Det första Schlager-omslaget pryddes av bland annat Joakim Thåström. Då var det år 1980 och gruppen hette Ebba Grön.
Under de fyra år som gått framstår Thåström som en av de viktigaste personerna i svensk rock. När nu Schlager ger ut sitt hundrade nummer är han självskriven omslagspojke. Nu heter gruppen Imperiet, och året är 1984.
Mycket har ändrats under de fyra åren men kvar är en passionerad och ärlig rockmusiker. En person med moral och allvar bakom den totala utlevelsen.
Detta är Joakim Thåström.

En helt vanlig tisdag klockan halv ett står jag mitt i Stockholm och väntar på Joakim Thåström. Jag är spänd inför mötet, har varit det i 94 timmar. I denna stund tänker jag bara på att inte visa den nervositeten inför en människa jag har stor respekt for.
Undrar någon varför?
Joakim Thåström ägnar sitt liv åt rockmusiken och tar den på yttersta allvar. Jag skriver om rockmusik och tar den också på största allvar, inte minst tack vare Joakim Thåström.
Det är nu drygt sex år sen det skramlade till i Rågsved för första gången. En av platserna för ett av rockens många uppror mot det etablerade. Jag var aldrig där. Jag konsumerade upproret i form av att springa på SAM-Distribution hemma i Vaxholm, och köpa singlar med Ebba Grön och Grisen Skriker som sen spelades hemma i miljonvillan. Min mamma som tidigare stått ut med Kiss, Stooges och Black Sabbath stod nu ut med Grisen Skriker, Sex Pistols och KSMB. Men Ebba Grön-skivorna hatade hon. Det första hon hatade som jag älskade, en brytning som innebar ett första tvivel på dom äldre.
För ett par år sedan tappade jag nästan all respekt for vad Ebba och sen Imperiet presterade. An idag kan jag känna ledan som jag upplevde under Ebbas sista konserter. Allt sades en gång för mycket. Och ledan höll i sig när Imperiet startades.
Ända tills nu i våras. Helt plötsligt mötte jag ett Imperiet som lyckades samla all kraft dom förfogade över. Återigen blev jag överväldigad av Thåströms energi på scenen. Efter det löpte rapporterna in om stora spelningar under sommaren. Spelningarna följdes upp av singeln “Du ska va president” för att nu i december nå Imperiets topp hittills med singeln “Fred”. “Fred” har samma känslomässiga styrka som “Staten och kapitlet”.
Det finns lika mycket liv och kärlek i Imperiet som det nånsin fanns i Ebba Grön. Det finns nu lika stor anledning att respektera Imperiet som Ebba Grön.
Men känner så många till en annan Joakim Thåström än det rastlösa ständigt på gränsen sprängfärdiga, energiknippe som far omkring på scen med skrikande ögon. Jag gjorde det inte innan intervjun.
När vi bänkat oss på restaurangen Brända Tomten får jag möta en mycket avslappnad Joakim Thåström. Som förutom att visa upp ett utpräglat talspråk med favoritordet “liksom” tätt följda av andra favorituttryck som “sådär”, “bara” och “överhuvudtaget” förstärkte intrycket av en människa full av kärlek och romantik. Däremot till min förvåning helt utan cyniska infall under dom två och en halv timme intervjun varade.

