Jag hade säkert passerat deras våning på Åkersgatan ett hundratal gånger, utan att egentligen veta riktigt vart det var. Man går nämligen den vägen varje gång man inte har pengar till buss men ändå måste ta sig ner på stan från där jag bor. Men denna gång så var det inte förbi jag skulle utan faktiskt skulle jag för första gången göra ett besök hemma hos den “forna” rockstjärnan själv, Dan Swanö. Lite nervös och lite tidig var jag för vårat bestämda möte men jag ringde på och sedan var det ju bara att ta allting som det kom. Danne öppnade med en macka i munnen och kaffe med både mjölk och socker i och förklarade att fru och barn var borta så vi skulle nog få litet lugn och ro att göra intervjun. Efter lite småprat om den värdelösa inspelningsutrustningen jag hade med mig så var det då dags att börja ställa mina frågor…

NIGHTINGALE plattan har varit på gång länge nu men det har varit problem med mixen har jag hört talas om:
— Jag skall faktiskt börja mixa om den igen idag, för tredje, fjärde eller femte gången. Den typen av sound som jag är ute efter är bland det svårast man kan ge sig in på som ljudtekniker… Det skall vara få instrument men ändå skall det låta stort och häftigt. Jag är expert på sådana översvulstiga produktioner där man slänger på en massa synthar och effekter, men den här gången skall det vara lite naket men ändå fett! Vilket jag känner att jag är lite kass på, men nu börjar jag få till det. Man skall kunna följa varje instrument och kunna lyssna sig till alla detaljer utan att det blir en gröt utav det hela.
Men vad jag har hört så är väl det inte det enda som har strulat, eller?
— Nej, det stämmer. Mycket av det bygger också på att jag har haft en deadline och sedan har det hänt något jättestort så man inte kunnat hålla den. Först började jag mixa plattan runt juni, och om jag inte blev klar då så skulle resten av tiden gå till något annat. Men varje gång jag gick tillbaka till plattan så märkte jag att, fan, det där låter inte bra, och så började jag om igen. Så det kommer att bli sanslöst jävla bra när det väl är färdigt. Hade jag dock mixat färdigt plattan då första gången så hade jag någonstans nu börjat sura för att det inte blev så pass bra det kunnat bli, och vad trist det vore att inte vara nöjd när den väl kom ut. Men den här plattan har jag bestämt mig för den skall jag vilja lyssna på när den är ute.
Det var ju din brorsa som producerade förra NIGHTINGALE plattan, har han även producerat denna platta?
— Denna gång har han faktiskt skrivit mer än hälften av materialet och är numera en fullvärdig medlem i NIGHTINGALE. Jag har ju honom att slå mig mot, och han har ju sina synpunkter på allting och då känner jag att måste lyssna på honom och kanske börja om från början igen.

Unisound var den populäraste studion i Sverige under en tidsperiod och band från olika länder vallfärdade för att spela in där. Storheter som DISSECTION, THEATER OF TRAGEDY, MÖRK GRYNING, MARDUK och DARK FUNERAL använde sig utav studion som blev världskänd för sina produktioner. Men mot slutet blev produktionerna sämre och sämre och inget verkade fungera som det skulle, vilket resulterade i en nedläggning. Men nog måste du väl sakna den ibland?
— Jag saknar pengarna, jag är en stor kapitalist. Nej, men om man säger så här. Jag saknar friheten jag hade som egen företagare, att kunna rå om sitt liv litet som man ville. Den friheten saknar jag ibland, ända tills man minns hur jävligt det kunde vara ibland… Metal Blade drog på fakturan i två månader så man nästan gick i personlig konkurs. Sådant glömmer man lätt bort, att man ibland inte hade pengar till mat och hyra. Allt bara för att man inte skulle ha någon chef. Du vet, stolthet och det där tjafset.
