Europe, den svenska hårdrockgruppen, är verkligen i ropet. De är bl a på väg att signera ett kontrakt om tio LP i USA. Framgångsporten står för närvarande vidöppen. Showtime träffade gruppen när de spelade i en liten håla i Småland, Ödeshög.

Egentligen är sagan om Europe fantastisk redan som den är. Ett okänt band från Upplands Väsby som spelar hårdrock — denna för massmedia, och åtminstone dåförtiden också för skivbolagen förhatliga form av rock — går och vinner Rock-SM. Det var 1982 och priset bestod i en LP-inspelning.
Gruppen blev populär hos publiken via segern och sin första skiva. Unga svenska hårdrockdiggare fick äntligen ett svenskt band att se upp till efter att tidigare bara haft utländska förebilder. Visst fann det hårdrockband sedan länge i det här landet. Men inga hade någonsin kommit så nära ett erkännande som Europe. Massmedia fortsatte att, om inte förlöjliga, så åtminstone förtiga de unga långhåriga Väsby-borna. Men grammofonbranschen, som alltid bryr sig mer om en köpstark publik än om kritikerkåren, tog gruppen på allvar. Snart nog skulle de utländska bolagen stå i kö för att ta hand om Europes framtid.
Jag träffar medlemmarna i Europe några timmar innan dom ska på scen i Ödeshög.
— Visst har det gått fort. Väldigt fort tycker man ibland, säger Joey Tempest. Det är Joey som sjunger i Europe. Han skriver också de flesta låtar, och är den som flickorna skriker mest efter har det sagts mig. Jag kallar honom Jocke i fortsättningen, för han heter så på svenska.
— För fort tycker man nog aldrig att det går, men man vet aldrig. Det tar väl några år till innan framgången stiger oss åt huvudet, ler Jocke och sneglar på basisten John Levén för att få medhåll.
— Nä, vi är rätt sansade killar. Blir man stöddig får man snabbt reda på det av omgivningen.
Jocke och John berättar om Upplands Väsby. Om förorten 2 mil norr om Stockholm där alla har vuxit upp och fortfarande bor kvar.
— Nere i Väsby Centrum kan det hända att en del uppfattar oss som ”störiga” när vi kommer flera i bandet samtidigt.
— Men det är nog mer de andra som har förändrats därför att vi är lite kända. Själva är vi som vi alltid varit. Och de riktiga kompisarna är fortfarande kompisar.
Medan Europe åker runt i den svenska landsorten pågår ett spel som Jocke, Jompa, gitarristen John Norum och trummisen Tony Reno bara delvis är delaktiga i. Två stora skivbolagsjättar i USA slåss om att få kontrakt med Europe. När jag träffar dem är ingenting klart, men förutom pengarna handlar det om omfånget på kontraktet.
— Det ena bolaget vill ha oss att skriva på för 10 LP-skivor i framtiden. Tio stycken! skrattar Jocke, men blir snabbt allvarlig igen.
— Det är inte bra. Visst är det fantastiskt i och för sig. Men vem vill binda upp sig för så mycket? Och för så lång tid?
Till och med jag inser att det verkar vansinne. Jocke rättar till frisyren. Det gör han med jämna mellanrum hela tiden när vi pratar. Det är viktigt med utseendet när man spelar rock’n’roll. Särskilt viktigt har jag förstått om man spelar hårdrock och publiken som väntas är övervägande tonåringar. Europe är nog också ett av dom hårdrockband jag träffat som har störst andel tjejer i publiken. Det ska visa sig innan kvällen är slut.
— Att lyckas tror jag handlar mycket om att bevisa för sig själv att man klarar nåt, säger Jocke i en stunds eftertanke.
— Allt beröm, alla ryggdunkningar och alla beundrande fans… visst ska man ta åt sig. Att låtsas som ingenting vore ju löjligt. Men man ska nog akta sig för att flyga alltför mycket i det blå. Behålla känslan för sig själv lite grann, innan man vet hur man ska ta framgången utåt.
Trollehatt i Ödeshög, där Europe ska spela, är ett märkligt ställe där det ligger vid E4:an bland bensinmackar och lågprisvaruhus. Här på landet, där östgötaslätten tar vid efter ett bergigt och sjörikt smålandslandskap, har en grupp affärsmän slagit upp ett nöjespalats som måste vara ett av de största i den här delen av Sverige.
— Fult och anskrämligt, tycker en del. De ser en fara i alla dessa ”sommarland” som byggs upp vid våra stora riksvägar.
— Äähh… vadå?! tycker de unga i trakten, som nu åtminstone fått någonstans att gå på helgerna.
