I novembernumret av SHOWTIME kunde ni läsa om Michael B Tretow och hans tidiga period som tekniker. I den här andra och avslutande artikeln berättar Michael vidare om inspelningsjobbet, Polarstudion och digitalinspelningar. Han jämför också olika producenter och sätter in Sverige i ett musiktekniskt perspektiv.

SHOWTIME: Hur kändes det att kunna kliva in i en studio som Polar med alla dess möjligheter?
MBT: Det var drömmen som gick i uppfyllelse, helt klart! Plötsligt kunde jag jobba med både närbild och distans på mikrofonerna utan att det slaskade in en massa andra instrument. Detta var ett förfarande som var nästan omöjligt i andra studior, beroende på att man inte hade olika rum som var helt separerade från varandra. På Polar har vi fem olika rum med väldigt skilda akustiska miljöer, t.ex. glas- och marmorrum för flygeln eller trumsetet. Där kan man flytta mikrofonerna på olika avstånd och söka det bästa ljudet utan rädsla att annat ljud går in i samma mikrofoner.
SHOWTIME: Var kommer utvecklingen med distansmikrofoner ifrån?
MBT: Ja, egentligen är det en tillbakagång till något man jobbade långt tidigare. Jag minns att när jag började använda ambiencemikrofoner, var det knappast någon som använde den tekniken. Det var nog ”live-känslan” som jag var ute efter redan då.
SHOWTIME: Ganska snart kom ni att använda den digitala tekniken på Polar, hur kändes och hur lät det?
MBT: I början tyckte jag att det lät kallt och otäckt, men musiken har ju också förändrats, nu tycker jag att det låter helt rätt. Jag reagerar inte alls negativt på det digitala ljudet numera, snarare tycker jag att analoga låter luddigt!
SHOWTIME: LPn ”Super Trouper” sägs ju vara digitalt inspelad, men det finns några analoga inslag där trots allt?
MBT: Ett par av låtarna är analogt mixade faktiskt. Jag var så störd till en början av det ”kalla” digitala ljudet att jag mixade ner några låtar analogt. Idag skulle jag inte gjort så, men då kändes det inte bra med det digitala ljudet.
SHOWTIME: Om vi skulle gå in på ditt samarbete med Björn och Benny, hur är de som producenter?
MBT: Björn och Benny är unika, både som människor och som musiker, klart bättre än andra producenter, outstanding helt enkelt! Det finns en oerhörd värme i den musik dom skapar.
SHOWTIME: Hur mycket betyder arrangemangen och inlevelsen i en låt?
MBT: Arrangemangen betyder allt! Att komma och slå lös E-sträng på elbasen och tro att det ska låta som basen i ”When I’m Sixty-Four” går bara inte.
— Björn och Benny är väldigt medvetna om arrangemangens betydelse.
— Man ska inte heller glömma Agnethas och Fridas betydelse i sammanhanget. Deras sång betyder mycket, speciellt eftersom dom sjunger med en sådan energi och övertygelse. Något som ofta saknas på svenska plattor.
— När vi spelar in är det med en oerhörd energi och våghalsighet, alla satsar allt och kastar sig huvudstupa utför branten. Ibland går det åt skogen, men då fixar vi till felaktigheterna med lite ”punch in” här och där!
SHOWTIME: Hur var det då att jobba med en producent som Mike Chapman på Agnethas solo-LP?
MBT: Jag var väldigt uppeldad inför samarbetet med Mike, och beundrade också hans plattor. Men det var inga drastiska saker man fick lära sig av honom, snarare tvärtom! Faktum är att han och andra utländska producenter ofta tänder på saker som vi i Sverige inte alls tycker är märkvärdiga. Bl.a. kom Adam Ant och körde stråkar och blås på vareviga låt och tyckte att det var helball, medan vi tyckte det lät som typiskt Sylvia Vrethammar-komp eller holländsk schlager.
SHOWTIME: Hur kommer det sig att utländska producenter tänder på helt andra saker än vi?
MBT: Dom tycker nog att det låter exotiskt. Ett dragspel eller en spilopipa kan knäcka en utländsk producent!
SHOWTIME: Du menar att lilla Sverige trots allt hävdar sig ganska bra internationellt sett?
MBT: Ja, utan tvekan. Attityden i Sverige har alltid varit att ”varför låter det så bra i England och USA, varför kan vi aldrig låta så?”. Vi har jobbat och ansträngt oss så till den milda grad att vi vid många tillfällen ”gått förbi” utan att vi själva förstått det. En engelsman kan säkert komma hit och vara alldeles knäckt över att vi t.ex. har så bra studior, eller duktiga studiomusiker, helt i klass med proffsen i USA och England.
— Jag minns en gång när jag var i en studio i New York där bl.a. Stevie Wonder hade spelat in någon superplatta. Gissa vad dom hade för eko; jo en Orban-fjäder! Sedan var jag i en annan studio där det fanns ett antal Sennheiser mikrofoner, som för oss inte är speciellt märkvärdiga. Vad spelade amerikanarna in med dessa? Bob Dylans sångpålägg! För dem var Sennheiser-miken en exklusiv sak tack vare att den tillverkas i Europa. I en legendarisk studio som Electric Ladyland kunde man finna häftplåster och gamla delar från gökur som höll ihop mixerborden!
SHOWTIME: Du har ju en avancerad egen studio hemma i vardagsrummet där du bl.a. gör en massa egna inspelningar. Är det musikern Mikael B Tretow som tittar fram då?
MBT: Jag har hela tiden velat spela själv, jag var ju trots allt musiker från början. Men när jag kom in på Metronome blev jag knäckt av alla duktiga studiomusiker, så jag kom inte att ta i ett instrument på flera år. När jag är klar med ”Chess” ska jag faktiskt gå och lära mig spela efter noter, för det har jag aldrig kunnat. Utan tvekan är det en fördel att kunna noter!