kom på grund av det täta släppet inpå “Death Metal” erkänner Matti att en mini-cd i det läget var helt onödigt. Den nådde inte på långa vägar den effekt som var tänkt; nämligen att bevisa för allmänheten att Dismember fortfarande existerade och var ett band att räkna med. Att man nu med facit i hand skulle ha kunnat skippa hela den mini-cd releasen och satsat allt krut på fullängdaren som var i på gång, är något som Matti med eftertryck påpekar. Ett totalt onödigt skivsläpp, enligt vokalisten.

‘MISANTHROPIC’ EP (1997)
Nuclear Blast – NB 254

Artwork: Inte särskilt bra. Ett hafsjobb.
Låtuppsättning: Bra material.
Musikaliskt: Dismember började komma på rätt spår igen.
Produktion: Okej.
Poäng: 4
Respons: Förvirrad! Responsen var i och för sig bra, folk tyckte att det äntligen började låta rätt igen. Men ändå förvirrat i och med att “Death Metal” redan var på gång mot skivdiskarna.

‘DEATH METAL’ (1997)
Nuclear Blast – NB 250

Artwork: Det absolut bästa skivomslaget vi någonsin har haft! En förbannat bra konstnär. Vi var helt och fullt involverade i processen kring omslagsmakandet. Vi hade bestämt oss för att göra något bra och inga halvmesyrer längre. Det är skitsnyggt, tycker jag. Längst upp till vänster på skölden är symbolen för Stockholm. Stockholm har ju en symbol med St. Erik eller St.Göran, jag kommer inte ihåg vilken. Vilket representerar vart vi är ifrån. Sedan har vi uppe till höger på skölden de här dödskallarna med instrument, som också är fastkedjade, det representerar bandet. Då hade vi varit med om så mycket skit under så många år redan att vi hade en “We will never surrender” attityd. Styrkan i bandet; kedjan representerar att vi var blivit så hårt sammanhållna genom all skit och konstiga upplevelser. Likväl bra som dåliga upplevelser, som hade gjort oss så starka som band. Nere till vänster har vi ett flammande svärd. Det representerar styrka för deathmetal och även det vi hade kommit in på genom texterna. Vi är inte så jätteförtjusta i religion i allmänhet. Vi har aldrig varit satanister och vi har aldrig varit kristna eller nåt. Vi tyckte att ett flammande svärd som skär igenom ignoransen, om man säger så. Den sista fjärdedelen av skölden är ju döden med lien. Det representerar dödsmetallen. Det är mycket av det med att det finns en tanke bakom omslaget som gör att jag också gillar det, plus att det är förbannat snyggt. Det finns så många små detaljer på bilden som gör det så kul att kolla på och man hittar nya detaljer hela tiden.
Låtuppsättning: “Death Metal”-plattan är den som jag är mest nöjd med låtmässigt. Där hade vi pumpat oss fulla av redigt gammalt, hederligt dödsmetall-hat. Dessutom så började det bli så jävla mycket blaj-blackmetal och en massa konstigt skräp. En massa melodiösa jävla band som kallade sig själva för deathmetal. Vi fick en kick av det hela. Det föddes upp så mycket skit till scenen så vi kände att, nej, fy fan, nu måste vi tillbaks till det gamla! Plus att skivbolaget hela tiden var på oss om att “ni måste ändra er” och sånt. Då blev vi mer övertygade om att gå tillbaks och göra ännu mer ös och så vidare. Titeln “Death Metal” kom ju enbart fram genom att vi ville jävlas med skivbolaget. Vi ville sticka upp ett långfinger.
Musikaliskt: Vi hade kämpat i många år, blivit duktigare musiker, gjort en massa misstag och lärt oss från dem. Även hittat en massa bra punkter och tagit med dem. Den är rätt välspelad faktiskt. Då hade vi också inställningen att det inte skulle vara någon särskild stress. Vi tog vår tid och gjorde bra grejer. Det här var starka låtar och vi skulle inte göra en dålig produktion, hade vi bestämt oss för.
Produktion: Perfekt produktion! Helt suveränt. Den låter bra, den är grym och den är brutal. Det är väl inte världens renaste produktion, men den passar alldeles ypperligt för den här skivan. Där har jag ingenting att klaga på.
Poäng: Fem av fem möjliga!
Respons: Fruktansvärt bra. Då hade vi, som sagt, strulat med dåliga produktioner, konstiga låtar och konstiga skivor hit och dit. Då hade den mesta av dömetallen dött bort och ersatts med blackmetal och en massa konstiga avarter. Sedan var ju den där jävla powermetal skiten på väg in igen. Det finns ju en klick av människor som delar vår uppfattning om hur musik ska låta. De blev ju helt överlyckliga över att vi lyckades göra en sådan platta. Vi lyckades göra en riktig Dismember-platta. Så responsen var bra. Men så hade vi skivbolaget igen som schabblade bort hela releasen. Den kunde ha sålt mycket mer om de hade lagt ner arbete, men eftersom de motarbetade oss och bara strulade så blev det bara lite si och sådär. Men alla som verkligen gillar Dismember fick ju verkligen se att vi hamnat på rätt spår igen.