Jag håller på de unga. Ödeshög är inte världens vackraste plats. Vad gör det om man smäller upp en och annan nöjeslada bland mackar och motell i detta land? En lada är precis vad det handlar om i Ödeshög. Fast i plåt. Korrugerade plåtväggar målade i vitt och rosa. Och högst upp på taket, med stora röda bokstäver: TIVOLI! Jo, tivoli är det också. Förutom dans, disko och rockklubb med plats för ett par tusen finns det radiobilar, skjutbanor, kraftmätningsapparater och rad efter rad med automater av olika slag. Det är enarmade banditer, racerbilsspel, TV-skärmar där var och en kan skapa sitt eget lilla Star War och så vidare.
Jocke, Jompa, Jonta, Tony och Gunnar Mikaeli (klaviaturspelaren som följer med gruppen på turné) i Europe får en stund för sig själva i leksakslandet. Om en stund ska de testa ljudet i lokalen. Trollehatt ska döpas om till Trollenatt innan publiken släpps in. Det innebär egentligen inget annat är att klockan passerar nio på kvällen.
— Ett vansinnigt ställe! utbrister Jocke. När vi kom hit med bussen efter 40 mils körning undrade vi var vi hamnat. Stället ser ju helt osannolikt ut. Men här är schysst. Helt OK.
— Scenen är den bredaste vi spelat på tror jag. Det ska bli roligt ikväll…
Det är inte rockvärldens centrum dom hamnat i, Europe. Men steget härifrån till de stora scenerna verkat ändå kortare än tillbaka till den tid då replokalen i Upplands Väsby var Europes enda plats på jorden.
— Det är fyra och ett halvt år sen nu, berättar Jocke. Jag sjöng i ett band som hette ’Blazer’ och kände Jonta, nuvarande gitarristen, lite grann. Vi möttes en natt på en gångväg därute i förorten. Och det bestämdes att jag skulle pröva att sjunga med honom och en kille från hårdrock-bandet ’WC’. Så blev det. Och så var vi tre. Den fjärde var basisten som så småningom hoppade av till förmån för John Levén.
Fyra och ett halvt år sedan? frågar jag. Men ni är ju bara 20 år gamla i gruppen nu. Det betyder att ni bara var 15-16 då?
— Ja, vi började tidigt, skrattar Jocke, som inte kan minnas riktigt när han själv spelade rock för första gången.
— Plink på akustisk gitarr började jag med när jag var sju, men ganska snart stod jag hemma och härmade Elvis.
Elvis?!
— Ja… han var väl nästan död då. Men skivorna fanns ju.
Jag vet knappt om jag ska tro honom, men han ser ärlig ut, Joakim, alias Jocke, alias Joey Tempest.
— Hur kom det sig att det blev hårdrock då och inte popmusik, disco, punk eller nåt?
— Ja, varför, grunnar John Levén. Det bara blev så. Det var vad vi alla gillade.
Den musik ni växte upp med?
— Njae, fortsätter Jocke. Det var mer discovågen som gällde när vi var yngre. Lite grann var det väl en reaktion på den glittriga discomusiken. Eller? Han tittar på John som ser ut att hålla med.
Trollehatt har öppnat. Diskoteket har kört igång och det verkar vara någonstans mellan 500 och 1000 ungdomar som hittat hit i kväll. Varifrån? Ödeshög har inte mer än tretusen invånare totalt.
— Vi har åkt hit ifrån Linköping, berättar en kille i sextonårsåldern, ivrigt sysselsatt med sin låtsasracertäcling på en TV-skärm.
— Från Jönköping, säger en tjej i jeansjacka med AC/DC broderat på ryggen. Jag gissar att de inte tillhör dem som kommer hit för att gå på disco. Annars skulle de väl inte hålla till här i spelhallen? Tjejen ska just försöka skjuta hatten av en cowboy, eller vad det är för en figur, på skjutbanan.
— Nej, nej. Den här skitmusiken. Vi ska se på Europe förstås!
Utanför entrén till Trollehatt är det visserligen inte lika mycket folk som därinne. Men livligare, och vingligare skulle man kunna säga. Här samlas de som inte får, eller inte vill komma in.
— Europe… vad är det?! skrålar en tjej när jag frågar om hon inte ska gå in.
— Jo, jo, jag har hört talas om dem men jag har ingen lust. Det är mera ös härute. Jag tror inte att hon skulle komma in även om hon hade lust, tänker jag för mig själv. När jag antyder detta högt blir hennes fyra kavaljerer förgrymmade. För att uttrycka sig överdrivet kultiverat. Deras simmiga ögon och svajande kroppar väller sig hotfullt över mig, och jag finner det bäst att hastigt och elegant glida bort från sällskapet.
