DET HAR VARIT TYST ETT TAG OM STOCKHOLMSGRUPPEN TANT STRUL. MEN I MAJ SLÄPPTE DE EN FENOMENALT BRA SINGEL, ROMEO OCH DISKERSKAN DEN KNIVSKURNE OCH NU I JUNI KOMMER DET EN SINGEL TILL SOM EN SÖNDAG SVARTA DIAMANT. DET ÄR ETT LITE ANNORLUNDA TANT STRUL MAN MÖTER PÅ DE NYA SINGLARNA — MUSIKEN ÄR MER LÅGMÄLD, SÖKANDE OCH LITE VEMODIG, MYCKET BEROENDE PÅ ATT DE AKUSTISKA INSTRUMENTEN HAR FÅTT STÖRRE PLATS. SHOWTIME TRÄFFADE TANT STRUL I STOCKHOLM I MAJ. DET BLEV ETT SAMTAL SOM HANDLADE MYCKET OM ENKELHET, OM ATT SE DET STORA OCH MÄRKLIGA I DE SMÅ TINGEN.

Jag träffade Tant Strul några dagar i början av maj. Det var ett märkligt väder i Stockholm de dagarna. Solsken, sedan grått och plötsligt så började det snöa. Jag tror aldrig att jag har upplevt att det har snöat i maj förut. Ljuset var så underligt också, mättat och inåtvänt. Hela denna stämning, det var som att röra sig utanför den ordinära tiden och rummet.
Likadant var det med samtalet. Vi träffades hemma hos Liten, basisten i Tant Strul. Hon bor på tredje våningen i en gammal träkåk från 1905 ute i Gröndal, en av Stockholms finaste stadsdelar med mycket bebyggelse från 30- och 40-talet. Det är ett vackert hus, ett sånt som har sin egen lukt och sin egen historia. Ett sånt gammalt hus känns ofta som att det ruvar på en hemlighet, en gåta, som att väggarna lever och har ögon.
Samtalet. Tant Strul var inte som jag hade väntat mig dem. Jag hade faktiskt trott att de skulle vara mer upptagna av rockstjärnemytens självcentrerade gester, den fåfänglighet som ofta blir effekten av kändisskap. Nej, det var fem känsliga och försiktiga, tänkande människor med var sin alldeles speciella personlighet.
Samtalet kom efterhand att handla om andra saker än vad som direkt rör själva musiken, saker som intuition, enkelhet och förtätade livsupplevelser. Det kan kan kanske tyckas förmätet av en musiktidning att skriva om sånt. Nå, jag tycker att det är bättre att säga något väsentligt än något meningslöst. Musikens, vilket är det samma som livets, kärna kommer man inte åt, utan att man också inbegriper alla sina funderingar.
Förutom Liten består Tant Strul av Kajsa Grytt, det är hon som sjunger och skriver de flesta texterna, Malena spelar piano och orgel, Nike är trummis och bakom cellon sitter Sebastian. (Nike kunde tyvärr inte medverka vid samtalet.) Mellan Liten och Malena är åldersskillnaden nästan 10 år, jag tror att mycket av det speciella i Tant Strul-uttrycket beror på en unik och märkligt sammansatt blandning av erfarenheter och personligheter. Liten har förflutet i den upplaga av Eldkvarn som spelade in Långt Het Weekend och Pantad och Såld, där spelade hon faktiskt xylofon och ibland klarinett. Sebastian är en gammal räv. Han var med på första Gärdesfesten 70 med göteborgsgruppen Älgarnas Trädgård och har senare spelat med bl.a. Tore Bergers drömtrio och Stadion.
Showtime: Hur står det till med Tant Strul?
Kajsa: Det har varit ganska lugnt ett tag nu. Vi har haft en hel del krångel i samband med inspelningarna av de två singlar som vi precis är färdiga med.
Liten: Vi gjorde en inspelning av den första singeln redan i oktober, där vi inte spelade speciellt bra och där mixningen blev dålig.
