Håller vi på att glömma bort barnen? Är barnmusiken inte tillräckligt lönsam? Finns det inga goda idéer längre? Ett dystert faktum är att barnmusiken blivit ett starkt eftersatt område.
Situationen har blivit så allvarlig att Statens Kulturråd i mitten av maj anordnade ett symposium om barnmusik på Hässelby slott för att om möjligt stimulera artister och skivbolag till att producera fler och bättre barnfonogram.
Kulturrådets fonogramgrupp har som särskilt uppdrag att prioritera barnfonogram i det fonogramstöd som utgått fr o m hösten 1982, berättade fonogramgruppens ordförande Karl-Herman Tapper i sitt hälsningsanförande vid symposiet. Men det har inte gått att prioritera någon barnmusik: — Vi har helt enkelt fått för få sådana ansökningar, och skall man vara ärlig har vi heller inte alltid varit nöjda med kvaliteten, sade han.
Hur allvarlig är då situationen? Showtime pejlade stämningarna bland 40-talet deltagare på Hässelby slott.
Kanske 90 procent av den musik svenska barn lyssnar på består av pop och rockmusik som egentligen är avsedd för vuxna lyssnare. De återstående 10 procenten domineras av Disneys produktioner och kändiskult, sådant som är känt från film eller TV eller där en känd artist i förbifarten gjort en barnskiva.
Att tala om barnskivor går inte längre. På barnmusikområdet är kassetterna totalt dominerande. Flertalet förskolor, dagis, lekis och fritids har så dålig lyssnarapparatur att barnen kanske inte ens uppfattar inlagda effektljud.
Detta är några av de fakta som kom fram på Hässelby-konferensen.
— Den internationella massmediamusiken präglar barnen tidigare och tidigare, anser en av fonogramgruppens experter på barnmusik, docent Bertil Sundin, som också hävdar att barnen i vårt samhälle lämnas allt mindre tid att vara för sig själva. Det viktiga är att barnen har en egen fritid utanför de vuxnas värld.
— Se bara på ”skolgårdstraditionen”, ramsorna och lekarna. I och med att barn har möjlighet att vara för sig själva, och under förutsättning att klimatet är sådant att det inte blir för hård mobbning, så lever den här formen av barnkultur. Den är också ett slags motkultur, riktad mot de vuxna. Men de vuxna håller på att försöka torpedera allt detta. SIA-skolan t ex framstår som ett försök att förstöra barnkulturen. Den innebär att barn blir övervakande hela tiden och vistas tillsammans med vuxna. Barnens enda chans är att springa och gömma sig i någon vrå. Det gör de också.
Det ser alltså illa ut för barnkulturen?
— Det beror på hur mycket de vuxna lägger sig i. Och det beror på hur pass trygga barnmiljöerna är. Det har förekommit alarmerande rapporter från Norge om hur otrygga barnen i själva verket är och hur rädda de är för varandra. Allt detta är någonting som vi vuxna ställer till. Om situationen är allvarlig är detta snarare ett tecken på hur illa det står till med samhället som helhet. Är samhället någotsånär tryggt, då fungerar också barnkulturen.
Barnradioproducenten och tonsättaren Folke Rabe är likaledes en av fonogram-gruppens barnmusikexperter. Han konstaterar att det i praktiken blivit mycket litet resultat av allt kulturpolitiskt tal om betydelsen av att satsa på barn och barnkultur under 70-talet.
— Inte heller tycker jag när jag jobbat på barnradion att vi haft Riksradions fulla och helhjärtade stöd för föresatsen att vi nu skulle satsa enormt på de kommande generationerna.
Vad saknas då? En kulturtradition? En grund att stå på? Kanske något slags nya stamsånger av typen Vi gå över dagg-stänkta berg…?
— Naturligtvis är det viktigt med en historiemedvetenhet. Men man frågar sig då: vilken historia? Själv vill jag ytterst ogärna medverka till uppbyggandet av den sortens auktoriteter som på något sätt skulle fungera som rikslikare. I så fall är jag mera för pluralism. Det måste nog provas andra metoder. De bästa barnfonogrammen är enligt min åsikt de som är gjorda med en vilja att uttrycka någonting och en vilja att förmedla någonting. Men detsamma gäller all musik.
Säger Folke Rabe som inte tycker om när popvärldens kändisar med mera kläm än nyanseringsförmåga gör blixtinhopp på barnmusikområdet, med plastförpackade hemma-hos-reportage som följd. Däremot är han glad över att barnen också lyssnar på vuxenmusik, låt vara av skiftande kvalitet. Annars skulle de leva i ett isolat. Men det enda råd han har att ge är enkelt:
— Jag tror man bör vara väldigt rak och reko när det gäller barn. Det är visserligen svårt för oss gamlingar som är uppfödda i en tid av dubbelmoral och förväntningar på att man skall säga en sak och mena en annan. Men det finns sannerligen krafter med mycket pengar bakom sig som påverkar barnen. Då är det legitimt att visa upp något som man själv tror på. Det tror jag barn uppskattar också, att vuxna är ärliga. Sedan får barnen själva värdera vad de tycker verkar sjysst.
Kulturrådets handläggare av fonogram-stödsärenden Henrik Karlsson informerade att Kulturrådet hittills beviljat stöd till 290 fonogram bland sammanlagt 864 ansökningar. På barnfronten har stöd utgått till 20 produktioner bland 66 ansökningar. Några klingande exempel presenterades i ”levande” skick vid symposiet och gav sannerligen mersmak.
