Till för bara några månader sedan, bestod sundsvallsgruppen Dockhuset av två personer och en hel maskinpark.
Katrin Fandén och Kenneth Henrixon spelade båda synt och sjöng, samtidigt som de höll olika bandspelare och trummaskiner igång.
Sedan anslöt sig också Kicki Gillström. Hon spelar också synthesizer.
Häromdagen började även Björn Lindenbaum i Dockhuset, vilket kysser trummaskinerna adjö då Björn spelar trummor. Akustiskt alltså.
— Vi är inget syntband, säger Kenneth Henrixon, inte numera iallafall.
Själv har Kenneth ställt in sin syntesizer i garderoben, och istället hängt en gitarr kring halsen.
— Vi är mera kött och blod nu, med gitarren och riktiga trummor, vi är nu långt ifrån ”Fish Circus”.
”Fish Circus” är en LP-kassett som Dockhuset (Katrin och Kenneth) gav ut våren 84.
Dockhuset skriver lejonparten av sitt material själva, ofta med engelska texter.
Som extranummer brukar de dock(!) göra Nico’s ”All tomorrow parties”, och det lär även den nya sättningen få fortsätta göra — för det är omöjligt att inte frysa när Katrin Fandéns djupa röst svävar fram över det enkla och monotona kompet.
Sådana gånger är Dockhuset oemotståndliga.
— Det är så få (svenska) tjejer i rockbranschen som sjunger om väsentligheter, säger Katrin apropå ämnet ”tjejer som sjunger rock”.
— Man kan sjunga om annat än att slicka varandra i öronen.
I oktober gjorde Dockhuset en bejublad spelning som förband till Dead Can Dance på Kolingsborg i Stockholm.
Det har på sina håll antytts att Dockhuset blir nästa band från Sundsvall som slår igenom, i vacuumet efter Brända Barn och Diestinct.
Hursomhelst är de nöjda med sitt nya sound och det nya materialet, och om det bara kommer till det, har det tillräckligt för en LP.
Den som lever får se, va?