På er senaste singel “Fred” är det nästan bara syntar. Men är inte du en typisk “gitarrbög”?
— Jag! (han närmast kränger sig ut ur den majestätiska stolen) Näe. Jag är allt annat än gitarr-bög. Jag är verkligen trött på att spela gitarr. Urtrött på mitt eget gitarr-spel och anser mig inte själv vara en särskilt bra gitarrist, utan mest som en snubbe som har en gitarr hängande där för… Det är väl som Ulf Lundell, han har väl den inte ikopplad ens en gång. Okej, jag har väl lite mer betydelse som gitarrist i gruppen än vad han har. Men dom andra tjatar som fan på mej att jag ska spela mer gitarr.
Men du vill inte…
— Nä jag tycker det är rätt trist med gitarr. I alla fall som jag spelar den. Det är inte så många andra gitarrister jag står ut att lyssna på.
Känner du dig begränsad som gitarrist eller har du tröttnat helt enkelt?
— Jag vill gärna försöka hitta nya sätt. Inte hålla på och upprepa mig för mycket. Jag är jävligt trött på spel-sättet jag hade t ex i Ebba. Att bara lägga ut mattor.
— Va fan trodde du att jag var gitarr-bög för?
Från Ebba till Imperiet är det väldigt mycket rå skrikig gitarr, du verkar rätt kär i gitarren.
— Ahh, dom flesta gitarrsolona får dom andra tjata sig till, ja nästan i varje fall. Näe, men det är väl bara för att jag inte kan spela gitarr på så många sätt. Jag är begränsad på gitarr, har inte riktigt hajjat hur jag ska utnyttja den helt enkelt, att man kan lämna luckor och så där.
Men är det inte så att sättet man vill spela gitarr på kan man också spela på?
— Jo, jag börjar hajja det nu. Tycker själv att jag börjar hitta nya sätt att få lite roliga ljud ur den. Annorlunda mot vad jag har gjort tidigare i alla fall.
Så är det verkligen fred ni vill ha?
— Ja, är det verkligen det. Det är en frågeställning. Den kan lika gärna handla om Nicaragua som Sverige, det är upp till var och en. Den kanske inte känns speciellt aktiv i dagens sömniga politiska Sverige, eller aktuell.
Du tycker inte att den känns aktuell?
— Jag förstår att folk tycker “vadå Är det verkligen fred vi vill ha” (sluddrigt). Den kanske är för stark politiskt för att folk överhuvudtaget ska hänga med.
Det snackas ju mer än nånsin om det tredje världskriget.
— Gör det verkligen det.
Jag tycker det med alla missiler som placeras ut osv.
— Men kan man inte säga bara att den är… man kan ta den på flera olika sätt. Att den handlar väldigt symboliskt om fred, det behöver inte vara tredje världskriget eller ens vapen det gäller. Det kan vara allmän upprustning mot alla till slut depressiva krafter som håller på och dra ner världen långsamt mot skiten, eller den slutgiltiga undergången. Eller, är det verkligen fred dom vill ha i El Salvador. Den kan vara riktad till fredsrörelsen i Sverige och Tyskland, kärnvapenfri zon och allt det.
Jag uppfattar att den till stor del handlar om dom rika och styrandes vilja att bevara fred för att behålla sin egen trygghet?
— Um, jo jo. Och sen att dom här människorna som jobbar för fred, som fredsrörelsen, inte inser att freden dom jobbar för inte kan bevaras. För ingen fred kan bevaras när det är en fred på andras villkor.
— Det kommer aldrig bli någon varaktig fred.
Är det verkligen jämlikhet vi vill ha?
— Ehh… Jämlikhet… Ja vad är det för nåt. Det måste jag få en klarare benämning på.
Det socialistiska samhället där folk ska leva på samma villkor och standard.
— Nej, det tror jag är en utopi. Men… man kan väl jobba för egendomsutjämning. Eller jobba och jobba för. Men man kan vara för det.