‘HATE CAMPAIGN’ (2000)
Nuclear Blast – NB 419

Artwork: Vi visste inte riktigt vad vi ville ha för något. Vi försökte få något koncept på det hela, men det rann bara ut i sanden. Så blev det som det blev, helt enkelt. Jag har ingen förklaring på… jag har alltså ingen koll på om det ska betyda någonting. Det blev helt okej. Det enda vi visste att vi ville ha var något liknande “Death Metal”, för båda är ju svarta ute i kanterna med en blaffa i mitten. Så blev det någon konstig döskalle med lite eldflammor hit och dit. Det är snyggt gjort, men innehållslöst för mig. Själva låttiteln “Hate Campaign” är inte representativ för skivans titel. Enligt vårt sätt att se det hade hela musikscenen flippat ur. Det var bara blackmetal och det var bara powermetal med Hammerfall, drakar och demoner hit och dit. Så vi tänkte att vi skulle ut på en hat-kampanj och hata allting. Plus att vi var så jävla trötta på skivbolaget också. Det speglade bara vad vi kände då, det kändes som om det var vi mot världen. Så vi satte igång en hat-kampanj mot allt.
Låtuppsättning: Vi fortsatte på det vinnande konceptet från “Death Metal”. Men här blev det så, eftersom vi hade ny gitarrist som var väldigt duktig på att spela, börjades det spelas massa melodiösa saker. Jag ser det som att “Hate Campaign” kunde ha varit bättre om man skalat bort lite av det här som jag klassar som smör, alldeles för trallvänliga tjafset. Den kunde ha innehållit mer brutala riff, så där, pang på in your face. Men ingen dålig skiva, absolut inte. Helt acceptabelt material faktiskt. Trots vissa titlar är det ingen konceptskiva, men det speglar ändå lite av humöret hur saker och ting stod till då. Men ingen reflektion över hur alla i bandet mådde, sinnesstämning och så. Onekligen har det ju färgat av sig lite, efter allt det här strulet. Strax efter “Death Metal” var ju Robban (Sennebäck) tvungen att hoppa av. Vi var ute på en turné och promotorn som ordnade hela skiten han rumpknullade oss och fuckade hela skiten. Vi hade trettio gig med det slutade med att vi gjorde tio. Då tröttnade även Richard (Cabeza) och pös. Då hade Magnus (Sahlgren) kommit med i bandet, så då stod vi där utan basist. Hela turnén var så dåligt organiserad, det var det absolut värsta jag varit med om under mitt musikerliv. Vi kom till ställen vi skulle spela på och knackade på. Det var stängt och så kom det någon jeppe som öppnade och undrade förvånat om de skulle ha spelning idag. Ingen reklam för något och så dåligt organiserat. Så vi ringde och klagade hela tiden till bolaget som var från Belgien. Det var ju en ren rip-off turné, för efter tre spelningar ringer han oss och säger att han ställer in hela turnén och att han inte orkar med vårt tjafs. Vi fick åka hem och gick jävligt mycket back. Då pös alltså Richard. Vi var på vippen att lägga av helt och hållet i den vevan. Det var så nära att Dismember splittrades och bara sket i allt. Då kändes det inte roligt. Men sedan kom vi på det här med att om vi börjar hata en massa så får vi en massa energi. Sedan började det slitgöra att jobba igen allt som man hade sumpat och så. Sedan var det strul med basist och tjafs om replokal. Det var först när vi kom ut på en turné som det började ljusna. Den andra turnén vi gjorde efter “Death Metal”, inklusive den där misslyckade turnén. Då fick vi också Sharlee D’Angelo på bas som skulle medverka på den turnén. Då hade vi redan skrivit massor av material till nästa skiva. Vi åkte ut på den turnén och det gick fruktansvärt bra. Där gick det tre år innan vi var redo igen för “Hate Campaign”, som ett resultat av vår hat-kampanj.
Musikaliskt: En perfekt blandning mellan kunskap och entusiasm, faktiskt. Vi svävade inte ut på några märkliga… som på “Indecent…” där vi märkte att vi kunde mera, utan här visste vi vart vi stod och balanserar precis på gränsen. Vi spelade till det yttersta av vårt kunnande.
Produktion: Ny studio. Fred bakom rattarna. Han satt i och för sig bakom rattarna på “Death Metal” också, men sedan flyttade han över till Das Boot Studion och började jobba där istället. Under inspelningen i studion lät det faktiskt helt okej, men sen med facit i hand så är det ju vissa saker som jag inte är särskilt nöjd med. Jag tycker ljudet är alldeles för konstigt, det är… Man hör fortfarande att det är Dismember, det är det klassiska Dismember-soundet. Men det är någonting med gitarrerna som gör att de inte kommer fram riktigt. Det blir inte riktigt det där trycket i ljudet. Som när man höjer på stereon så blir det liksom ingen push i det hela. Lite anonym producering. Lite grötigt också, inte riktigt att det är sådär distinkt. Däremot kunde vi ju konstatera att det inte berodde på studion att det lät som det gjorde utan att Dismember har en viss ljudbild. Den här skivan har mycket typiskt Dismember i sig.
Poäng: Jag ger en fyra helt enkelt. Det är en del smågrejer och inte helt fullständig. Den har mycket starka låtar och så, men når ändå inte riktigt fram till en femma.
Respons: Mycket bra respons. Jag vet inte hur mycket den sålde och sådär och fick skaplig promotion; det var ju den sista som Nuclear Blast fick släppa med oss. De hade faktiskt lovat att de skulle göra lite bättre arbete och det gjorde de faktiskt. Inte fullt gott arbete hela vägen ut, det fattades massor som vi tyckte att de kunde ha gjort. Men fullt acceptabelt. Vi fick bra respons på plattan från folk som tyckte att det var kul efter den långa tid som gått efter “Death Metal” eller att vi varit ute på turné. Efter plattan var vi över i USA och där fick vi verkligen en entusiastisk respons, mer än vad jag varit med om. Folk kom fram och tackade oss för att vi inte hade ändrat oss, att vi fortfarande fortsatte… att vi höll deathmetal fanan högt. Det var ju jävligt kul att få erkännande för det man hela tiden trott på, att ska man ändra stil kan man lika gärna bilda nytt band. Sen därefter så kom brytningen med Nuclear Blast och så signade vi på Hammerheart och här står vi, nytt material på gång.