Malena: Den spelade vi in på nytt på MNW och då passade vi samtidigt på att spela in två låtar till.
Sebastian: Nu är vi nöjda. Låtarna är kanon, speciellt de på den andra singeln.
Showtime: Hur låter de jämfört med tidigare?
Liten: Musikaliskt är de annorlunda mot vad vi har gjort förut. Rytmsektionen håller sig mer på mattan, det är också färre melodislingor än tidigare. Förut gjorde instrumenten olika slingor som gick emot varann, vi spelade var sin liten melodi inom samma ram. Nu är melodierna färre, grundrytmen har mer samma puls rakt igenom.
Kajsa: Vi spelar mer tillsammans, för lyssnaren är det säkert tydligare melodier nu. Det är melodiska låter där basen och trummorna spelar ganska rakt. På den andra singeln (som en söndag/Svarta diamant) har vi med en stråkkvartett som Sebastian har arrangerat.
Malena: Sen är det akustisk gitarr och piano, det känns skönt och spännande att spela så. Allt är dessutom inspelat på en gång i studion, det är inga pålägg förutom stråkkvartetten.
Sebastian: I stället gjorde vi fler omtagningar, tills alla var nöjda. Det har kommit till en dimension av att alla spelar för stunden.
Kajsa: Vi har verkligen försökt ta fram mjukheten som alltid har funnits i vår musik, men att ta ut de svängarna ordentligt. Ta fram melodierna och mjukheten, skära ner lite på detaljerna så att inte instrumenten krigar med varandra.
Liten: I och med att vi har haft en producent (Tony Thorén från Eldkvarn), så är musiken mer uttänkt och arrangerad, hur pianot och cellon spelar tillsammans t.ex.
Sebastian: Det är nödvändigt att arrangera, ju fler man är desto mer måste varje instrument hålla igen.
Malena: Det tar ju ett tag innan man kommer någonstans, men nu känns det som att vi har kommit lite dithän vi velat. Inte till toppen givetvis, men vi har hittat vår väg på något sätt.
Kajsa: Vi har helt enkelt blivit bättre på att spela. Luften och pauserna har ju sitt speciella värde, det är tystnaden mellan som gör tonerna. Men det är saker som man lär sig. Det har med ett sökande att göra, utvecklingen vet man ju aldrig hur den kommer att gå.
Showtime: Det är mer stämning än uttryck i de nya låtarna.
Kajsa: Vi spelar mer lågmält och eftertänksamt nu, det är ett nytt sätt för oss att spela på. Det är givetvis viktigt att det är uttrycksfullt, men det är det på ett annat sätt nu. Kanske går det att säga att det är mer tillbakahållet. Men det är ingenting som vi har tänkt ut att vi ska spela på det här sättet, vi har alltid spelat det som har träffat våra hjärnor först.
Showtime: Jag tycker att er musik besitter något slags intuitiv kraft.
Kajsa: Det kan bero på att vi inte försöker definiera vad det är för någonting. Därför kan det vara svårt att veta på vilket sätt vi ska gå vidare, vilka spår vi ska välja, på vilket sätt texterna ska skrivas på och hur låtarna ska arrangeras. Det är inte så att vi bestämmer oss för att det ska låta mjukt eller tungt, si eller så. Det är bara någonting som är där som man får följa. Intuitionen måste man följa.
Liten: Det gäller verkligen den sista singeln som är såpass annorlunda. Hjärtat, pulsen skiljer sig från vad vi gjort förut. Då vill man gärna följa upp det spåret.
Kajsa: Både vad gäller texterna och vårt sätt att spela, var det betydligt mer storvulet och dramatiskt förut. På de sista låtarna är orden inte så kraftfulla, sättet att spela är om inte tillbakahållet så mindre.
Malena: Det finns en större självsäkerhet i spelet nu.
Liten: Man kan plocka bort en massa toner. När vi började spela försökte vi göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Kajsa: Kan man fånga människor med det lilla, men som ändå berättar mycket, då kan man säga mycket mer. Fast det handlar ändå om samma saker.