UT I VÄRLDEN

Blir det inte tröttsamt att åka Sverige upp och ner om och om igen?
— Nej, det blir det inte. Eller, det är ju alltid tråkigt att åka buss. Men så jävla ofantligt mycket turnerar vi inte.
— Nej, jag tycker det är skitkul att turnera.
Du skulle vilja söka dig till en större publik, komma utomlands?
— Jo, den nya LPn ska vi göra en engelsk version på.
Det var någonting Ebba var motståndare till, att spela utomlands.
— Då var jag det. Jag tyckte att det inte behövdes, kände inte för det. När vi turnerade i somras började vi snacka om att åka till USA. Bara åka dit ett tag, spela lite på några klubbar ungefär. Så då sa vi “Okej, då gör vi LPn på engelska också”. Men först och främst måste något bolag nappa på LPn för att den överhuvudtaget ska komma ut.
Det låter spännande.
— Ja, men det är ju en form av att vilja göra något nytt. Jag är inte trött på Sverige men det vore kul att göra någonting mer än att bara spela i Norden.
Om man skapar något som ni gör, vill man väl nå ut med det till så många som möjligt?
— Ahh, hm, nja… Jag gör det mest för min egen skull. När jag spelar musik tänker jag inte att det här är för Sveriges ungdom, utan bara helt egoistiskt, är egotrippad på mig själv, att nå en personlig tillfredsställelse med det jag gör.
Men sen, när du har gjort din egotripp och det finns på skiva.
— Jo det är klart man tycker att det är kul om plattan säljer, eller att det kommer 2000 personer istället för 200 på en konsert. Det är ju självklart. Men… kul att åka till USA. Det var det jag tänkte på. (skratt) Sen har jag ingen som helst tanke på att vi skulle slå i USA.
Du känner aldrig att du behöver bevis på att det du gör är bra. För det är väl ett sorts bevis att folk köper ens skivor och går på konserterna.
— Eh… Nja jag blir bara förbannad på folk när dom inte hajjar att dom borde vara på den här konserten, annars får dom skylla sig själva (stort skratt).
— Vad ska man säga. Osäker? Ibland tycker man inte man är så jävla bra, eller kan man tycka “att den här låten är ju helt kass“, som man gillade ett halvår tidigare.
Det är inte så att du kan göra en låt du tycker är svinbra men som inte blir uppskattad?
— Jo, men man inser själv efter ett tag att det inte är så jävla bra. Det stämmer alltid. Den låten man själv tycker är bra efter ett halvår diggade också folk.
Folk köper det som är bra?
— He, nja… hehe, det vet jag inte. Niklas Wahlgren säljer väl plattor. (skratt)
— Nä, det kan man väl inte säga. Jag tycker inte Dan Hylander är bra. Fast jag tror det gäller så. Det finns inte många hitlåtar som inte har någonting. Inte ens “Warsong” med Culture Club blev ju nån superhit, och det var inte en speciellt bra låt.
I och för sig tycker jag vedervärdig skit kan sälja och lägga sig etta på topplistan.
— Limahl, eller vadå hehehe.
T ex, eller Alphaville.
— Groff, den! Jag tycker videon är svinbra. Vad heter den där dom är i kyrkan?
“Forever young”.
— Ja, den höll jag på att dö av i söndags. Jag tycker den var helt kanon.
Den är fruktansvärd.
— Neeej! (mycket skratt)
Säg så här, det som görs i ett skapande syfte säljer bättre ju bättre låten är?
— Limahls låt kan ju inte vara gjord i ett skapande syfte…
Har du fortfarande samma energi?
— Nja, jag vet inte. Det borde jag inte ha eftersom jag är sju år äldre nu.
Dina energiska urladdningar har alltid sett så naturliga ut. Har du nån gång på sista tiden känt att du fått tvinga fram energin?
— Det händer kanske en gång var tjugonde konsert att en rörelse är manerad. Det bara känns i hela kroppen. Men det kunde hända med Ebba också.
Har du alltid så där mycket energi?
— Nä, det ser du väl för fan! (skratt) Jag brukar vara väldigt seg faktiskt. Det är en oerhörd kraftladdning man gör innan en konsert. Ibland blir den nästan överdriven, när man ska upp och köra en lugn låt, man bara… (han gör en spastisk imitation av sig själv) Jag blir helt vansinnig.
— Man kanske inte riktigt har lärt sig att hantera det. Jag skulle på nåt sätt helst vilja jobba med, vad ska man säga, stämningar, fast det är jävligt svårt. Ibland blir det kanske en jävligt lätt utväg att ta till energin, för det vet jag att jag klarar av, det behärskar jag, vi i Imperiet behärskar energin.
Svårt att ställa sig på osäker mark?
— Jag antar att det beror lite på det.
Är ni på väg att ta ett nytt kliv nu?
— Ja det är vi definitivt. Vi får väl se. Hittills har vi inte gjort en snabb låt till LPn och vi har redan tio låtar.
Känns det spännande att börja med LPn?
— Ja. Självklart.
Har du högre förväntningar den här gången än inför nån annan skiva?
— Nej, man har alltid otroligt höga förväntningar.
Har det nån gång hänt att slutresultatet levt upp till förväntningarna?
— Näe.
Var har det varit närmast?
— ‘Kärlek och uppror’.

