Bredsidan innehåller den här gången en kritisk granskning av den svenska musikpressen. Läget är allvarligt på alla fronter, många är missnöjda, speciellt musiker över hur journalisterna skriver. Men varför ser den svenska musikkritiken ut som den gör? Skulle den inte gå att förbättra?
En sak är helt klar: det krävs förnyelse och nytänkande, ett fräschare och öppnare sätt att närma sig musiken.

Helgardering kallas det visst.
Först radar man upp en massa skenbart negativa klyschor: ”ett rassligt och dåligt hophållet trumspel… psykedeliskt flum för amfetaminungar, musik för dom som vill kasta grus i Reagans kugghjul” osv. Sedan talar man om att bandet Green on Red gör den bittraste och bästa rockmusiken från USA idag.
Eller också gör man tvärt om.
”Little Steven var konserten med stort K. Händelsen med stort H… Publiken reser sig med ett vrål. Alla, ALLA är hängivna den lille zigenarrebelliske gatkungen…”
Sedan sågas han ned: ”…som allt vore möjligt och inom räckhåll. I tjugo minuter. Sedan tar gruppens musikaliska begränsningar ut sin rätt. Det som var våldsamma energiurladdningar blir ett allt tråkigare harvande på högsta volym med största möjliga tyngd…”
Rättvisa är skipad. Balans är upprättad. Tidningen Schlagers skribenter har tagit hem spelet.
Och varför inte? Så skriver man en färgstark rockkritik idag. Pepprar och sockrar. Ger och tar. Kanske når man fram till rockmusikens väsen, åtminstone den saftiga spottloskan eller den hängdes spefulla grimas.

Något har man i alla fall vunnit förutom att ha profilerat den egna signaturen. Man har målat upp en bild av spruckenhet och energiutbrott, en klichébild av musiken idag som läsaren omedelbart accepterar. Sådant är samhället och varför då inte musiken?

Men så tycker man sig som läsare känna igen någonting i själva tonen. Man plockar fram Hanns Eislers 50 år gamla musikskriverier från 30-talets början och hittar samma knep. Eller var/är det verkligheten?
”En döendes dödsrosslingar blir så långtråkiga för dem som pliktmässigt samlats kring dödsbädden att de somnar. Men deras snarkningar ljuder som dödsrosslingar, och så får man svårt att avgöra vem som egentligen ligger för döden. Sådant är förhållandet mellan det borgerliga samhället och den moderna musiken. Musiken är nämligen en märkvärdig konst. Dess musa har en fosterskada: den saknar båda benen och kan därför inte stå eller gå på jorden utan är tvungen att med ett par ytterst medfarna vingar röra sig i ’högre regioner’. Men också där störs den nu av flygplanen och fabriksröken, och radiolyssnarna störs över störningarna och den dåliga inställningen. Den något invalidiserade musan flaxar emellertid tappert vidare och hjälper trots allt ett antal människor att framställa en mängd högst tvivelaktiga saker; tvivelaktiga eftersom de knappast längre angår någon, inte ens dem som framställer dem eftersom de oftast inte röner någon efterfrågan. Under tiden har emellertid dess tidigare långt mindre ansedda syster underhållningsmusiken (en musik som man till skillnad från den allvarliga får lov att underhållas av) gjort sig synnerligen bemärkt. Den erövrar alla, hör hemma överallt och tjänar ett verkligt syfte: dansen och erotiken, och är på god väg att jaga sin syster upp i himlen. Men för djävulen: den som kommer till himlen måste ju vara död! Detta klingar som poesi men är inte annat än ett nödrop från musikern av idag som inte lyckas frigöra sig från sin konsts fruktansvärda isolering, som inte nöjer sig med att för bara skrivandets skull sätta verk efter verk till världen utan eftersträvar något levande, levande eftersom det angår alla, alltså lever inom alla, men för vilken det bär emot att bara stimulera några finsmakare till alltmer raffinerade njutningar.”
Mjaha. Det var ju ingen dum beskrivning av dagens situation. Även på den här punkten skulle alltså parallellerna med det idag ständigt spökande 30-talet gälla.

