Världens mest pratglade musiker finns med på en telefonlinje från Stockholm och en lång intervju får kortas ner brutalt. Mycket strösnack blir det, om både brudar, ålderdom och gammalt groll. Nedan kan du däremot läsa om allt nytt.

Eftersom jag redan på förhand vet hur pratglad Bathorys enda kvarvarande medlem Quorthon är, så har jag laddat upp med band. Inte nog med det utan jag har självmant valt en ganska sen tid (med gott om spelrum) för intervjun, så att jag får så gott om tid som möjligt på mig. Han har nyss kommit hem från studion och skall efter min intervju göra utländska intervjuer långt in på natten. Bandet är snart aktuella med nya ”Destroyer Of Worlds” — deras tionde studioplatta hittills. Den senaste studioplattan ”Blood On Ice” kom 1996 och skall man vara ärlig så var ju den inte så ny. Det var ju gammalt material som spelades in på nytt, egentligen är 1995 års ”Octagon” det senaste riktiga livstecknet. Även tre jubileumsutgåvor har hunnits med genom åren. Quorthon pratar på redan från start och då handlar ämnet mest om alla kvalitativa hårdrocksmagazine och zines som finns. Sedan går ämnet över till nattliga bravader och tidigare intervjuer.
Tanken bakom denna intervju är att få Quorthon att tala om nutid, inte dåtid och det var svårt må jag säga. Gammalt Bathory groll har vi läst nog om — nu vill Slavestate ta reda om allt angående nya ”Destroyer Of Worlds”.
— Fy fan, gott! Man blir ju lika förvånad varje gång man läser en intervju man gjort.
Han döljer inte direkt hur skönt han tycker att det är att få slippa frågor som ställts tusentals gånger om bandets historiska bakgrund. Själv antar jag att de som läser intervjun kan sin Bathory saga och istället njuter av nya, friska tag.
— Det breaket vi har haft har både varit nödvändigt och skönt. I alla fall för oss, men inte för bolaget. ”Gör nu en platta för helvete!” väser Quorthon i telefonluren.
Han pratar gärna på om nya alstret som skall nå skivdiskarna i oktober. Men man undrar ju så klart varför det tagit sådan tid att få tummen ur?
— Jag hade ju egentligen tänkt lägga ner skiten redan 1991 efter ”Twilight Of The Gods”. Hade det inte varit för att folk bett om nytt material så vet i fan. Förr så sålde man ju upp emot 70 000 plattor medan man numera kanske säljer 40 000 på sin höjd, vilket beror på att fansen delat upp sig i två läger. Det finns de som gillar det brutala deathmanglet och de som föredrar vikingastilen. Så därför har lusten inte funnits förens nu.
Det som de flesta idag undrar över är nog dock hur den nya plattan kommer att låta. För som Quorthon själv sagt så har man ju aldrig riktigt vetat när det gäller Bathory.
— Jag har försökt att blanda både nytt och gammalt, hårt mangel och vikingastuk. En del låtar från varje stil.
Bathory överraskar inte direkt med någon dunderkänd studio, utan gör mest som Quorthon alltid har gjort, väljer en liten ”studio” utan namn nere i en källare.
— Det är varmt som satan där nere, minst fyrtiograder. Ingenting funkar!
Trycket är ju enormt inför ”Destroyer Of Worlds” och mycket hänger väl på att bolaget annonserat ut den nya skivan långt innan den var tilltänkt. Varför är det sånt tryck Quorthon?
— Vi har ju varit på gång ganska länge kan man ju säga. Hade du frågat mig för en månad sedan så hade jag skrattat åt dig. Men nu märker man ju på intervjuer och sånt att detta är något som folk längtar efter.
Jag framhåller datumet för släppet för honom och han låter aningen förvånad och tvekande i sitt svar.
— Jaha. Tja, det borde vi ju kunna hålla.
Mellan varven pratar han mycket om allt och ingenting. Han pratar varmt om vad den gigantiska promotion Black Mark gör för dem och sitt hat mot tyskar och tyska bolag. Bandet är ju delvis knutna till SPV vilket han inte gillar. Tyskar kallar han helst för ett jävla pack, men det som intresserar mig är huruvida han klarar av pressen och om det inte i slutändan leder till prestationsångest?
— Nej, men när du säger det så kanske. Jag ”lade ju ner det” i och med ”Twilight…”, så det som hänt sedan dess är ju ”lånad” tid. Det jag gör nu är ju liksom, wow va kul! När jag gjorde soloplattorna så brände jag ju en massa broar bakom mig. Nu vet man ju att alla inte kan bli nöjda. En del kommer att hylla medan andra kommer att rata.
Quorthon är ingen person som gärna visar sig offentligt och nya promotionbilder är bara att drömma om. De bilder som florerar är från åttiotalseran och ett par från tidigt nittiotal. Han känner ingen större lust till plåtningar i synnerhet inte då det inte finns någon riktig line-up.
— Vi har ju aldrig haft någon riktig line-up, vi var ju mest spolingar som bara hade kul och inte fattade vad det handlade om. När man blev erbjuden kanon festivalspelningar till toppengager så skrattade vi ju bara. Vi fick ta mycket skit på grund av att vi inte hade någon stadig line-up samt att vi använde trummaskin till viss del.
Efter ytterligare utlägg om hatbrev etc. så kommer kvällens skratt och det som får Quorthon att skratta är frågan om vem som producerar.