”Vi lyser på dem”
Vardagsgruppen från Sandviken har fått göra en skiva med ”rörelsesånger”, kallad Min lilla kråksång. Skivan är enkel och rättfram, men idéerna bakom den är stora.
Thomas och Jujja Wieslander berättar om bakgrunden:
— Vi har arbetat med barn på olika sätt i femton år. Vi bedriver en barnkoloniverksamhet och har tagit fasta på att man mycket tidigt kan förutsäga för vilka barn det kommer att gå snett som vuxna. Med musikens hjälp kan man vända en sådan utveckling.
— Vi arbetar med barn som blivit starkt förnedrade, som duschats med huvudet i toaletten, blivit avklädda av kamrater osv. Eller med barn som aldrig visats något förtroende. När de kommer till vår 6-veckors sommarkoloni hälsar vi dem med att här gäller andra regler än i skolan eller hemma på gården. Det är förbjudet att slåss. När det förbudet gäller förekommer det inte heller några hot. Ingen kan använda sig av makt eller förtryck.
— Vi skiljer inte mellan dem som på ena eller andra sättet är bättre och de andra. Den som redan första dagen slår brännbollen tvärs över huset får höra att det var ju bra, men för honom blir det kanske inte så kul sedan när han redan nu är så bra. Men den flicka som slår dubbelt så långt som dagen innan, hon får beröm: vem är det som har fördubblat sin slaglängd sen igår?
— I den här situationen har vi upptäckt att ringlekar fungerar väldigt bra. Var och en som kommit en smula utanför får gå med i ringen. Var och en får stå i centrum, kanske bara för ett ögonblick. Man kan sjunga eller säga allas namn, alla får känna att de är med, de får höra sitt namn i positiva sammanhang. Inte bara i samband med problem. Varje kväll sjungs en god-nattvisa där alla nämns vid namn: Ulla går och lägger sig, Anders går och lägger sig osv. Den visan har alltid snabbt blivit ett måste.
— De här enkla metoderna ger resultat. Lärare och t o m föräldrar har sagt sig inte fatta vad vi gjort med deras barn. Vi säger bara: vi lyser på dem. Vi låter dem vara med, de får upptäcka sig själva. Bara att få skära upp bröd, att få diska eller städa kan räcka. Massor av barn har i sådana sammanhang bara fått höra av sin mamma att de gjort fel.
På sin skiva har Vardagsgruppen tagit upp just vardagliga situationer, barnens egna uttryck och reaktioner, allt med ambitionen att våga vara tillräckligt enkel så att man inte skjuter högt över målet. Typiskt nog har Vardagsgruppen måst producera sin skiva själv och ge ut den i egen regi.
Gert Olsson från Rikskonserter i Karlstad presenterade ett ambitiöst projekt att ge ut en barnskiva med värmländsk folkmusik, på dialekt och förberedd med en stor enkätundersökning. När den väl kommer ut skall den förankras i skolorna genom att artisterna gör upprepade klassrumsbesök, med en offentlig ”lekstuga” där föräldrar och anhöriga får vara med och dansa och sjunga.
Är det verkligen nödvändigt med så mycket pedagogik? Och vad kostar det? Undrade en rad fattiga skivproducenter, mest från den alternativa sidan.
Tuomo Haapala från gruppen Iskra berättade om sin egen avgörande musikupplevelse som tioåring i Tornedalen när några musiker kom till skolan och spelade Sibelius, Beethoven och Mozart, utan några pedagogiska knep. Barnen kom ut med ögon som tindrade som solen. Aha, det var ju musiker dom skulle bli. Var fick man fatt i en fiol?
— Det behövdes inga broschyrer, inga lexikon, inga uppföljningar. Vi måste släppa fram magin!
Men vad kostnaderna beträffade… Musikmuseets chef Krister Malm, en annan av fonogramgruppens medlemmar som är starkt engagerad för barnmusiken, trädde upp till försvar: — Just ifråga om ett projekt som detta är det viktigt att staten kan komma in och sätta marknadskrafterna ur spel, att kulturella och kulturpolitiska aspekter får överväga. Just för värmländska barn är det viktigt att värmländska aktiviteter får fonogramstöd. Om samma goda idé kunde spridas till andra regioner skulle för övrigt de första investeringskostnaderna kunna spridas ut och fördelas.
En liten konsert följde med en annan grupp som fått fonogramstöd, Låt- & Leklaget, tillsammans med barn från Hässelby och alla konferensdeltagarna som sjöng och dansade av hjärtans fröjd till den afrikainspirerade musiken — just så nyanserad och intensiv som man sällan tycker sig få höra på skiva. Därefter bröt den stora diskussionen ut.
Varför är det så svårt att sälja bra barnmusik? Vart är vi på väg? Är det inte så att barnen själva har en egen oöverträffad fantasiverkstad i huvudet?
Slutordet må gå till Bertil Sundin:
— En gång var det naturligt att barn lyssnade och tittade på de vuxna för att härma efter vad de gjorde. Men numera är barn isolerade från de vuxna. Nu måste man lära sig. Barn idag måste lära sig att lyssna på en skiva. Det är skrämmande.
Lämna ett svar