En och samma dag, på en och samma sida i Svenska Dagbladet har vi i höst kunnat läsa i tre recensioner om samma fenomen. Det kraftlösa och tråkiga förandligandet av musiken fick en släng av Hans-Gunnar Peterson som anmärkte på en dirigent som ”visade en mjuk varsam attityd, men borrade han sig alltid djupt ned i musikens känslolägen? En fara för honom är att fastna i musikantisk fromhet där inga spänningar utvecklas.” Carl-Gunnar Åhlén berömde tvärtom sin dirigent, Paavo Berglund, för en konst som ”sällan syftar till enbart dynamiska effekter utan koncentreras på melodi och klang”: ”Det är också adelsmärket„
för Philharmonia Orchestra att den undviker råa utbrott och eftersträvar jämvikt i de mest delikata nyanser. Berglunds Beethoven-tolkning blev därigenom ett lysande exempel på klassisk behärskning.” Erik Centerwall hade upplevt en tredje linje i nuet: den kaotiska mångfalden som fick vara sig själv nog. Men vips svek honom språket. Eller är det någon som fattar de inledande raderna om pianisten Dollar Brand: ”Det här pianot är en afrikansk klanglåda. Rytmen som också är melodin slår an hela det unisona bandet som blåser rakt ut.” Nåja, så småningom blir det hela en smula klarare utan att man egentligen får veta om det hela är bra eller dåligt: ”När han förlyfter sig med komplicerade kompositioner, då kan han bli konstruerad och stel. När han själv framträder som pianosolist blir han ofta opregnant, mullrande och monoton. Han är kompositör och arrangör och när han spelar solo kan det låta som han håller på med att arrangera för hela gruppen.”
Man läser och nickar bifall. Tre förhållningssätt: dödsrosslaren, himlafararen, och till sist den vilsna musan mellan flygplanen och fabriksröken. Men är det inte just dessa drag som är den nya tiden?
Nästa tanke är en smula eldfängd.Och det är egentligen här vi kommer in på ämnet för den här artikeln.
Eisler hade ju fullständigt fel. Han representerade det musikaliskt förflutna, det passerade, som han med alla medel försökte hålla vid liv: funktionsmusiken, musiken som ett medel i klasskampen, det musikaliska uttrycket i utommusikaliska idéers tjänst. Vad han angrep var nuet och framtiden som plötsligt tog av i en annan riktning. Konstnärerna hade behov av någonting helt annat. Idag vet vi varför. Krafterna i tiden, inte minst de politiska, hade tagit den musikaliska knytnäven i sin tjänst, fascismens, människoföraktets och rationalismens krafter. Balansen och livskraften måste i stället sökas i traditionen. Musikängeln som Anders Eliasson pratar om (intervju i SHOWTIME nr 50) måste flaxa iväg upp mellan fabriksskorstenar och charterplan mot högre vyer, även om luften blir tunnare.
Det verkar som om vi vore där igen. Den förändring vi kan märka skär genom alla genrer. Det som antyds i Svenska Dagbladets recensioner av klassisk musik är lika giltigt inom rockmusiken. Vad det hela är frågan om är knappast formulerat ännu. Det var rena slumpen att man kunde se de tre grundläggande skillnaderna i tre recensioner som råkade stå bredvid varandra. Förutsättningen var den mångfald i medarbetarval och representerade åsikter som tidningen erbjuder.
Skulle det alltså vara något fel på Schlagers käcka recensioner? Skulle det vara något fel på vår tids gamla proggare som liksom Eisler väl fortfarande kämpar för sin gamla övertygelse i en värld av syntar och discoglitter? Är det fel av en tidning att omge sig med meningsfränder?
Det vore galet att påstå att det redan skulle råda något slags krig mellan olika kritikerriktningar. Men frågan är om detta inte måste komma rätt snart.
Musiker, tonsättare och lyssnare med ett levande intresse för musik är alla ense om att musikkritiken i Sverige just nu befinner sig i ett nödläge. Utvecklingen går utför i ett slags anpassningsprocedur, där resultatet oavbrutet blir sämre, så länge man inte släpper fram det centrala problemet: detta att själva musiken förändras i sin innersta kärna medan kritikerna sitter fast i gamla lojaliteter, gamla fördomar, gamla lyssnarvanor. Vi måste få ett generationsskifte som inte har så mycket med ålder som med idéer att göra. Det tycks nämligen inte vara möjligt att bara byta kappa. Det är fråga om själva den smak man har, hela nätverket av värdesystem, attityder, normer och inte minst språket. Musikutvecklingen erbjuder dessvärre inga reträttplatser för pensionärer. De som inte längre kan se spåren av det nya måste väck. Så enkelt är det.