Showtime: Dina texter handlar ofta om längtan.
Kajsa: Om man inte längtade, skulle man sluta leva.
Liten: Charlie Chaplin sa att livet är längtan. Han menade att livet inte har någon mening, att det är en ständig längtan efter livet.
Showtime: Ligger det inte en viss melankoli i det?
Kajsa: Jovisst. Men ibland händer det ju att det man längtar efter vissa stunder uppfylls. Det är inte bara kärlekslängtan det handlar om. Men titta! Nu snöar det ute!

Ute i den vildvuxna trädgården faller flingorna ner. Det är skönt att sitta i Litens kök. Vi dricker kaffe och äter av hennes nybakade bullar.
Showtime: Skriver du varje dag?
Kajsa: Jo, jag försöker göra det. Det tar jävligt lång tid, men så plötsligt kommer det. Det dyker inte bara upp i huvudet av en slump så där, jag går och drar på det väldigt länge. Jag jobbar mycket med orden, hur jag ska formulera och uttrycka det jag vill säga.
Showtime: Att texterna handlar om mer subtila saker nu, beror det på att perspektivet har ändrats?
Kajsa: Nja, de har nog alltid handlat om samma saker.
Liten: Men ditt språk har ändrats.
Kajsa: Skillnaden nu är att det är mer vardagsnära och “här och nu”. Det är ett vardagligare språk, mer bord och träd, sånt som verkligen finns. Det finns ju magi i det också. Det är inte lika mycket “eld, hav och djupa skogar” nu, utan mer precis som det är. Ändå handlar texterna om exakt samma saker som innan.
Showtime: Det finns en kvalitet i dina texter som är väldigt fin, en sorts fingerkänslighet.
Kajsa: Det kan bero på att jag jobbar så mycket med dem. Det är liksom inte på en kväll man gör en text. För mig är det nästan texterna som är viktigast för att jag ska kunna sjunga bra.
Showtime: Varför väljer du ett ord som magi?
Kajsa: Jag tänkte väldigt mycket på det förut. Fast jag vet inte. Många journalister har beskrivit mitt skrivande som att jag alltid skriver om naturen och om djupa skogar. Själv har jag inte riktigt sett det så. Jag har försökt att berätta om vardagen och om livet som är runtomkring mig. Herregud, jag har nog uppfattats helt fel. Magi, hm… Det handlar väl om det som inte går att beskriva. Även om man använder ord som bord (hon knackar i bordsskivan) och träd, så är det ju någonting annat man vill förklara än precis det man säger. Hur man ska hitta det obeskrivbara, nån stämning eller vad det nu är som det inte finns ord för. Det är det man försöker med musik också, att hitta det som är mer än orden. Magin är ju det som inte går att ta på. Det som händer mellan folk, blickar, tankeöverföring…
Showtime: Just nu finns det ju ett väldigt intresse för sånt.
Kajsa: Som ockultism menar du?
Showtime: Ja, t.ex.
Kajsa: Men det är inte det jag talar om alls.
Showtime: Det förstår jag, det är en väldig skillnad på mystik och ockultism.
Kajsa: Mystik, javisst, det är mer det jag är ute efter.
Malena: Alla har ju sitt sätt att uttrycka sig på, som man kommer underfund med förr eller senare. Jag tycker om att spela piano. Jag kan inte uttrycka mig så bra i ord och text, därför blir musiken ett stort behov.
Kajsa: Det handlar ju om att fånga saker. Ingen av oss spelar så där svulstigt. Det är mer känsligt, att varje ton och varje tillfälle är viktigt.
Sebastian: Det är samma i musiken som i texterna, att man kan uttrycka saker med inte så stora åthävor.
Kajsa: Kvaliteten kan väldigt lätt försvinna i ekvilibrism.
Liten: Jag såg den här lilla ryskan hoppa, vad heter hon nu, Olga nånting. Hon kunde stå helt still i luften. När hon gjorde sina hopp var det en sekund hon var helt still. Då kan man verkligen prata om konst. Så är det i musiken också, när det är riktigt bra kan det bli tyst, en sorts stillestånd.
