Jag satt en kväll och tittade på TV på en ovanligt tråkig metalljournal. Inga bra band alls, bara slät amerikansk ”Totohårdrock”. Då blixtrade det plötsligt till. Videon var ibland det fånigaste jag har sett, men låten var fruktansvärt bra. Det var ”It’s Nice To Be A King”, med 220 Volt. Det lät annorlunda mot vad jag har hört från dom tidigare och jag blev väldigt intresserad. Senaste LP:n Mind Over Muscle är faktiskt en riktig höjdare. När 220 Volt var i Göteborg för att spela på Liseberg, passade SHOWTIME på att ha ett samtal med Mats Karlsson, en av gitarristerna i bandet.

Det som skiljer den nya LP:n från Power Games, som kom ut för ett drygt år sedan, är framförallt att Mind Over Muscle är mycket rakare. Det är inte så mycket fix i låtarna.
— Det blir gärna lite rakare om man skriver mycket material i studion, man hinner inte tänka igenom så många olika varianter, säger Mats. Man gör en version, som man spelar in och sedan tänker man inte så mycket mer på den låten, förrän det är dags för sångpålägg. På senaste plattan var det några låtar som vi hade problem med, som vi inte fick till riktigt. Det funkade inte, vi höll på i en månad och gjorde pålägg efter pålägg. Men så körde vi igen och — PANG — så satt allting. Då hade låtarna mognat under tiden. Det är besvärligt, när allt ska sitta och alla ska funka samtidigt.

Är ni lika varandra musikaliskt?
— Nja, vi har ju spelat tillsammans i sex år, sånär som på Peter Olander som kom med på gitarr för 1,5 år sedan.

Varför bytte ni gitarrist?
— Thomas Drevin, som spelade gitarr före Peter, tappade stinget. Han slutade skriva låtar och slutade att engagera sig. Det stämde inte för honom just då och vi kände att vi var på väg framåt. Vi fick en massa erbjudanden och vi ville ha en kille som var vaken. Peter är en gammal kompis som jag har spelat mycket med privat. Det var naturligt för oss att ta med honom. Dessutom blir han ju bara bättre och bättre. Det är stor skillnad mot Thomas som försvann mer och mer det sista halvåret han var med i bandet. När det börjar hända saker är det ingen mening att stå och stampa. Man måste välja, om man vill fortsätta att spela med sina kompisar och vara ett garageband eller om man vill försöka komma någonstans. Nu är vi kompisar igen, Thomas och jag. Han blev lite sur i början, men nu har han kommit igång igen. Han gör mycket musik och har ett nytt band. Men han sitter lite risigt till hemma i Östersund. Det är svårt att få tag på bra folk där.

Ni bor inte kvar i Östersund?
— Nej, vi har flyttat ner till Stockholm. Jag vet inte om det är rätt stad egentligen. Jag tycker att det är lite öken. Men allting utgår därifrån. Vi har vårt PA, vår backline i Stockholm, CBS och EMA finns där, överhuvudtaget alla som håller på med oss och det går bara inte att hålla kontakten per telefon. Det är heller ingen mening att ha halva bandet i Stockholm och den andra hemma i Östersund, för vi gör många grejer tillsammans på dagarna. Nu har vi börjat leka lite i en studio. Vi försöker testa nya grejer och förmodligen kommer nästa LP att bli väldigt annorlunda. Det blir väl ungefär samma typ av musikmaterial. Jag hoppas att det kommer att höras att det är vi. Det kommer inte att bli mer kommersiellt. Jag tycker inte att vi kan bli så mycket mer kommersiella. Jag vill inte det i alla fall.
Något som vi har saknat och som vi känner själva att vi skulle vilja göra är en bra ballad. Det finns ju en ballad på nästan alla hårdrockplattor, men vi har aldrig lyckats. Nu har vi bestämt oss för att antingen göra en superballad eller också skita i den överhuvudtaget. Är den inte lika bra som alla andra, som Foreigner till exempel, så struntar vi i det. Då satsar vi på vår egen grej och försöker göra en ballad i vår stil. Vi hade en ballad till Mind Over Muscle men tyckte inte att den höll, så vi klippte bort den. Förmodligen kommer vi att ha ganska många låtar att välja på, när vi gör nästa LP. Det är skönt att komma förberedd och slippa att hålla på med texterna i sista stund. Å andra sidan jobbar man väldigt bra, om man är lite stressad. Men på senaste plattan hade vi gott om tid.