Bristerna kan också specificeras på ett sakligt sätt: kritikernas bristande orientering i nuet, deras oförmåga att redovisa trender och förändringar i stort, otillräcklig estetisk medvetenhet, bristfällig internationell och musikhistorisk grund samt i allmänhet riktningslöshet och godtycke i bedömningarna, allt detta hindrar idag utvecklingen istället för att bana väg för den. Marknadskrafterna, slentrianen och likriktningen tar lätt över. Snobberiet tilltar.
I den i och för sig utmärkta Schlager heter ärkesnobben Bengt Eriksson, en namnrabblare och faktafantom som svartsjukt bevakar sitt revir. Han anställer förhör med en framgångsrik TV-administratör: (Magnus Jansson prod.ansv. för TV 2’s nöjessatsning Glädjehuset) vem är Lucio Dalla, Charlelie Couture, Sieben Slips, Ricky Skaggs, Afrika Bambaataa… ”bred branschkunskap”, ha-ha. Så tar man ned en gammal proggare som svek saken och blev ”kommersiell” när han kunde fortsatt att jobba ideellt, som då han skrev ut Bengt Erikssons texter i Musikens Makt, klistrade in dem i tidningen och krängde tidningar i gathörnen. På sidan före har samme Bengt Eriksson rekommenderat ”roligt plippande, ploppande italienska discolåtar”. Men i ärlighetens namn erkänner han ju också att han ”hört så mycket jujumusik från Nigeria att han blivit konservativ”. Jojo.
Det är riskabelt att i en lång (utmärkt) artikel ondgöra sig över sportspråkets klichéer, typ ”Nisse sköt ett giftigt skott” när tidningens egna sidor fylls av ”inte minst jag har syndat, flera gånger” (Bengt Eriksson), ”här finns inte ett enda dåligt spår, här finns inte två spår som påminner om varann det minsta lilla” (Bengt Eriksson), ”för jag står inte ut med fjantiga pajaser, folk som gapar för gapandets skull, tillbakalutade, oambitiösa musiker” (Per Kviman), ”en frenesi som är kontrollerad i varje detalj, men ändå så härligt vild” (Per Kviman), ”det öppnar upp den Hancockska ljusväggen samtidigt som det splittrar den” (Håkan Lahger), ”utropstecknet dyker upp i några nya inkarnationer” (Jens Peterson), ”vilket är det ultimata modet” (Håkan Lahger), ”hyllar det sunda kaoset” (densamme), ”här saknas vitalitet, konflikter, hunger, alienation, frustrationer, ja allt som driver fram essentiell musik” (Per Wirtén).
Sådant här är inte bara språkgrodor, små olycksfall i arbetet. Citaten står för vad som idag är Schlagers hela attityd till musiken. Vi måste erkänna att journalisterna kring Schlager har satt sin prägel på hela den svenska rockjournalistiken. Med sin kunskap och sitt engagemang gav de en gång mönstret som nu möter oss i press och i massmedia. Desto svårare är det att se förfallstendenserna, eftersom de är allmängiltiga. Det är svårt att acceptera en situation där gubbigheten står för en hejig gåpåaranda och allmän flamsighet medan ungdomligheten är klassiskt klar och förankrad i den stora kulturen. Vi befinner oss faktiskt redan i begynnelsen av en sådan utveckling.
Det finns även i Schlager en skärande kontrast mellan vad gubbarna presterar och vad som skrivs av en, som jag förmodar, yngre journalist som Michael Dee, för vilken orden uppenbarligen fortfarande har personlig täckning.
Men detta är inget angrepp på Schlager. Det är en uppgörelse med hela den svenska musikkritiken idag, och vi har valt Schlager eftersom tidningen i vida kretsar fortfarande är ett knappast ifrågasatt kvalitetsbegrepp och än idag sätter mönster. Det är de mönstren som förfärar.
Vad som började som ansvarslöshet och nonchalans från kritikernas sida möter oss i själva verket på estraderna, som en urartning i distributionsledet, i massmedia men märkvärdigt nog ännu inte i lika hög grad från musikindustrins sida —musikrörelsens eviga angreppsmål. Industrin måste ta risker och hela tiden satsa ihop om nya vinster, och det finns alltid en rad unga, små och ambitiösa bolag bakom jättarna. Men nu är industrin i kris. De gamla guldkalvarna flagnar. Då är åtminstone för en tid den konstnärliga förnyelsen bra att ta till. Istället blir dilemmat att det nya inte släpps fram i medierna. Där sitter gubbarna på Schlager och alla deras andliga kusiner på alla stolar och bevarar sin trygghet. Men det slaget är på förhand förlorat.