Det som blev mitt fall var väl att jag investerade alla pengar jag fick in i ny utrustning. Jag kunde ju inte låta bli att springa iväg och köpa det nyaste så fort jag fått ihop lite pengar. Jag trodde ju att ju bättre och nyare utrustning jag hade, ju bättre ljud skulle jag kunna producera. Men det är ju så att det tar ju tid att lära känna sin rigg och lära sig alla knep, men just då var jag förhäxad att bara köpa det senaste, vilket många band fick lida för. Jag gick aldrig heller tillbaka och lyssnade på gamla mixar och jämförde med de nya för att se om det blev bättre, för min inställning var att det självklart blev bättre eftersom jag hade nya balla prylar. Till sist gick det inte att komma tillbaka till vad jag hade, så då började jag avveckla och sedan fick jag ju erbjudande att jobba på musikbörsen och då var det inget snack, det var bara att ta det.
Nu i efterhand vill man gärna be om ursäkt till alla band som vart missnöjda, men jag som person hade jävligt svårt att se att jag skulle vara orsaken till att någon blev missnöjd. Men nu så inser jag ju att det enbart var mitt fel om det blev ett kasst ljud.
Men du kör ju vissa grejer fortfarande?
— Jag gjorde några mixar när jag, så att säga, drog igång igen, som blev så katastrofalt dåliga och då kände jag att nu ska jag fan hårdlägga av, jag kan fan inte det här längre. Men sedan efter ett tag så började erbjudanden dyka upp och jag fick möjlighet att göra vissa grejer, men det är faktiskt inte förrän typ nu som jag känner att det börjar bli riktigt kul, för nu får jag sån jävla tid på mig. Samt att jag sitter hemma i vardagsrummet och gör allting så jag kan dra på skiten i mina vanliga högtalare och höra hur fan det låter direkt i stereon vilket är en oerhörd fördel. Men jag har inga direkta planer på att köra igång på heltid igen eftersom det skulle bli på tok för stressigt och jobbigt, men än så länge gör jag det mest för eget nöje och så får man schysst betalt.
Du håller ju fortfarande på med musik hela dagarna i ända, först står du och packar på folk en massa grejer de säkert inte tänkt köpa från början sedan kommer du hem och sätter dig och mixar så länge du orkar… Blir du aldrig trött på allt som har med musik att göra då?
— Nja, jag känner så att om man spenderar de få timmar man har över per dag på något som man tycker är trist så känns det som man har jävligt dåligt med tid. Som när jag fortfarande var med i EDGE OF SANITY och hade studion så ville dom ju ut och spela och skriva material etc vilket jag inte direkt kände för, och så under samma period så var jag helt less på studion, det var väl runt åren 1996-1997 nån gång, och det var absolut inte kul.
Som jag ser det så finns det två delar på en dag, när man är på jobbet och när man kommer hem från jobbet. När man hade studion så var det liksom studion 24 timmar om dygnet, man till och med drömde om att mixa plattor. Men nu känner jag att om jag planerar mitt liv ordentligt så har jag ca tre timmar om dagen att göra någonting vettigt, men då är man också rejält asocial. Men fördelen är att om man sitter och mixar en produktion i kanske två timmar en kväll och sedan tar upp den några dagar senare så hör man direkt om det låter skit eller inte. Det hade man aldrig märkt om man varit tvungen att stressa, då hade produktionen redan varit färdigpressad innan man upptäckte det.

Du är ju med i nåt projekt med Jonas och Anders från KATATONIA samt Micke från OPETH… Vad är det för något då?
— Ja, det är en jävligt kul pryl, BLOODBATH heter det. Vi har försökt att få det att låta som en det tidiga jag gjorde till EDGE OF SANITY blandat ENTOMBED Left Hand Path, tidiga THERION och DEATH ungefär, ganska hittigt och catchy sådär.