KRIGET MED MEJ SJÄLV

Kan man vinna ett krig mot sej själv?
— Nja, hehe. Nä det kan man väl inte. Men man kan kanske spela oavgjort. (skratt)
När du skrev den låten, kändes det som att du höll på och förlora det då?
— Ja, annars hade jag inte gjort låten.
Har du hämtat dej?
— Ja, på det planet.
Känner du ofta på det sättet, eller var det kulmen av ett levande?
— Nej det var det nog inte hör du du. Ah, det var bara en depression. Dom kommer väl då och då. Mest avsaknad av kärlek. Just det har jag väl kommit över nu. Men man kan fortfarande känna sig väldigt ensam. Jag brukar inte riktigt hajja påpassning av mej själv. Jag tycker människors attityd mot mej oftast är väldigt konstig. Jag blir själv jävligt störd av det.
Vad är det för attityd?
— Det är ingen attityd alls. Jag tror folk inbillar sig att det inte går att snacka med mig. Så när dom kommer fram och snackar är dom oftast dyngraka eller bara helt korkade för att dom inte vet vad dom ska säga. Klart man säger åt dom att “dra åt helvete, jag orkar inte snacka med dig”. Man känner sig jävligt pundigt behandlad, bara för att man spelar i ett rockband som blivit känt.
Har du känt nån gång att du nästan skulle vilja lägga av med det du gör för att slippa allt det där?
— Nej, jag brukar väga för och nackdelarna mot varandra, det är faktiskt klart till fördelarnas sida.
Vad skulle du göra om du inte spelade rock?
— Vet inte, jag ser fram mot den dagen med fasa, kan få frossa ibland när jag tänker på det. Jag har bara haft så tråkiga jobb, det kanske finns roliga jobb också.
Skriver du dom flesta låtarna eller gör ni det tillsammans?
— Nej, jag skriver det mesta.
Det här med Stry, kändes det som att det var en för mycket i gruppen.
— Ja.
Första gången jag såg er utan Stry tyckte jag att det var mycket tätare, tidigare hade det alltid brustit nånstans.
— Um, nej det funkade inte riktigt, det var väl ingen som tyckte det. Det var inga meningsskiljaktigheter, att “nu får du dra”. Stry tyckte att han hade fått nog av Stockholm, och nog av Imperiet.
Skrev ni låtar tillsammans du och Stry?
— Nej, vi är väldigt mycket för att skriva ensamma. Fast vi bodde ju tillsammans i ett och ett halvt år, så vi snackade en hel del om vad vi höll på med. Extremt mycket.
Har rockmyten lockat dig?
— Ja, det är väl klart.
Vilken rockmyt?
— Den som Keith Richard företräder. Jag har ju varit torsk på Stones sen jag var tolv år. Så det är klart att man blir inspirerad av dom.
Vilken sorts myt är Keith Richard för dig, “lev hårt, dö ung”?
— Kan vi inte involvera Mick Jagger, från den tiden han fortfarande var myt, det är han ju inte längre.
— Äh, bara så där djur, djur… djur i bur. Man kunde aldrig få nåt grepp om dom, dom var bara maniska. Klart att man blev lockad av dom som människor. Alla fantasier om vad man trodde dom höll på med.
Skulle du vilja veta sanningen bakom myten om dom två?
— Nja… Nej.
Skulle du vilja att nån kände dig bakom myten?
— Det finns ingen myt att tränga bakom.