Vi står inför en ny estetisk situation som helt enkelt kan förklaras med termer från den nyaste fysiken, Då ser vi också bristerna i Schlager. Den starka kraften kan inte ställas mot den skenbart svaga kraften. Med den metoden ser man bara sprickorna. Vi måste acceptera att de olika krafterna förutsätter varandra.
Och det gör ju inte så mycket om vi i ytterligare några år fortsätter att applådera de alltmera uppskruvade estradhjältar som idag kräver hangarer och fotbollsplaner för att komma till sin rätt. Värre är när samma trygghetsskapande tomgångsideal, ytlighet och underhållning utan djupperspektiv, tas upp av programmakare i massmedia, av producenter som i likhet med Schlagers skribenter hävdar sig själva på musikens bekostnad, som förtiger det de inte ser eller hör, som bara blåser på lite starkare med följden att musiken förvisas till en håll-igång-funktion bakom en glättad kåsör eller rolighetsminister. Skivor mixas och tonas hänsynslöst. Musiken berövas sin egenart och används enbart som ljudeffekt i ett meningslöst, påträngande ordblaj. Mitt avskräckande exempel: Pontus Enhörning i P3.
Även i musikradion, P2, har utvecklingen gått åt samma håll. De sakligt orienterande programmen försvann för snart tio år sedan. Istället kom en lång rad önskeprogram som skulle tillgodose gemene mans smak. När inte detta tog skruv och vände publikundersökningarnas lyssnarkurvor fick vi alltmer underhållningspräglade tonsättarporträtt, gärna lite uppiffade med sex och privata konflikter, i varje fall med alltmera anekdotiskt innehåll. Nu har även de försvunnit och musikradion har idag alltmer fått karaktären av en slapp, klassisk skvalkanal.

P3 befinner sig idag i den situationen P2 befann sig i ännu en bit in på 70-talet. Vid sidan av pajkastningsprogrammen (som än så länge mest bara dominerar veckoslutskvällarna) finns ännu rader av informativa, djuplodande specialprogram för en lång rad minoriteter, alltifrån neworleansfantaster till hawaiidiggare. Bra, försök bevara den mångfalden. Där möter vi hela tiden värderingar på en given, mer eller mindre fast grund. Genom jämförelser inom programmets ram lär sig även den fåkunnige snabbt skillnaden mellan bra och dålig musik. Enda boten i dagens nödsituation är upplysning, information, kunskap och entusiasm —som alltid. Men ett absolut villkor för att spela skivor i radio måste vara övertygelsen att varje inslag är nödvändigt för programmet, inte bara utfyllnad bakom programmakaren.
Dagspressen håller på det stora hela en rimlig kritisk nivå, givetvis med alltid förekommande inslag av besvärande idioti. Men det är inte värt att ha några illusioner. Främsta hindret för att den ohämmade bluddersjukan skulle sprida sig även dit är utrymmesbristen. Däremot är dagspressens stora svaghet en annan följd av samma utrymmesbrist: den ensidiga uppblåsningen av kändisar, trendkänsligheten, sneglandet på säljsiffror, dvs presumtiva lösnummerköpare, en förhandsgallring som rensar bort de udda inslag där förnyelsen sker, samt naturligtvis också orörligheten i kritikerstaben, resulterande i en ensidighet som ofta blir steril. Det är inte svårt att som läsare på förhand gissa vad en dagstidning kommer att skriva om en viss ny skiva eller en konsert. Aftonbladet känns svårartat förhandsprogrammerad medan Expressen ofta på ett lite förnumstigt sätt försöker blåsa igång trender innan de ännu inträffat. Båda går Schlager tätt i spåren, men resultatet är sällan så fräscht eller uppkäftigt som tidningarna själva tycks tro. Dagens Nyheter har ett par skribenter som envist vägrat stelna: Per Mortensen, Ingemar Glanzelius och på den klassiska sidan Runar Mangs. Att förytligandet och de hysteriska språkliga utgjutelserna nått även den klassiska musiken demonstrerade t ex DN:s Leif Aare i en recension av en sångerska i höst: ”en eldslåga i rött och svart. Hon är stark, självständig, hänsynslös och orädd. Hon är sin drift och hennes erotiska utstrålning är inte att stå emot. Kontrasterna, utspelen är väldiga, kärleken och hatet olika sidor av samma mynt.” Svenska Dagbladet håller sig fortfarande med den bredaste och mångsidigaste musikbevakningen, även om föryngringen lämnar en del övrigt att önska. Det var en tragedi att Stockholms-Tidningen gick i graven: där fanns tecken på en lovande förnyelse. Bland tidningarna ute i landet lönar det sig bäst att läsa Sydsvenskan och Göteborgs-Posten, därnäst kanske Vestman-lands Läns Tidning och Helsingborgs Dagblad. Arbetet är mycket ojämn. Men det är knappast för musikbevakningens skull man håller sig med en dagstidning.