Det var nästan ett år sedan vi gjorde första inspelningen, jag skulle testa ny maskin på jobbet och jag kan inte göra sånt om det inte är nåt skarpt läge liksom. Så jag sa till dem, kom hit för fan så lirar vi in nåt jävla dödsmetaltjafs. Så kom de hit så spelade vi in två låtar, men så raderade jag allting (vilket visar hur bra jag tycker om den maskinen) så de fick komma hit och spela om låtarna igen, samt en tredje låt. Det blev kanske inte lika “magiskt” men det blev jävligt mycket bättre, så tyckte vi att, va fan, vi släpper en demo. Vi låtsas att det här är en demo från typ 1988, med fuskomslag och fejkad tacklista och ändrar våra namn till några fånigare som t ex Micke Olsson och sådär. Så bara kastar vi ut den i det som finns kvar av undergrounden och ser om folk går på finten. Men sedan fick de andra nån jävla noja om att de behövde stålar så då ville de sälja BLOODBATH till nåt bolag, och det var ju inte riktigt planen från början, men jag tänkte att det kanske funkar, för jag tyckte det ju var jävligt bra och tycker det fortfarande. Så det skulle ju vara roligt om nån ville släppa det, men då blev ju det liksom att man undrade om man kunde fortsätta att vara med, skulle mitt namn kunna stå med skulle dom få släppa det för Peaceville osv. Men vi fixade till allt sådant där rättsligt tjafs och så nappade Century Media på att köpa rättigheterna till mastern av oss, för en ganska halvkul summa pengar.

Jag försökte mig någon gång på att spela in några låtar på porta helt själv, utav vare sig klick eller något annat hjälpmedel som skulle ha underlättat. Det gick som ni nog förstår helt åt helvete men hur lyckas Dan att på t ex NIGHTINGALE plattorna att både lägga trummor tajt och sedan få på resten…
— Hmm… Nu skall vi se hur fan jag gör, eh… Om man säger på Moontower plattan så började jag med att skriva i ordning en kasse riff på min nylonsträngade här i köket. När jag har en bunt riff som låter bra och fett på den gitarren så tar jag med dem till studion och spelar in dem på elgitarr efter klick med nåt kul sound, sedan lägger jag på bas. Sedan programmerar jag fram trummor till det tills att det låter bra, lägger på synth och tänker ut sångprylar — på just det riffet. När det låter bra är det klart, då går man på nästa. När man sedan har alla riff som små delar så försöker man att pussla ihop dem tills de stämmer. Om man inte har skrivit en hel låt på gitarren innan då förstås. Därefter spelar jag in en demo av det, fortfarande med trummaskin. Sedan tar jag demon och lägger den på en annan tape utan trummaskin och lägger på riktiga trummor på demon för att sedan successivt radera allt det andra med nya inspelningar tills det slutligen är färdigt. Det är en jävla kick att spela trummor när man liksom har allt det andra med, man känner att här kan jag slå och här måste jag hålla tillbaka.
Trummor är nog det instrument som jag kan allra sämst, men vårt intervjuoffer är en pärla på det, men hur lång tid tar det att bli så pass bra?
— Jag har spelat trummor i 21 år, men jag la av mig som fan under 1991 och… Ja, fram till nu. Själv känner jag att jag var rätt ok faktiskt. Jag såg nån gammal live video från replokalen med UNICORN från 1989, och då blev jag fan chockad över hur jävla bra det satt. Jag sjöng och spelade samtidigt och… Jävla monster, och jag kände att fan, det där är inte jag, det är nån annan.
Men jag har nog aldrig varit en bra trummis i metalfolks ögon, jag spelar ju mer prog-rock stil på allt jag gör.
Men hur gick det då till att trummorna på Nightwork vart så jävla mycket metal och bra då?
— Ha, ha… Jag spelade inga bastrummor på den inspelningen kan jag ju knäcka direkt… Det var det drygaste helvete till inspelning jag gjort. Vi började med att jag programmerade en trummaskin, som jag gjort på de gamla plattorna. Men jag kände att fan, det här svänger ju inte alls, det kommer ju att sågas vid fotknölarna för det lät verkligen som nåt jävla datatjafs. Så jag sa det till Anders, jag spelar om allt utom bastrummorna. Så jag tog bort klubborna på pedalerna och small på resten. Folk har undrat hur fan jag blev så jävla duktig på dubbla baskaggar, men nu släpper jag bomben… det är fusk, ha, ha. Men å andra sidan så vet jag att det inte är så många av de skivorna man sitter hemma och lyssnar på som är 100 procent riktiga rätt igenom. Det förekommer en hel del fusk.
