ANDREW W.K. / MARYSLIM
Göta Källare, Stockholm 20 februari 2002
§

Andrew W.K har jag hört en hel del om, mest sanslösa hyllningar som att han skulle vara rockmusikens räddare. Första gången jag över huvud taget läste om honom var i en av Sveriges större dagstidningar som påpekade att han hyllats utomlands av tidningar som NME och Face — renodlade pop tidningar som dessutom är rätt kända för sina vidlyftiga lovord och hyper. Sedan så kom videon ”Party Hard” och den där bilden med självaste Andrew med grisblod rinnande ut ur sin näsa, som förövrigt också pryder omslaget till hans debut cd ”I Get Wet”. Med tanke på den otroligt överskruvade hypen som byggts upp så trodde jag att Göta Källare skulle vara proppfyllt med en massa popsnören med rocker-wannabe ambitioner, men det ekade tomt mellan väggarna i en lokal som tar en sisådär 650 personer. Maryslim hade den otacksamma uppgiften att öppna kvällen, en kallare publik på sån het rock har jag sällan sett. Maryslim spelar äkta party/action rock i samma röjiga skola som New York Dolls, Hanoi Rocks med flera. På scenen var det ett ös av den sort man helst vill uppleva på en trång och rökig pub. På golvet framför scenen var det mer eller mindre tomt. Andrew och hans band klev på scenen samtidigt som en röst bad oss välkomna ”All the way from fuckface Florida — Andrew W.K.” och sedan så brakade det loss och hela skiten sjönk! Tre gitarrister, en basist, en keyboardist, en trummis och Andrew — allt dessa människor lyckades prestera var en bred massa av högt jävla oljud. Jag överdriver inte när jag påstår att varenda låt lät precis likadant — förutom två låtar då de ändrade tempot en aning. Keyboardisten lyckades under hela konserten bara hitta två tangenter och de använde han flitigt, det användes högst fyra stycken olika ackord på gitarrerna och aldrig mer en två olika i en låt, trummisen kunde ha varit en trummaskin och så hade vi Andrew, vilt skuttandes som Animal från mupparna fast utan humorn. I teorin så skulle Andrew kunna vara något man sätter på under förfesten — i praktiken så tycker jag att Eilert Pilarm är ett mycket bättre alternativ. Nästa gång kan ju W.K ta ett kort efter han blivit överkörd av förbandet och använda det som omslag till nästa cd… om det nu blir någon nästa!