Säga vad man vill om Carola Häggkvist, hon var i varje fall förra årets stora händelse inom den svenska musikbranschen. Kommen från ingenstans slog hon igenom med buller och bång för snart ett år sedan vid melodifestivalen i Malmö. Debut-LP:n sålde i nära 600000 ex, sommarturnén blev en tumultartad Eriksgata och snart sagt varenda flickunge i landet stod i timtals framför spegeln och härmade varje min och danssteg hos sin idol.
En omfattande utländsk lansering sattes igång, världsstjärnorna trycktes mot hennes läppar inför fotografernas blixtar, men genomslagskraften blev där inte lika stor som hemma.
De olika översättningarna av ”Främling” såldes dock i 130000 ex, och, som skivbolagsdirektören Bert Karlsson uttryckte det: ”En bra grund har lagts för framtiden”.
Allt detta och mer därtill kan man inhämta i Boken om Carola, som påpassligt gavs ut till julen -83. Frånsett den överdrivna hyllningskören (som givetvis var nödvändig, för vem vill läsa nåt kritiskt om sin idol i den perfekta julklappen?), framkommer en annan sak: Unga fröken Häggkvists målmedvetenhet.
Vid sex års ålder bestämde hon sig för att bli artist; tio år och ett antal vunna talangtävlingar senare nådde hon målet.
Nu återstår endast den stora frågan: Vad ska hon göra med sitt artisteri? Kort sagt: Vad vill hon mer än vara berömd och tjäna pengar?
En annan, som förra hösten också hedrades med en ”biografi” var 1982 års stora artist i Sverige, Ulf Lundell. Där har Jens Peterson från vår granntidning Schlager skrivit en devot hyllning till författaren och rockmusikern som redan var etablerad när han fick sitt stora lyft med sången om att krydda sitt hembrända vid det öppna havet. Och även Lundell framstår, trots sina spader vid skivbolagsentréer och på scener, som en ytterst målmedveten människa.
I sex år satt han och skrev på sitt Opus Magnum Jack, spelade in låt efter låt på hemmabandspelaren och kämpade mot ett allt sämre självförtroende av alla vänliga ”tack för visat intresse…”
De verkliga problemen dök dock upp när rebellen blev folkhjälte, hyllades i de fina salongerna och spridda viskningar om ”Lundell till Svenska Akademin” började höras.
Enligt vanligtvis välunderrättade källor hördes den bångstyrige då muttra för sig själv: ”Ska dom alldeles ta död på mig”, varpå han skrev av sig sin ilska i nästa roman.
I en intervju har han dessutom påpekat att han inte kommer att bli en bra författare förrän om tio år, så alla Lundell-fans kan se framtiden an med tillförsikt.
Hur blir man så stor i Sverige som fröken Häggkvist och herr Lundell blev? Det verkar finnas två sätt: Att antingen som Bellman och Taube skriva och sjunga om den svenska folksjälen eller göra som Borg, Wilander och Stenmark: Ge sig ut i världen och representera det svenska folket i tävlingar.
Då sitter hela folket framför TV:n och håller tummarna, och det blir snudd på landsförräderi att inte hylla vår delegat.
Så antingen följa Dan Andesson och Gustav Fröding i spåren och hålla sig till Sverige, eller marschera ut med Karl XII för att betvinga de stora grabbarna i de stora länderna, som Abba gjorde.
Då förlåter vi gärna att det blir lite avslaget och strömlinjeformat, bara det finns en gnutta svenskhet kvar, om så bara ett dåligt engelskt uttal.
Men, lyckas man och blir stor i utlandet, börjar tungorna vässas: Idolen blir lätt mallgroda och skatteflykting. Om fröken Häggkvist mot all förmodan lyckas få sin eftertraktade internationella hit, kommer detta att inträffa, men Lundell är nog dömd att förbli instängd i Sverige med sin musik. Frågan är om han ryms här.
Så alla förhoppningsfulla grupper och artister, här har ni receptet på hur man ska nå toppen i kungariket Sverige: Ta fram det svenskaste ni liar i era själar, passa in det i en modern internationell form och res ut i världen och tävla för de blågula färgerna.
Sverige, lett av kvällstidningarna och TV:s nöjesredaktion kommer att bevaka era minsta steg och förmedla varje ord som faller på era läppar, som vore det kungens ord.
Kom ihåg att alltid påpeka hur stolta ni är över att vara svenskar, hur gärna ni skulle vilja ta hela folket i famn och att trots framgången är ni precis samma enkla människor som förut. För de som inte klarar detta, de som blir ointressanta nollor när de sticker ut näsan över landets gränser, återstår bara att försöka bli en institution i dampressen, gifta sig och skilja sig med jämna mellanrum och dela ut recept på hembakade bullar.
En och annan kanske har talangen att skriva eller måla och kan den vägen få ut sin ilska i ankdammen, men för alla andra gäller det kanske svåraste som finns: Att kunna hitta något personligt att förmedla.
Och där står nu fröken Häggkvist och herr Lundell: Vad är det de vill ha sagt egentligen? Och vem ska bli 1984 års artist, nån av dem eller kommer det någon ny, som har förberett sig i åratal för genombrottet.
Har ni tips om detta, skicka gärna in det till Don Quijote, Showtime, Box 5249, 40224 Göteborg.
På återseende!