Anders har ju den imagen också att han inte skriver på plattan att jag har spelat allt utom baskaggar på den, men det är ju upp till honom tycker jag. Själv skulle jag nog kunnat göra det.
Ok… Men om man spelar gitarr, trummor, keyboard och sjunger så kan man väl inte vara riktigt duktig på allting eller? Jodå, Danne klarar det mesta galant, men något huvudinstrument måste han väl ha?
— Trummor! Folk får ju ha sina egna funderingar, men jag anser inte att jag inte kan spela något annat än trummor. För jag skulle aldrig kunna spela något annat än trummor i ett band på riktigt för: 1. jag kan inte spela gitarr eller bas om jag står upp, vilket är en ganska viktig del. Jag kan bara spela när jag sitter ner för annars låter det förjävligt. 2. Jag kan inte spela synth eller keyboard i ett band för jag har så fruktansvärt dåligt närminne; jag glömmer bort var tangenterna sitter. 3. Jag kan inte sjunga heller för jag glömmer bort texterna, så det var jättejobbigt live; man fick använda fusklappar eller skriva på händerna eller armarna, eller folk fick hålla stora plakat eller så fick man improvisera. Men med trummor är det annorlunda för då sitter man liksom bakom de andra och man kan följa dem; det är inte så mycket att tänka på. Visst är det fills och sådant man måste komma ihåg men jag är ju trummis så då klarar jag att hålla reda på åtminstone det.
Men för att bara klara av att spela trummor så är du en jävel på att sjunga i alla fall…
— Ja, men jag har försökt att lägga ner deathgrowlandet så gott det går. Jag har precis fått närkontakt med vad som kan hända med människors halsar om de inte skärper sig och använder rätt teknik. En polare till mig har precis genomfört två extremt smärtsamma operationer där de stoppar ner en laser i halsen för att ta bort några underliga svulstbölder som uppkommit av growlande med fel teknik. Det är inte så kul.
Själv har jag studerat på estetisk linje i tre år, vilket inte gav mig särskilt mycket förutom vetskapen om att allt jag lärde mig var raka motsatsen till hur jag själv komponerar musik. Men krävs det nån utbildning för att bli lika bra som Danne då?
— Nej, jag har inte nån som helst musikalisk utbildning. Men jag hoppas någon gång att jag skall kunna kliva ner från pedistalen man själv satt sig på, jag behöver inte någon sångpedagog, för jag kan sjunga ändå, har man tänkt. Men nån gång skall jag väl inse att jag måste lära mig att sjunga med rätt teknik. Men jag hatar det sättet att se på musik, jag tycker inte om att bli lärd utan jag vill ju utforska det själv. Men om man skulle ut och turnera något så lär jag fan ha hjälp, det funkar inte att vara helt säckig efter 15 minuter på scen och liksom kraxa som en kråka.

När jag var riktigt liten så brukade jag sno brorsans Eddie Meduza band och lyssna på, vilket självklart var astufft, tyckte jag då. När jag kanske var runt 8-10 bast så började jag mer och mer uppskatta brorsans coola och hårda METALLICA och IRON MAIDEN skivor. Faktiskt var mitt första skivinköp The Number of The Beast, vilken jag fick pengar utav mamma till efter lite tiggande… Dessvärre är den LP’n numera borta ur min samling efter nån fest jag haft.