Annars brukar det ju vara tvärtom. Har man gott om tid i studios, brukar det bli för mycket fix och pålägg i låtarna. Mind Over Muscle är ju mycket mer strippad än vad Power Games är.
— Det är lätt att det blir för mycket om man har gott om tid, men det beror helt och hållet på en själv. Vi experimenterade en del med att lägga syntmattor på Mind Over Muscle bara för att ändra lite i soundet. Men i slutändan sket vi i det totalt. Det ligger bara keyboard på en av låtarna nu. Vi använder gitarrerna som mattor i stället. En kanske ligger och synkoperar i takten, medan den andra lägger ut ackordet. Så tycker jag att man ska använda två gitarrer, i stället för att båda två står och dönar. Då tar de bara ut varandra och det blir ingen dynamik i soundet. Peter och jag har egentligen helt olika kompstilar. Det diffar alltid lite här och där. I och för sig har vi ganska lika ljud, men det tror jag inte spelar så stor roll, så länge man utnyttjar gitarrerna olika, även om det kan vara svårt att höra vem som spelar vad. Vi jobbar mycket med kompet och försöker få det lite roligare. Sista plattan känns, så här i efterhand, aningen tung och dyster. Det tror jag till stor del beror på situationen i studion. Om man håller på för länge, mår man till slut bara dåligt. Men ändå är man tvungen att fortsätta. På Mind Over Muscle försökte vi jobba lite med olika ljud och välja låtar som gjorde plattan mer varierad. Det är t ex viktigt att man inte har flera låtar i samma tempo eller tonart. Även om dom ligger på olika sidor känns det som upprepningar. Vi tog ner gitarrerna lite också och gjorde dom tunnare. Personligen hade jag velat ha dom lite tjockare, men det hade nog förstört helhetsintrycket. Och det är ju helheten folk lyssnar på och inte mitt speciella gitarrljud.

Vad lyssnar du på själv?
— Tja, svensktoppen lyssnar jag ju inte på och inte på dom mest extrema syntsnubbarna som till exempel Kraftwerk. Inte på opera och inte speciellt mycket på jazz, men i princip på all rock och pop. Klassiskt lyssnar jag inte heller mycket på, men är det klassisk musik på radion stänger jag inte av.

Vilka band tycker du är bra då?
— Det finns många bra band. Band som har hållit på långe som Judas Priest till exempel gör kanske inte så bra plattor längre. Men dom har alltid två eller tre låtar på varje LP som är så bra att man nästan svimmar. Dom kan fortfarande göra bra musik.
— Black Sabbath har jag lyssnat mycket på, men jag tycker dom är slut nu sedan Dio slutade som sångare. Accept har en hel del fyndiga grejer i sina låtar. Andra band som AC/DC till exempel hör man redan i öppningsriffet precis vad som kommer att hända i resten av låten. Men i en Accept-låt vet man aldrig vad som kommer att hända. Dom byter tonart och tempo hit och dit och har en jävla förmåga att hitta lösningar på låtarrangemang.

Gitarrister då. Influenser och hjältar? Eddie Van Halen?
— Eddie är ingen stor favorit. Han är förbannat duktig och var först i sin genre att köra den spelstilen. Van Halens första LP var väldigt bra, den var spontan. Det känns precis som om dom spelade för några kompisar och hade roligt. Den första gitarrist som fängslade mig var Ritchie Blackmoore. Men sen när jag lyssnade mer på musik, upptäckte jag att det finns så många bra gitarrister. Steve Lukather till exempel. Han är i en klass för sej. Han kan ju allt. Men nu har den där hysterin med att den eller den gitarristen är bra försvunnit for mig. Det finns så många som är bra att man nästan blir förbannad.

Är du en sån som har suttit hemma med Purple-plattor och tagit ut alla låtar?
— Ja, plattan med Tommy Bolin har jag väl inte spelat så mycket, annars har jag not i princip tagit ut varenda låt. Det blir ju så. Det var en grupp som jag följde och som betydde mycket. Killar som är i den åldern idag tar kanske ut Mötley Crue. Den första hårdrocken jag hörde var Led Zeppelin och det tyckte jag var förbannat häftigt. Dom hade balla låtar, men jag tycker inte att Jimmy Page är någon sologitarrist. Han har en väldigt speciell stil som inte faller mig i smaken. Men låtarna är bra. Led Zeppelin är det enda som går i bussen när vi är ute på turné. Och Honeydrippers är ju jävligt bra.

Kör ni några covers?
— Nej, det var meningen när vi startade att vi skulle spela andras låtar som vi gillade. Men under tiden vi höll på att ta ut låtar började vi förstå hur dom ”riktiga” gjorde och så började vi få till egna grejer. Och när vi väl hade fått ihop ett helt band hade vi egna grejer att köra på. Efter tre veckor hade vi vår första konsert. Vi hade tre låtar, en tolva och två egna. Så ville publiken ha extranummer och vi blev tvungna att ta om en av låtarna.

Övar du mycket?
— I vanliga fall spelar jag ett par timmar om dagen. Men det går inte när vi är ute och spelar. Det finns dom som sitter och tränar sina två timmar innan giget, men jag tycker att man tappar gnistan om man värmer upp så mycket. Jag brukar spela en 15-20 minuter innan giget bara för att värma upp. Det är lagom för att komma igång och så kan det tända till under själva giget i stället. Man kanske inte spelar så bra i dom första låtarna, men sen kommer det.

