Försommaren 1982 sålde Anders Rundblad, basist från Göteborg med förflutet i Motvind och Gary T’to Band, allt han ägde inklusive instrument och förstärkare. Han behöll en ryggsäck och en akustisk gitarr och så gick han och köpte en enkel biljett till USA.
En gammal dröm gick i uppfyllelse — att efter sju år på den svenska rockscenen pröva den amerikanska.
Anders hamnade i Berkeley några mil norr om San Francisco, fick jobb som ungdomsledare på Y.M.C.A. och så hittade han ett band i San Francisco.
I våras fick Wire Train, som gruppen heter, ett skivkontrakt på CBS och före jul släpptes så första skivan, en maxisingel — i Europa. Och snart kommer första LP-n.
— Det är ganska vanligt att bolagen först introducerar ett amerikansk band på den europeiska marknaden för att sedan importera det hem igen, berättar Anders som förändrats en del sedan vi träffades förra gången för snart två år sedan.
Mustaschen är väck och håret en aning ljusare än vanligt.
— Jag fick order av min manager att klippa mig. Det går ju inte att vara punkrockare med hår i fejset. Om man vill komma nån vart här i världen så kan man ju inte hänga upp sig på sådana detaljer som frisyrer etc.
Managern heter Tom, är 23 år, och han sköter allt administrativt, ekonomiskt och mixar ljudet på Wire Trains spelningar. Han har ett eget kontrakt med gruppen.
I USA sysslar man överhuvudtaget mycket mer med kontrakt än här hemma. Mest på ont tycker Anders.
— Det är kontrakt hit och kontrakt för att reda ut det hela, vilket jag hoppas aldrig inträffar. Det är för trist att man inte bara kan lira och få betalt för det, men så är nu inte fallet. Advokaterna tjänar mer på en timma än vad jag tjänar på en vecka.
Annars har Anders mycket positivt att säga om musikernas situation i USA.
— Att spela på klubbarna här, det finns massvis med rockklubbar runt och i San Fransisco, är väldigt annorlunda än i Sverige. För det första så är det alltid tre band per kväll och klubben står för PA. Så vi behöver bara kånka runt med trummor, gitarr, bas och förstärkare.
— Tack vare att de har så många band varje kväll så blir det många fler arbetstillfällen för banden. Vi har faktiskt fått lira på de flesta klubbarna i San Francisco. Men betalningen till de två uppvärmningsbanden blir inte speciellt stor.
Anders och Wire Train har ett femårigt skivkontrakt med 415 Columbia, ett bolag som distribueras av CBS. 415 drivs av Howard Klein, en 35 år gammal f d discjockey som av en slump blev skivbolagsdirektör och samtidigt skapat ett av de allt tätare förekommande små bolag som vågar satsa på nya och lite udda grupper.
Howard Klein satsar rätt mycket på sina grupper och speciellt på video som kanske är det enda sättet att lansera en grupp på i dagens USA.
Sålunda har Wire Train spelat in en video och om den får chansen att visas i MTV, kabel-TV-kanalen som sänder rockvideo dygnet runt, dit, senast brottades vi med ett ”Partnership”-kontrakt. Ju mer kontrakt desto större räkning från advokaterna och ju mer rättegångar kommer låten eller rättare filmen att ses och höras av närmare 18 miljoner tittare.
En stor skillnad i jämförelse med svenska förhållanden ligger också i produktion och budget.
— Vår producent, David Kahne repeterade med oss varje dag i tre veckor innan vi började spela in. Under tiden rättade vi till alla småfel och arrade om alla låtar, berättar Anders.
Wire Train består förutom av Anders av de båda låtskrivarna, sångarna och gitarristerna Kevin Hunter och Kurt Herr och trummisen Federico Gil-Solá.
De spelar en framåtlutad rock i högt tempo. Bas och trummor driver och gitarrerna fyller med välklingande slingor.
På maxisingeln har de gjort en låt på franska — en smekning till den europeiska publiken?
Anders tror att LP-n är klar i dagarna och då är även en europaturné på gång, fast inget är riktigt säkert.
I så fall slår han två flugor i samma smäll, för efter att komma ut och spela så längtar han faktiskt hem också.
— Ibland så har jag en väldans hemlängtan, när jag får brev från Sverige eller läser en svensk bok. Fast just nu verkar det inte som om jag flyttar hem på ett bra tag. Måste fullfölja min karriär här. Jag har satsat så mycket på att komma loss med musiken här så att om det inte lossnar så vill jag inte att det skall bero på att jag knasade ihop. Det är till stor del en fråga om självdisciplin. Vilket inte alltid är så kul med nödvändigt om man skall fixa en sån här tripp, avslutar Anders och går iväg till sitt arbete på Y.M.C.A. för att passa barn.
Barn från Berkeley som är en liberal stad alldeles ovanför San Francisco i jordbävningarnas Kalifornien.