Efter det inköpet så kom brorsan hem till mig nån gång per år och hade då alltid med sig nya plattor. Jag minns särskilt att jag inte alls uppskattade Max Cavaleras skrikiga sång till en början, men rätt snart var jag fast. Sedan blev det bara värre… BOLTHROWER, DEATH, MY DYING BRIDE blev klara favoriter. Jag var inne på dödsmetal, som senare blev black metal… Nuförtiden ringer brorsan till mig och frågar om jag kan rekommendera några bra plattor.
Vad jag har förstått så har Herr Swanö varit inne på metal ganska länge…
— Ja, det var nog det år jag föddes som jag först blev presenterad för hårdrocken av mina bröder… Eftersom jag är sladdbarn så har jag två bröder som är 10 och 16 år äldre än mig, och de var verkligen måna om att jag skulle bli en hårdrockare. Det finns foton från när jag är typ inga år alls, där jag sitter med hörlurar på och lyssnar på KISS.
Men jag hade en period i livet när jag inte alls lyssnade på musik, jag slog sönder alla mina skivor och lyssnade på… Tintin… det var nån sorts anarki. Jag lyssnade mycket på talband och liknande där jag kunde måla upp en bild utav berättelserna i huvudet, vilket jag inte kunde göra med hårdrocken. Men när brorsan lirade in ett blandband med bla GENISIS och KING CRIMSON så kände jag att “det här är ju för fan teatermusik”, och jag började “se” musiken på ett annat sätt. Och då började skriva musik själv som målade upp bilder och liknande.

När man trött och hängig dagen efter en fylla kommer in på Musikbörsen i Örebro, efter en heldag med skränig blackmetal i stereon för recension så bemöts man på detta vis… En Lång figur står längst in i butiken (ca. 22 meter), vänder sig hastigt om, slänger upp armen i en hälsningsfras och skriker för allt han är värd, “Tjeeenare”. Varav häften av kunderna skräms halvt till vettet och en själv funderar på vart man lagt huvudvärkstabletterna. Med andra ord, Herr Swanö är en mycket trevlig och tillmötesgående person som verkar ha väldigt lätt att tas med andra människor… Men nog måste han väl bli arg någon gång också eller?
— Nej! Men det är nog mitt stora problem också. Jag håller det alltid inom mig, jag har nog aldrig haft några sådana där riktiga vredesutbrott. Jag kan bli arg på materia, på produkter… Jag har slagit sönder en och annan multieffekt och sådär när de inte gjort som jag vill, så de råkar illa ut. Men jag har aldrig blivit riktigt arg på någon person. Men jag beblandar mig inte heller så mycket med folk överhuvudtaget, inte på det stadiet där man kan bli sur på folk på grund av svek och liknande. Jag försöker alltid att ha ett visst avstånd till folk. Vilket både är bra och dåligt.
Jag har inga vänner… Jag har bara min brorsa, och vi är ju vänner automatiskt, och så har jag ju lillgrabben… Jag har nog det jag behöver för att trivas ändå.
Apropå folk du trivs med, alla har väl läst diverse kommentarer om NIGHTINGALE’s texter, där det påstås att det är dina kärleksförklaringar till frugan, Åsa som beskrivs. Men utav det jag lyckas urskilja så verkar detta vara en ganska befängd tanke. Vad handlar de om egentligen?
— Hmm… Hur långt band har du? Nej då, jag tror att jag skall försöka skriva ihop en förklaring och inkludera alla texter på nästa platta. Det blir ju första plattan som kommer nu, lite Star Wars ripoff sådär… Nu börjar storyn. Andra plattan är andra delen och första plattan är sista delen, man vänder på det.
Jag är ganska inne på Riket och Twin Peaks så det är ett ganska bizzart tema. Jag gillar att bli fintad av filmer och sådär. Tarantino snubben är ju ganska duktig på det där, byta handling mitt i filmen och överraska. Men temat jag hade på de två första texterna de liksom gjorde hela storyn, så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har aldrig varit bra på att skriva böcker… Ett blad i skrivmaskinen så var hela boken färdig, man kanske skulle ha haft 800 sådana blad. Så min enda utväg var att spä ut storyn med en massa knas och sedan väva ihop allt så att det stämmer. Speciellt på andra plattan, den är helt vrickad.