NÅT SPECIELLT

Jag tror väldigt många människor ser dig som en myt.
— Det finns nog inte så mycket sanning i den. Jag uppfattar mig själv som en väldigt enkel och vanlig människa. Fast jag vet att det är många som inte gör det, och det kan jag bara inte hajja. Men är det nån som ser sig själv som komplicerad? Det har jag svårt att tänka mig.
— Men jag tycker verkligen att jag är verkligen enkel (mycket fnitter).
Men det är väl något speciellt med dig?
— Jag går in för det jag gör jävligt mycket. Extremt mycket. Jag tar det verkligen seriöst. Jag menar inte att jag skulle vara jordens medelpunkt. Men jag tar det jag gör väldigt allvarligt.
Ni tar det så allvarligt ni nånsin kan?
— Ja, absolut. Jag tycker inte att det är nån idé att syssla med det annars. Jag tycker om allvarlig rockmusik. När det märks att det finns en människa och själ bakom musiken, när det är kött och blod som sysslar med det.
Och ändå gillar du Alphaville. (skratt)
— Ja ja, men det är bara den låten. Ibland går jag och köper singlar som “Tonight I’m yours”. Som i förrgår när jag upptäckte X-Models “Två av oss” i skivsamlingen. Skivor som man lyssnar på två gånger, sen aldrig mer.
Är rocken ditt liv eller bara en del av ditt liv?
— Nä det är inte mitt liv… men det är 95 procent. Kan man säga så? Jag vet inte.
Separerar du ditt liv som rockartist från nåt annat liv, finns det nåt annat liv?
— Nej, det finns det inte, kan inte riktigt hajja folk som gör det. Jag separerar inte mitt andra liv från rocklivet heller. Om man vänder på det.
Men du hade ju inget annat liv.
— Ja, men jag menar, det är mitt liv. Det som jag håller på med. Allt finns där inne. Jag har inte två olika liv. Inte ens när jag är hemma hos mamma och pappa. Det finns ju alltid där, det jag håller på med.
Livet för dig som rockartist innehåller inte verklighetsflykt?
— Allting är väl verklighet. Om man skjuter i sig smack är väl det också verklighet.

MER INÅTVÄND

När du skriver texter, är det ibland svårt att skriva vissa textrader för att det känns för naket?
— Ja. E Grön var ju inte så personliga texter.
Men det är mer med Imperiet?
— Jovisst. Det lär väl bli mer och mer.
— Jag lägger ner mer arbete på texterna nu.
Ebba-texterna var mer berättelser, som “We’re only in it for the drugs”.
— Ja vilka mer då?
Jag kanske satte dit mig själv där, men “Profit” t ex.
— Jo, men är det så många? Jag vet inte om man kan kalla dom mer utpräglade berättelser.
Men jag har aldrig hittat det hos Imperiet, möjligtvis “Höghus, låghus, dårhus”.
— Det är möjligt, det beror kanske på att texterna blivit mer inåtvända nu.
Tycker du att ni sysslar med en mer inåtvänd grej nu?
— Nej, det tycker jag inte, förutom texterna kanske. Texterna handlar mer om mig som person än en grupp människor.
Tror du Ebba-texterna berörde folk mer än vad dom här texterna gör?
— Nä det tycker jag inte dom behöver göra. Dom kanske kändes mer så… Tydligen gjorde dom det eftersom skivorna sålde mer med Ebba.
Men är det inte så att dom naknaste texterna, som brukar kallas inåtvända, berör folk starkast?
— Jo men jag vet inte om jag har lyckats skriva såna texter. Det vill jag ha osagt. Jag skulle verkligen tycka att det vore fånigt om jag stod och sjöng Ebba-texterna nu. Jag skulle inte känna att jag levde upp till dom.
Var inte “Höghus, låghus” väldigt lik texterna som du gjorde till vissa delar med Ebba?
— Jo.
Kändes det inte konstigt att sjunga den då?
— Jo men det var ju så med hela den där jävla plattan, att många av låtarna var skrivna för Ebba. När vi splittrades var dom låtarna på gång.
— Vi skulle aldrig ha gjort dom om vi verkligen hade velat markera vår egen profil. Vi kunde ha markerat den mycket mer. Istället låtit Imperiets profil växa fram av sig själv.
Har ni växt färdigt nu.
— Nej, absolut inte.
Jag menar att ni har en egenart.
— Nä, inte tillräckligt.
(Han får just in sitt fågelbo som innehåller ansjovis, vilket han inte tål. Han ger ifrån sig några svordomar.)
— Var var vi? Jag tycker inte man kan kategorisera det heller. Man diggar en text. Gun Clubs texter gillar jag jävligt mycket, det jag hänger med på. Jag kan digga Psychedelic Furs texter för att det är häftiga sammansättningar av ord. Smarta ord, balla bilder man får i huvudet.
Har du själv börjat skriva mer på det sättet?
— Ja det har jag. Gun Clubs texter är inte alls så. Han skriver “I go down the river of pain, I go down the river of sadness”, men det bara känns att han menar det. Jag tycker fortfarande att de bilder Dylan målar upp är oslagbara. Fast sen finns det ju sångare som kan få en text som bara “bjupp” hur bra som helst.