— Det gör ingen, vrålar han rent av fram samtidigt som han skrattar hejdlöst. Vi är glada bara det låter. Det här är ingen produktion, här gäller det bara att få ner någonting på band. Det sköter sig självt nuförtiden, vi bara kör på. Det brukar mest bli, ”fan va jobbigt det här var, vi tar en kopp kaffe istället.”. Jag börjar ju bli gammal, säkert femton år äldre än många av de som köper plattorna. Några långa kvällar blir det dock inte. Killen som är med och håller i trådarna har ju kvällsjobb så vi får ju sluta runt sex-sju varje kväll.
Men jobb har han ändå i form av tonvis med intervjuer via telefon och mejl. En fråga som han säkert fått rätt ofta är ju så klart vad han har med sig för medlemmar på plattan? Än en gång ljuder skrattet i luren.
— Vi har ju inte haft några medlemmar sedan 1988. Utan jag kör gitarr, bas och sång. En polare lägger lite trummor och ibland så blir det trummaskin.
Han pratar också länge och väl om dagens teknik. Där ljud ställer in sig själva till det bättre. Anledningen till att han gillar dagens teknik är mest för att den underlättar för den late och det visar sig att disciplinen i studion inte är den bästa.
— Ibland kanske man får för sig att t.ex. baka en pizza. Så när någon ropar att nu lägger vi på det och det, så ropar man tillbaks, ”fan vänta jag skall bara slänga på tomatskivorna”.
Kanske är det bolagets tålamod som gör att han talar så förnöjt om Black Mark?
— Hur många bolag kan man ringa upp till och säga att man tror att det kommer att dröja fyra år till innan jag spelar in en ny skiva och de svarar att det är lugnt.
Men det måste ju vara många stora bolag med mycket stålar som skulle vara intresserade?
— Men då har det ju varit krav om förbandsturnéer och dylikt. Konserter har jag ju inte gjort sedan åttiotalet.
Så det blir inget framträdande på scenen nu då i och med nya plattan?
— Nej. Jag har ju till exempel fått erbjudanden om att åka ner och prata i två minuter mellan två band på Wacken. Aldrig, sug på den! Jag är så himla trött på Tyskland, så chansen att de kommer få se mig där nere är noll.
Om vi går tillbaka till musiken så har ju stilen skiftat en hel del genom åren och det är något han förklarar så här.
— I början panikskrev vi, vi hade ju inga låtar och var snorungar som skulle få vara med på en samlingsplatta.
Han går igenom den enkla utrustningen som präglade inspelningen och återgår till ämnet.
— Sedan kom ju band som Venom och Slayer och man försökte ju hitta något som var originellt. Så vi började skriva på ett nytt sätt. På ”Twilight…” skivan gör vi t.o.m narr av oss själva i låten ”Hammerheart” och ingen fattade det. Vi har hela tiden fått höra att vi ska göra som vi vill. Den platta som jag älskar är ”Requiem”, den hatar ju alla andra. Men det är faktiskt den enda platta med riktiga trummor (förutom ett par slag här och var) och den är så jävla ärlig. Men svaret på frågan är ju den att vi har två läger av fans, de som gillar det brutala och de som gillar det tunga.
Soloskivorna då? Varför gjorde du dem?
— Anledningen var att jag vaknade upp lite i och med Bathorys storhet. Jag fick brev med jord i av en brud och tänkte, va fan. Sedan läste jag brevet och det visade sig att hon hade legat på en kyrkogård i fullmåne och onanerat och tänkte att det kunde ge mig positiv energi. Det är ju fan rubbat. I dessa HIV tider så vågar man ju inte läsa brev skrivna i blod. Det kunde komma brev med någons lillsyrras katt avhuggen etc. etc. Sedan när det var prat om kyrkobränder och folk nämnde mina texter som referenser, allt har ju bara varit på skoj.
Just skämtet i hela Bathory är något han återkommer till hela intervjun igenom. Han hånar sig själv, bland annat säger han att han är kass på att spela och inte kan sjunga en ton. Allt är bara på ploj enligt honom.
— Soloskivorna var ju roliga att göra. Bolaget slängde upp stålar, ”här — gör en platta”.
Någon mer soloskiva då?
— När jag släppte första sade jag aldrig mer, men det blev ju en till så man vet ju inte.
Och pengar tjänar han…
— Ja, jag har tjänat riktigt bra genom åren. Det har varit lite knapert nu, men det fanns några riktiga guldår.
I en intervju i Serenity nyligen sade han följande, ”Det som lockar mig är pengarna, köpte ingen jävel plattorna skulle jag lägga ner direkt.”.
Quorthon ärligt talat, är inte detta lite sorgligt?
— Har jag sagt det? Det kanske har blivit så av ett långt diffust svar. Men det är klart att i slutändan så spelar det ju roll. Jag skulle vilja åka tillbaka i tiden och kunna låta på något annat sätt. Jag kan ju fortfarande inte sjunga och spela. Jag skulle vilja ändra på en massa av det jag gjort.
Han pratar om att det är allt han skulle vilja ändra på. Han har glömt av alla sina gamla låtar och numera är det inte mycket metal som går i stereon.
— Nä, mycket klassisk musik blir det. David Bowie och en hel del återköp av gamla vinyler har det blivit. En gång klagade jag på Voivod, utan att ens ha hört dem. Nu har jag hört dem och ångrar vad jag sa.
Så än finns det hopp och de sista orden är hans.
— Jag väntar på hösten. Det är mysigt då. Jag hatar sommaren, det enda som är bra är väglaget och att allt folk åker på semester.