Aldrig mer INFESTDEAD sades det… Men med lite pengar framför näsan så ändrades detta snabbt och hela två plattor till kom ut… Skulle rätt pengar dra den forna EDGE-sångaren tillbaka till mikrofonen?
— Bra fråga faktiskt… Om man säger så här, om jag fick göra det under samma förutsättningar som jag gjorde mina låtar på Infernal plattan, att det var jag och Bempa, att jag fick full musikalisk frihet… Då skulle jag kanske göra det. Inget ont om de andra i bandet men de bromsade det jag skrev och det lät aldrig EDGE när de spelade mina riff. Men det skulle krävas groteska mängder pengar för att jag ens skulle tänka på det, men det är tveksamt om jag skulle göra det. INFESTDEAD är skillnad, den tog fem dagar att göra… lättförtjänta pengar.
Du var ju en av de få som hade turen att inte bli rippad av Invasion records när Maya bestämde sig för att packa och dra, eller vad han nu gjorde…
— Precis, jag hade turen att få loss ett stort förskott som täckte både mina och Drettes omkostnader. Jag fick även pengar för splitten han gjorde med första och andra plattan. Inte så mycket pengar men tillräckligt för att jag skall vara nöjd. Däremot blev jag nog rippad på tröjorna, jag har inte fått ett öre för dem och inte ens en tröja själv, jag har inte ens sett dem.
Ha, ha… Det kändes bra att komma till börsen nån dag senare och briljera med en cool INFESTDEAD shirt och se Swanös avundsjuka blick. Men nog om det… Det finns många teorier om vad som hänt med den hatade Invasion bossen…
— Jag tror att han är hos sin frus morsa… Jag kommer ihåg att han körde alla sina skivor med sataniska texter dit en natt efter att han hade haft Hellfuck-omslaget med på tysk tv. Det är ju förbjudet att sprida satanistisk propaganda där. Jag tycker han är en jävligt schysst snubbe men han verkade ha lite dålig koll på finanser, jag fick lida flera gånger för att han krockade sin bil och inte kunde betala mina fakturor.

När jag snackade med Danne om att göra intervjun så tyckte han att det var skitcool att någon överhuvudtaget kom ihåg honom. Hm…
— Ja, man känner ju så ibland… ett tag var det ju så jävla mycket kring en så det var ju helt sjukt. Man släppte mycket plattor och det var mycket intervjuer. När EDGE började hända så tänkte jag att jag fan skulle köra hela racet, jag skall svara på vartenda jävla brev och snacka med alla som ringde. Jag kom ihåg hur det var själv när man skickade brev till obetydliga jävla band, som man själv körde över sedan, men som inte ens kunde svara. Jag blev så jävla neggo på dom, man skickade med pengar till prylar och inkluderade IRC osv.
Ett tag fick jag ca 50 brev om dan så då kände man sig stor liksom, men när jag startade studion blev man så jävla stressad så började jag dra ner lite på det. Det känns ganska skönt ändå. Nu har jag fått lite distans till det hela… Men det är jävligt kul när det t ex ringer på dörren och så står det två italienare och darrar som bara vill skaka hand med en, då har de letat rätt på lägenheten när de är ute på sin “träffa kändisar-tågluff”. Man märker hur jävla höga de är av att bara vara här, och bjuder man in dem på kaffe så blir de helt exstatiska.
Ok om vi raskt byter ämne, vad har hänt med Black Mark? Skall nästa album släppas genom dom eller?
— Jag hoppas det, men samtidigt inte. Det verkar vara något skumt på gång. De har nog Sveriges sämsta distribution genom nåt ställe som säljer Smurfhits, och de har skulder lite varstans så det vore rätt skönt att ligga någonstans där man känner att plattan kan komma ut ordentligt. Men å andra sidan så tar det emot att lämna Börje nu när han har det svårt, han har ju stöttat mig sedan jag var liten grabb och inte ens fick skriva på kontraktet själv, han trodde på mig och på oss. Så han har ju betytt jävligt mycket. Plus att han låter mig ha den frihet jag behöver, jag gör produkten och han släpper, vilket vissa bolag inte tillåter utan att ändra på en massa prylar.