MED IMPERIET I TIDEN

Kändes det som om Ebba var före sin tid när ni startades?
— Nä jag har aldrig känt så faktiskt.
Har du känt att ni är en del av en stor helhet nån gång?
— Nej jag har känt att vi gjort det vi velat göra. Sen har det väl legat i tiden däremot. Det är inte många som är före sin tid överhuvudtaget.
Har ni känt att ni ligger efter tiden nån gång?
— Nä inte direkt. (flin)
Det känns inte som att ni har kommit i kapp tiden på sista året med Imperiet?
— Bara för att Per har börjat spela synt, eller vadå?
Nej, absolut inte.
— Naha, njao, uhm… Okej om man jämför med första LPn. Den var bara menad att vara ett slag i ansiktet, det blev inte speciellt lyckat. Men det var ett försök till att vara en reaktion mot all slickad musik. Jag tycker fortfarande inte att vi spelar slickat, “Fred” är inte slickad för att den spelas med syntar.
Jag tycker ‘Rasera’ var ett steg bakåt. Ni hade ändå gjort det till viss del förut. I alla fall du och Gurra med Ebba. Idag tycker jag Imperiet ligger lika mycket i tiden som Ebba gjorde under första och andra LPn.
— Det kan jag hålla med om.
Hur var det att sitta i fängelse?
— Ja, det var väl skittråkigt. Det var bara två urtråkiga månader. Två bortslösade månader. I och för sig lyckades jag skriva två bra låtar.
Är dom bortslösade bara för att lumpen är ett sånt dumt påhitt eller?
— Jag tycker det är idiotiskt överhuvudtaget att en människa ska behöva sitta i… Om man tar det och drar ner det till grundläggande mänskliga regler, som man tycker borde funka, är det vansinnigt att någon människa ska spärras in. Det kanske man kan göra med en psykopatisk mördare som är farlig för andra människor. Jag har svårt att bedöma om man kan spärra in en sån.
— Därför tycker jag att det är två bortslösade månader.
— Om man sen ska sätta det i dagens läge, om man ska vara mer relevant och inse att man lever under Sveriges Rikes Lagar, och hela den skiten, så var det naturligtvis mer fördelaktigt att sitta där ute i två månader än att göra lumpen.
Att totalvägra är ju en sorts demonstration.
— Naturligtvis. Jag har bara ingen lust att inlämna mig i den prylen. Jag tycker att det är vansinne. Jag skulle aldrig kunna göra lumpen. Dom flesta fixar ju frisedel.
Skulle du ta emot en frisedel?
— Ja det skulle jag göra. Men jag är inte tillräckligt smart för att fixa det. Det är så jävla jobbigt att jiddra med såna där människor. Man skjuter upp det. Sen sitter man bara där en dag.
Är du moralist, har du moraliska ståndpunkter, som att man inte spärrar in folk?
— Är det moraliskt, ja det kanske det är. Ja i så fall är jag moralist.
Du har inte tänkt dej själv som moralist nån gång?
— Nej, jag vet inte riktigt vad det är för nåt. Jag tänkte i och för sig på det när jag stod och diska här om dan. Då tänkte jag nämligen så här. Det var en polare som citerade Lasse Strömstedt i G när han säger “Min moral är en jävligt gammal moral” och sen “skål”. Ungefär att Lasse Strömstedt super men knarka får man inte göra. Jag började flippa ut på den grejen. Jag tänkte, moral kan nog fan va bra, jag menar absolut inte Lasse Strömstedts moral. Och du din jävla moralist kan man ju säga som skällsord. Moral det är väl att inte ljuga. Jag bara stod och tänkte på det så där. Jag kanske är moralist, ha. Ingen jävla rubrik med det nu, haha.