Faktum är att den musikaliska fackpressen får allt större betydelse. Mångfalden expanderar. Ingen musikmänniska kan längre följa med på alla fronter. Ett par nya tyska tidskrifter, Musikkonzepte och Musik-Texte, visar prov på en aldrig skådad specialisering och hänsynslös kvalitet, ofta på doktorsavhandlingarnas nivå. Men det är på den nivån man kan läsa sig till det nya skeendet om inte öronen räcker till. Endast fackpressen kan hänga med ifråga om att spegla denna standard. Vi på SHOWTIME vet att vi har långt dit. Den här artikeln skriver vi inte för att hävda oss själva eller söka gräl med konkurrenterna. Snarare är det en självprövning. Vi kan bara konstatera att något recept för förnyelsen finns inte. Mer än att det räcker en bit att släppa fram ungdomen, de i sinnet unga. Åren har inte så mycket med saken att göra.
Vi har också granskat kollega Ritz som nu hunnit prestera sitt första halvdussin utgåvor. Jämfört med Schlager känns det att det är just en yngre tidning. Även här frodas kriablomstren men tidningen ger sig ut på djupare vatten. En artikel av Erik Andersson om något han kallar maximalism är dråpligt överspänd och skriven på ett Schlager-språk långt yvigare än Schlagers eget (som det här obetalbara citatet om Mahler: ”Visserligen bröt han mot traditionen, exempelvis genom att skapa crescendon av bruteskt knytnävande marschpassager mitt i sina symfonier, men brytningen var inte skarpare än att den uppfattades som en kryddning av ett befintligt musikaliskt förråd”).
För vilka läsare skriver egentligen Schlager och Ritz? Som Håkan Lahger, chefredaktören i Schlager när han skriver: ”Han kan med osedvanlig ackuratess musikaliskt illustrera rädsla och frustration så att jag fullkomligt sitter och huttrar framför högtalaren och väntar på min baneman.” Det går ju att skriva: ”Han sjunger om rädsla så att lyssnaren blir rädd att det skall stå en knivman i tamburen.” Vems är felet egentligen att de yngsta idag går förbi allt vi lite äldre finner värt att syssla med och väljer den absolut mest smaklösa, vålds-och skräckpräglade spekulationsmusik som någonsin gjorts? Vems är skulden till att musiklyssnarna, oavsett genretillhörighet, är så utarmade på estetisk resonansbotten?
Ritz gömmer sig också bakom dimridåer och en smula krampaktiga litterära ambitioner (som när Birgitta Larsson behandlar Eva Dahlgrens nya platta i ett fingerat telefonsamtal med en vännina; läsaren säger sig: aha, är den så likgiltig och pladdrig, tills man får se en poängsättning som är nästan i topp). Men bakom rädslan att prata ur skägget och alla kvasilitterära omskrivningar finns en ungdomlighet och en nyfikenhet som går utanpå Schlagers. Schlager å andra sidan gör färre misstag, utom förstås det redan klassiska när gruppen Dead Scouts från Alfta (utanför Bollnäs) först utropades till ”mer än Sveriges svar på The Alarm”, en grupp ”som har STIL” med gitarrister att jämföra med Television och Tom Verlaine osv., för att i nästa nummer hänsynslöst sågas ned efter gruppens första skiva. Annars liknar tidningen alltför mycket en konserv som kommit i jäsning.
Våra egna misstag lär väl efter det här snart bli uppdagade. Men vi kommer att välkomna den kritik som säkert kommer, så att vi kan bättra oss. Syftet med den här drapan är något vida mer än att mucka gräl i kretsen av svenska rocktidningar. Den svenska musikkritiken befinner sig i ett nödläge. Utvecklingen måste vändas, och det är hos oss — oss facktidningar som kan överblicka skeendet i helhet och i detaljer — det är hos oss förändringen måste börja.