Så ni räknar med att hålla på i minst tio år till?
— Ja, det hoppas jag. (skratt)
Varför bytte ni egentligen från Sunlight Studios till Das Boot Studios?
— Nja, jag vet inte… Fred jobbade ju i Sunlight då, så jag vet inte om det var någonting som dök upp mellan han och Thomas Skogsberg som inte funkade längre. Sedan började Fred nere i Das Boot istället. Eftersom Fred satt bakom rattarna på “Death Metal”, så tänkte vi att vi skulle köra med Fred igen och då blir det oundvikligt det här med Das Boot. Då blev det den (studion) som gällde.
På tal om det här med att byta studio så ligger tanken inte långt borta att undra över varför Dismember inte lämnade skivbolaget Nuclear Blast, för länge sedan. Med tanke på allt strul och den dåliga behandling som de ändå fick utstå. Matti förklarar det med att de ändå hoppades på det bästa och att de, trots allt, alltid slöt fred efter någon dispyt. Men att Matti, nu i efterhand, ser att de lovade en massa saker och gång efter annan bad om ursäkt och lovade att det inte skulle upprepas och så vidare utan att det egentligen blev till någon varaktig förändring.
— Vi bad aldrig om ursäkt. Vi hävdade in i slutet att det är Nuclear Blasts fel, det är ert fel, det är ert fel. Sedan efter ett tag så var det någon som snackade lite med skivbolagsbossen. Sedan, fortsätter Matti märkbart bitter på skivbolaget, vart det som det vart.
Som utomstående har man lite svårt att förstå varför bandet inte tröttnade tidigare. Men bättre sent än aldrig, som man brukar säga. Vi konsumenter av musik kan inte annat än hålla tummarna för att Dismember kommer att bli behandlade med all den respekt de är värda på Hammerheart. Det är en bra grogrund för att även framtida alster ska bli minst lika bra som de senaste tio årens varit. Att dessutom jobba under mer eller mindre konstant stress borde vara något bannlyst inom alla kreativa yrken, inte minst inom musiken. Men även där speglas vår tids anda av snabba bud och frenetisk kommers. Vem fan hinner vara eftertänksam och kontemplativ idag, när man hela tiden riskerar att bli “yesterdays news”. Innan det är dags att runda av intervjun fullständigt tycker jag att en bra och värdig avslutning på en intervju av den här digniteten borde väl ändå vara att skicka en fråga vidare från min companiero Micke Backelin. Du känner honom, eller? Lord Belials trummis?
— Jaha, ja han är bekant. Vi har varit på turné med dem.
Okej, då lyder frågan “Varför är Dismember så mycket sämre än Lord Belial på fotbollsspel?”
— Ha ha ha ha! Ja, just det, vår lilla turnering där i Holland. Ja, du kan hälsa honom att man naturligtvis måste ge dem lite eftersom de förlorade i armbrytning.
Slavestate Magazine tackar för intervjun och önskar Matti och resten av Dismember lycka till med kommande platta. Efter en cirka hundra minuters intervju känner man sig ganska tjock i skallen och fullmatad av skivsnack. Med all denna nyvunna kunskap och insikt kring Dismembers samlade utgåvor är det dock svårt att hålla sig borta från att åter igen ta en genomlyssning av plattorna. Ett bra sätt att spola rent i skallen om inte annat. Men en fördjupad kunskap om varje enskild skiva kommer också att fördjupa även njutningen i lika hög grad. Kunskap är makt, säger man, men i det här fallet öppnar den även upp för nya upplevelsedimensioner. Dessutom är ju Dismember onekligen ett av Sveriges ledande deathmetal band genom tiderna. En annan sak som jag också fått kunskap om är att Matti inte bara är en jävel på att sjunga. Han är minst lika duktig på att prata och röka också. Bara en sån sak!

 

[* Dismember del 1 av 2 *]