Gör ni så att ni lägger enklare låtar i början av setet för att värma upp?
— Nej, det viktigaste är att bygga ett liveset så bra som möjligt. Om grejer är svåra måste man se till att man är såpass skärpt när man går på att man klarar av det. Det är ju vårt jobb. Om jag skulle vara så packad en kväll att jag knappt kommer upp på scenen eller om jag är sjuk, då ska grejen ställas in eller så ska folk få sina pengar tillbaka i stället. De ska inte behöva lyssna till när jag står och spelar som en jävla kalv. Det har att göra med hur långt man har tänkt sig att komma. En annan grej som funkar dåligt live är alla ensamma solon, till exempel ett trumsolo eller oväsen på gitarr i fem minuter. Det kanske är häftigt på Isstadion eller Scandinavium, när man har en massa effekter runt omkring som gör att det blir ball. Men annars får trumsolon mej att somna. Det är bättre att bjuda publiken på två låtar extra än att ha långa ensamma solon. Tidigare hade jag också lite fix för mig och skulle ha solon då dom andra i bandet skulle vara tysta i fem minuter. Men om man tänker efter så är vi ju faktiskt ett band och inte fem soloartister som är ute och spelar.
— Det är roligt att spela live, man missar alltid något. Det går helt enkelt inte att få det som på skivan. Men det är inte meningen heller. Det kommer ofta fram folk efter gigen och undrar varför man inte spelar solon precis som man gjorde på plattan. Ibland undrar dom om man kan spela överhuvudtaget. Men det är ju väldigt sällan man gör precis som på en skiva. Ofta börjar jag solot på ett speciellt sätt, men efter några takter börjar jag flyta omkring. Det finns band som spelar sina låtar på exakt samma vis kväll efter kväll. Men det kan ju inte vara roligt att ha allting så inrepat att om någon gör ett annorlunda solo så vet dom andra i bandet inte var dom är någonstans.

Vad ska 220 Volt göra i fortsättningen?
— Vi ska försöka ge oss ut på en inomhusturné i höst. Eventuellt ska vi ut i Europa på någon internationell festival. Och så ska vi släppa en LP i USA som innehåller låtar från våra tre LP.

Hur var det med den där festivalen i Chile egentligen?
— Allt var klart, det var många band som skulle spela, bland annat Quite Riot, men dom drog sig också ur, när dom fick reda på hur det låg till. Det var regeringen i Chile med Pinochet och dom snubbarna som ordnade allting. Dom ville att vi skulle vara ett redskap som skulle visa att den svenska socialismen gick bra ihop med Pinochets ideologi. Så vi drog oss ur helt enkelt. Något sådant vill vi inte ställa upp på, säger Mats.

220 Volt drog sig alltså ur en spelning som skulle ge dom en oerhörd publicitet. Arenan dom skulle spela på slukade 35 000 personer och dessutom skulle hela evenemanget sändas direkt i TV över hela Sydamerika. Nu spelar dom i stället i dom svenska folkparkerna. På Liseberg hade dom en ovanligt stor publik, 3 000 personer, men så var det också en stor muckarhelg och det var många fulla ex-militärer där. Jag stog vid ena PA-stacken och tittade och fotograferade. Så ljudet var väl inte det bästa och jag hade med mig 220 Volt hem i form av ett susande i öronen. Men bra var det. Det var rock och det var roligt. Trots att dom inte spelade ”It’s Nice To Be A King”. Det gör dom inte för att dom inte fixar kören riktigt live.

Mats Karlssons utrustning

Tidigare fick 220 Volt sin utrustning från Aria och Mats använder fortfarande då och då en vit Aria Flying VX som han är nöjd med. Som huvudgitarr har han numera en ESP strattamodell med bara en mikrofon och Floyd Rose-stall.
— Men nu har jag blivit rätt less på ESP:n. Jag har köpt två Fender-strattor som jag håller på att fixa i ordning, säger Mats.
— Jag har aldrig gillat Gibson riktigt. När jag började spela räckte jag inte till för att greppa en Gibson, så det blev att jag började med Fender i stället. Problemet med Fender är ju att dom är så ojämna i kvalitén. Får man tag på ett dåligt exemplar kan det låta hur som helst. Gibsongitarrerna låter i allmänhet väldigt bra, men jag tycker strattor är skönast att ha på sej.
Han kör på vanliga singlecoilmickar på sina strattor. Han har börjat testa lite olika typer men har inte fått någon favorit ännu. Live använder sig Mats av Marshall. Naturligtvis. Han har två 50-wattare som inte är lika känsliga i diskant-kontrollen som 100-wattaren.
— Dom flesta pluggar in gitarren i diskantkanalen och överstyr den som fan. Men jag gör precis tvärtom. Jag överstyr baskanalen och sätter in en vanlig teleplugg utan sladd i den lägre av dom två diskantkanalerna. Då kan man ställa en mycket mjukare diskant tycker jag. Det funkar inte att göra så här på alla, bara på dom gamla Marshallstärkarna, men det blir ett speciellt ljud.
Han använder inte några effekter direkt. Det enda han har är en distbox som han använder som en pre-amp, fast tvärtom. Han har den bara till att sänka ljudet. Han stänger alltså så att säga av distboxen när han ska höja volymen.
— Jag vill ha rent på scenen när jag spelar, säger Mats. Jag ställer in ett bra ljud och sen kör jag på det. Jag behöver inte något mer än volymkontroll egentligen.