Kajsa: Jag var och tittade på Carmen, Carmen, den spanska filmen. Handlingen i sig var sekundär, vad som var häftigt var just det totala stilleståndet och spändheten i rörelserna. Ibland fick de hysteriska utbrott, men ibland var de blick stilla. Fast alla lemmarna var helt spända, rörde de bara på handlederna. Det är verkligen en kultur som har dragit de sakerna till sin spets, spänningen och stilleståndet.
Showtime: Det här förtätade ögonblicket, kan ni återskapa det på skiva?
Kajsa: Det är verkligen svårt, men det är ju det vi eftersträvar och längtar efter överhuvudtaget i vår musik.

Nu kommer Litens dotter Maja 5 1/2 år, in genom ytterdörren tillsammans med några andra barn från samma hus.
Liten: Ni kan inte vara här uppe nu, Maja, det står en bandspelare på.
Maja: Vi får inte vara här uppe!
Liten: Snälla Maja, låt inte så förbannat Besserwisser.
Showtime: Vad tycker ni om för musik?
Malena: Tom Waits.

Och det instämmer alla i, Tom Waits verkar vara en gemensam favorit. Liksom Van Morrison som jag tycker de nya singlarna påminner om en hel del om, musiken som flyter fram, just det här med stämning mer än uttryck tycker jag är kännetecknande även för Van Morrison. Alla säger beundrande saker om denna outsider i rockmusiken.
Kajsa: Swordfishtrombone (Det är Tom Waits senaste skiva, mycket akustiska instrument i kompet som t.ex. marimba). Den har en helhet i uttrycket, jag blev verkligen inspirerad när jag hörde den skivan.
Liten: Jag tröttnar lätt på det här med rock. När det gäller musik vill jag ha större ramar att röra mig inom. Jag vill använda de akustiska instrument vi har. Men man blir lätt feg och vågar inte ta fram t.ex. xylofonen eller ta bort trummorna och spela congas istället. Det kommer säkert att komma mer, men man är rädd att ta det steget.
Showtime: Spelar du inte klarinett längre, Liten?
Liten: Jag var så fruktansvärt dålig, jag sålde den till min bror. Jag älskar klarinett annars, det är det underbaraste blåsinstrument som finns, så sorgligt och vackert.
Kajsa: Det finns ju den sortens musik också som inte alls söker efter eller är intresserad av det här förtätade ögonblicket.
Liten: Vissa människor kan bli obehagligt berörda av viss musik. Den kommer in i kroppen på ett sätt som man inte räknade med. Konst kan beröra på det sättet, utan att man medvetet vill det. Det är väl det som är konstens mål och mening, att beröra känslor men kanske inte visst att man hade.
Kajsa: Att inte hjärnan finns där och förstår allting.
Showtime: Det mjuka och känsliga i er musik framgår ofta inte live.
Kajsa: Det är svårt att få fram live, mixningen är en svår bit. Trummorna blir lätt väldigt kraftfulla i en stor lokal, det går inte att komma ifrån.
Sebastian: Vi strävar ju åt det akustiska hållet även live. Den starka sidan i det här bandet tycker jag är just mjukheten, men det är beroende på mixningen. Är det världens rockmixare som vill ha ut allting så starkt som möjligt, försvinner lätt känsligheten.
Liten: Vår musik klarar inte av att bli för hård, när nyanserna inte kommer fram utan försvinner, det är då det blir dåligt.
Kajsa: Att spela live är också någonting man får lära sig. Man blir lätt upphetsad och det är ju det man blir fascinerad av när man börjar spela. Njutningen och upphetsningen, att det är hetsigt och vibrerar i luften. Att kombinera den spänningen med sensualitet, det är det som är svårt. Det handlar inte bara om att slappna av och spela så mjukt och avslappnat som möjligt, för då försvinner intensiteten. Man måste kunna fånga publiken. Därför måste det finnas en stark kraft utåt. Även om vi spelar mjuka låtar, måste det finnas en utåtriktad intensitet i dem. Ös kan vara bra också, det beror på speltillfället. Det är ju alltid rätt när man känner att man får ut det man har inom sig.