Bakom scenen är Europe i slutstadiet av förberedelserna för sitt scenframträdande. Klockan elva ska dom gå på, och det är mindre än en timma dit. Scenkläderna åker på. Det är trikåer i stället för byxor. Blanka, slimmade trikåer i regnbågens alla färger. Jocke ska ha blå och svarta i kväll. Han känner sig lite osäker. Drar i tyget kring benen, i grenen, och tittar undrande på de andra.
— Nej, dom där kan du inte ha, säger någon i bandet. Det låter mycket allvarligt. Och Mr Tempest ser ut som om världen verkligen höll på att rasa samman. Tills det förlösande skrattet plötsligt exploderar. Rått men hjärtligt. Ar det inte så det brukar heta?
Jag såg inte Europe när de stod på scenen på Tyrolen på Gröna Lund hösten 1982. Men de har säkerligen utvecklat sin scenshow sedan dess. Och säkert lägger de ner mer möda på det yttre nuförtiden. Det var final i Rock-SM, och även om de inte själva anade det skulle den där dagen betyda det stora avstampet i Europes karriär.
— Från början anade vi faktiskt inte ens att vi skulle vara med i Rock-SM, berättar Jocke.
— Vi hade visserligen gjort en tape i replokalen, som vi först tänkte skicka in. Men vi ångrade oss. Därför blev vi förvånade när vi fick svar, och plötsligt var med i karusellen ändå.
— Det visade sig att min tjej skickat iväg tapen utan vår vetskap, fortsätter Jocke.
— Men ingen blev arg. Hon tyckte vi var för obeslutsamma helt enkelt och tog saken i egna händer.
Ingen skada skedd precis, tänker jag tyst. Efter segern i Rock-SM togs Europe om hand av en av tävlingens arrangörer, Thomas Erdtman, med flera år i skivbranschen och med ett eget litet nystartat skivbolag. Det var på det som Europe fick spela in sin första LP. Och där är också ’Wings Of Tomorrow’ utgiven.
Thomas är Europes manager, och det är han som nu reser kors och tvärs över jordklotet för att, som det heter; ”fixa en bra deal för en world-wide release”. Jo, det låter så, fikonspråket i grammofonbranschen, som tyvärr fått sådan genomslagskraft att rockmusikerna själva börjar ta efter.
— I början av nästa år hoppas vi börja spela in vår nya LP, berättar Jocke, och målar entusiastiskt upp bilden av Europes närmaste framtid.
— Förhoppningsvis kommer vi att spela på ett antal ’Monsters Of Rock’-galor i Tyskland i sommar, där Van Halen och AC/DC är huvudattraktioner. Sedan är SAS (jo faktiskt, flygbolaget!) intresserat av att få oss med till Japan i samband med att Björn Borg ska göra några uppvisningsmatcher. Då hoppas vi också kunna göra en mindre Japanturné. Sedan är förstås USA det stora målet.
Att ha kraft därefter att gå in på scen i Ödeshög, Sverige. Ge folk en rockföreställning jag sett få göra i det här landet. Med hjärta, svett och en ärlig och okonstlad respekt för publiken, det tycker jag är beundransvärt. Det är bara att hoppas att eventuella framgångar inte förstör de här gossarna.
Publiken älskar dem. Vare sig det är tjejerna längst fram som skriker à la sextiotalshysteria så fort första takterna i ’Dreamer’ eller ’Open Your Heart’ drar igång. Flickorna vill ha ballader. Killarna blir saliga när klassiska gitarriff skär som knivar i lokalen. Som i ’Stormwind’ eller ’Wasted Time’. Då lyfts nävar i hundratal. Knutna, i takt med musiken. Några har sin egen luftgitarr på magen och följer med Europes’s John Norum i egna små solon. Det är det det handlar om. I hårdrocken är idolerna hjältar som i ingen annan musikgren. Medlemmarna i Europe är medvetna om det.
— Våra fans är fina. De lever ut på ett helt annat sätt än den vanliga poppubliken, säger Jocke, långt efter det att Odeshögs-konserten tonat ut.
— Kanske beror det på att vi lever ut så totalt på scenen. Det blir ett slags gensvar.
Jag frågar honom om han är medveten om att Europe ska ut och slåss på samma arenor som deras egna hjältar från uppväxtåren, nu när de ska satsa internationellt. Tidigare har Jocke och Jompa berättat om favoriter som Gary Moore, Whitesnake och Van Halen, alla med många år i rockvärldens topp bakom sig.
— Jovisst. Det känns konstigt. Overkligt på något sätt just nu. Men vi ska klara det. vi är ju faktiskt rätt duktiga. Det tycker vi själva i alla fall.
Han låter ärlig när han svarar, även om jag anar en gnutta leende självironi. Men killarna i Europe verkar så beslutsamma, så starka i sin tro på sig själva och sin musik att det inte skulle förvåna mig om de lyckas.