Men vi skall släppa en EDGE OF SANITY-samling, en dubbel CD med 24 låtar. En musikalisk dagbok med remixade och remastrade låtar genom hela vår historia eftersom vi firar 10 års jubileum. Bl.a. första låten från första demon (Nov. 89), en låt från andra demon, en låt från tredje demon, en låt från första plattan osv osv. Den blir jävligt maffig och man kan liksom sitta och lyssna genom hela vår karriär och höra vart vi var bra och vart vi var mindre bra. Det blir mycket godis på den som inte är släppt tidigare, gamla versioner på vissa låtar osv.

Ok, efter en och en halv timma så får det fan vara bra… man måste ju få plats med annat i tidningen också… Avslutningsvis så kör jag en liten rolig grej med vårt intervjuoffer där han skall säga det första som dyker upp i huvudet när jag säger ett ord.
Hårdrock: — KISS.
BATHORY: — Jag tänker nog fan på Lindberg, den gamla EDGE-basisten. Han var nog den första personen i hela världen som gillade BATHORY, han var nummer 7 i fanklubben, så han tänker jag på då.
Natt: — Jag tänker nog fan på… Kiss i sängen, sedan en viss familjemedlem inte lärt sig hålla torrt. Det har blivit många tunga nätter där man fått byta allt och slänga in i tvättmaskinen. Det har varit rätt tungt.
Snö: — SVART SNÖ var nog det första som dök upp, men jag tänker nog på att det är jävligt kallt och drygt och cykeln fungerar skitdåligt.
DARK FUNERAL: — Jag tänker på mycket ångest… Jag tänker nog på att jag är jävligt ledsen att det blev så jävla kasst. De har all rätt i världen att vara sura.
Åsa Swanö: — Kärlek!
Skog: — Gitarristen i PAN THY MONIUM, han kallas för skog, fråga mig inte varför.
Pengar: — Prylar!
Krig: — Lumpen, som jag aldrig gjorde… Jag tänker på hur skönt det var att slippa skiten.
Anton LaVey: — King Diamond.
Skivomslag: — URIAH HEEP’s första. Det blir inte ondare än så.
Skivbolag: — Black Mark.
Star Wars: — Jag tänker på när jag gick i trean och skulle vara lite cool och leka med de som lekte med Star Wars gubbar, så jag köpte prinsessan Leia fast jag tyckte det var skitfånig… Men det är ganska bra filmer.

Efter att jag äntligen fått stänga av diktafonen och packa ihop min väska så fortsätter Danne att prata om diverse saker, självklart om musik eftersom det är det han brinner för. Bl a berättar han om sitt förakt till Close-Up och Robbans diktatoriska sätt att driva sin blaska, och mobbingen som pågår mot de som inte har samma musiksmak som redaktören. Vidare snackas det om att Åsa slutat på blaskan på grund av allt skitsnack och motsägelser. Istället skall hon koncentrera sig på studier samt skriva en del för en mer passande tidning, Bright Eyes. Jag hoppas dock att hon skall vilja frilansa lite för den något extremare tidningen Serenity i framtiden också.
Jag får även höra lite smakprov på ODYSSEY, vilket jag skarpt diggade, och BLOODBATH, som inte heller var fy skam, snarare blodigt.
Snäll som Herr Swanö är så plockar han fram den magiska påsen och låter mig kolla igenom gamla plattor, dubbletter och promos som snart går till sopkorgen… Jag roffar åt mig några plattor och lämnar residenset så herr Swanö kan återgå till att mixa NIGHTINGALE för hundrade gången… Jävla perfektionist! Man orkar väl inte vänta hur länge som helst på en platta eller?