Showtime: Hur blir ni utsatta för den rådande tidskänslan?
Liten: Vi går nog förbi den precis som Eldkvarn alltid har gjort. Vi har ju aldrig någon jättepublik, som vi är tror jag heller aldrig att vi kommer ha det, eftersom vi spelar så privat musik.
Kajsa: Men Ebba Grön lyckades nå ut till väldigt många, fast de spelade ju inte på någon speciellt privat musik, den var väldigt kraftfull och tydlig. Deras framgång kan bero på att det inom alla människor finns en rebell.
Liten: Rebellkänslan ligger nära tonåringar.
Showtime: Det är säkert en viktig anledning till att hårdrocken är så populär idag, att den förmår uttrycka den unga rebellkänslan.
Kajsa: Javisst, det tror jag också.

Och nu kommer visst ungarna in igen. Nu har de leksakspistoler på sig. Det kanske ligger något slags slumpens symbolik i det, man kan aldrig veta vad det är för spratt som verkligheten spelar med en.
Showtime: Hur har ni det med svartsynen? Det finns ju uppenbara exempel idag på en sorts rockmusikens dödslängtan och undergångsmysticism.
Kajsa: Närheten till döden är också viktig.
Sebastian: Det behöver inte nödvändigtvis vara så att folk blir glada av glad musik och tvärtom av ledsen.
Kajsa: Lou Reed har spelat med de sakerna, livskraften kontra destruktiviteten som lockelse. Det finns en attraktion i att leva nära döden. Men det är klart att det är farligt.
Malena: Det kan vara en njutning i att ha döden nära sig i hjärnan.
Liten: Jag tror att det är precis tvärtom, att det handlar om skräck för döden. Det finns ju t.o.m såna som har sån dödsskräck att de tar livet av sig. Det är ingen dragning till döden, det är skräck. Det är det all ångest bygger på.
Kajsa: Att man ska dö?
Liten: Ja.
Kajsa: En del kanske pekar på det för tydligt, så att det blir plumpt, teatralt och larvigt. Men Lou Reed t.ex. han gör det väldigt känsligt och likadant är det med Nico, hon gör det sensuellt. Vissa människor vill faktiskt leva farligt.
Showtime: Är det svårare att fixa spelningar nu?
Kajsa: Vi har inte gett ut någon skiva på ett tag, det har varit lite tyst. På rockfronten är det väldigt snabb konsumtion.
Liten: Sen var det inne med brudar som spelar ett tag, det är det inte nu längre. Det är skönt på sätt och vis, för då åker intresset ner på en normal nivå.
Kajsa: Det finns färre musikställen nu också. De ställen som finns idag drivs ofta av folk som inte har en aning om musik, de tar det som är i ropet och som det skrivs mycket om i tidningarna. Vi hade precis ett möte på vår bokningsbolag. Det är väldigt jobbigt att sitta och prata om rockbranschen, det är nog det som får mig på sämst humör. Det är bara löjligt, det skulle vara skönt om man slapp tänka på sån dynga. Alla sådana här teoretiska resonemang om vad folk vill ha, det påverkar en fel och förstör glädjen i att spela.

Nu har Kajsa kommit igång och tar fram storsläggan i sin vrede över rockbranschen:
— Tänker man för mycket på att man inte har några spelningar, kan man få kramp i skapandet. Jag är helt ointresserad av rockbranschen som sådan. Det vore skönt om man slapp tänka på sånt, det berör mig illa. Man kan inte spekulera i om publiken kommer att tycka om det man tror på.
Hon fortsätter:
— Har man stolthet i det man gör och håller huvudet högt, även om inte alla människor älskar det, så gör man det med en sådan helhet i uttrycket, att det är bra därför att man själv tycker det. Då blir det helt, då är det sant och det är just det som är bra konst.