Six Feet Under är hårdrockarna från Borlänge som just nu har sin andra LP ute med kraftrock och texter som saknar det sedvanliga kvinnoföraktet. Tvärtom är låtarna snarast hyllningar till kvinnan, föraktet vänder sig istället mot våra politiker. Är hårdrocken äntligen på väg in i en ny fas?

Aldrig trodde jag väl att jag skulle behöva riskera livet för att ta mig till Borlänge. Men, det var precis så det kändes att äntra det äckligt lilla planet som skulle föra oss till Dala Airport. Det gick bättre än väntat. När jag blek och medtagen vacklade ut från planet hade jag lyckats undkomma färden med endast ett öra: förklarat heldövt. Men, är man i Borlänge för att bevittna en hårdrockkonsert då vet man att ljudvolymen är så hög att man klarar sig alldeles utmärkt med bara ett öra.
— I Borlänge går alla och lägger sig klockan sju, gäspade fotografen i väntan på taxin som skulle ta oss in i “city”.
Va?, sa jag och ignorerade hans elaka uttalande.
Det visade sig snart att taxichauffören mycket väl kände till Six Feet Under, huvudattraktionen för kvällen. Han var t o m släkt med någon av dem. 45 000 invånare till trots, genast hade vi hamnat i sällskap med en släkting till en av killarna i bandet. Six Feet Under är nu inte enbart ett Borlängeband, de är utspridda över hela Dalarna. Sångaren Björn Lodin bor i Rättvik, basisten Kent Jansson i Dala-Floda, keyboardisten Peter Östling återfinns i Brötjärna (!) och trummisen Marcus Kjellström, samt gitarristen Thomas Larsson är bägge Borlängebor. De bor på ungefär fem mils avstånd från varandra och det innebär att killarna inte hinner repa mer än en gång i veckan. Spelar gör de desto oftare, men nästan enbart i områdena kring Dalarna och Värmland. Det är fortfarande svårt för hårdrockband att få spelningar på större orter, särskilt om de inte bor på platsen. De var förra året som Six Feet Under blev “räddade” från sin trånga källarlokal, och med en suck av lättnad kunde lämna livet som okända musiker bakom sig. Det var Björn Håkansson (Scandinavian Song Records) som hittade en demo som låg och samlade damm på SOS, han gillade vad han hörde och tog genast kontakt med killarna.

KOMMERSIELLT? JAVISST!

— Jag har många gånger undrat varför just vi, och inget annat band som är lika bra fick den här chansen, men tänker man för mycket på sånt blir man väl knäpp, säger den blott 29-årige Björn, och ser fundersam ut.
Six Feet Unders nya LP har just släppts, och producent på den, liksom på första plattan är Uffe Wahlberg från Secret Service. Det är också han som har skrivit låten “Candle in the dark” som släpps på singel samtidigt som platta nummer två är ute i affärerna. Det är den enda låt som Six Feet Under inte själva skrivit.
Är inte det lite kommersiellt?
— Visst är det kommersiellt, men jag ser inget fel i det, vi gillar låten, den är bra.
Björn låter bestämd när han snackar, han har bestämda uppfattningar om det mesta, och man behöver aldrig vara rädd för pinsamma tysta avbrott när man intervjuar honom. Han gillar att snacka, och det har också gjort honom till gruppens talesman.
Six Feet Under spelar 70-talsrock, det innebär att favoriterna fortfarande är Deep Purple, som extranummer kör också killarna en Deep Purple-låt: “Smoke on the water”. Killarna är väldigt proffsiga, de gör bra låtar och tror på vad de gör. Några vilda planer på utlandet finns dock inte.
— Vi har våran platta på licens i Holland och Tyskland, visst är det bra och vi vill också gärna “slå” utomlands, men först måste vi bli riktigt stora i Sverige. Det är irriterande att höra en del band snacka om att de har licenser världen över. Vem som helst kan i princip starta ett skivbolag. Banden nappar på första bästa erbjudande och sedan kan det vara från vilket litet skitbolag som helst. Har bolagen sedan inte råd att marknadsföra plattan, ja då är bandet iallafall upplåsta i det skivbolaget, som i sin tur har ensamrätten i tre år. Svenska band är alldeles för naiva, och blir på det sättet blåsta. Man måste bli stor i sitt hemland innan man kan gå vidare, som Europe ungefär, säger Björn och tillägger att han inte är särskilt förtjust i Europes musik.
— Jag erkänner mer än gärna att jag känner en viss avundsjuka inför Europe, men jag tycker ändå att det finns band som är bättre. Det finns ett gäng från Mora t ex, “Tryckvåg” heter de och jag lovar att de spelar skiten av Europe. Men, visst hoppas jag ändå att det går bra för Europe, kanske…

VILL SPELA I KYRKAN

Six Feet Under blev av Rockdepartementets läsare utnämnda till Sveriges bästa hårdrockband 1983, singeln “Candle in the Dark” har placerat sig i Poporamas “heta hög”, deras låt “On the road” från första LPn låg etta på Rockdepartementets i sex veckor. De har ett otroligt stort stöd från ungdomar i Dalarna.
När jag lite försynt frågar om det inte vore bättre för dem att bo i en storstad, blir jag nästan lynchad.
— Om vi hade bott där nu hade vi inte varit någonting, vi hade försvunnit i mängden. Här har vi vår publik, folk vet vilka vi är, och vi får spelningar här. I Stockholm är dessutom allting så jäkla stelt. (Det är inte bara stockholmare som har fördomar om landet, det existerar motsatsen också. /min anm) Folk blir rädda när man tilltalar dem på tunnelbanan, alla är så misstänksamma och allt är så anonymt.
Alla killarna i bandet har heltidsjobb, så den omdebatterade arbetslösheten är inte aktuell i deras fall, trummisen har dessutom ännu ett heltidsjobb, nämligen att hinna med att vara trummis i sju (!) olika band. Han spelar allt från Six Feet Under till calypso och dansbandsmusik.
Av de sju band han nu är med i sätter han fyra i första hand: Göta Petter, Fresh, Jämmer och så Six Feet Under.
— Det är hos dessa band jag lägger ner mest tid och arbete, och det är hos de banden det eventuellt kan bli ekonomisk utdelning så småningom. Jag ska försöka att inte ta på mig så mycket mer jobb nu, men det finns en sak till jag skulle vilja pröva, nämligen att spela i kyrkan (!)
Även Björn har blivit erbjuden jobb, av Michael Schenkers keyboardspelande syster Barbara Schenker, hon har tidigare spelat med tyska hårdrockgänget Viva, men har lämnat dessa för att starta ett nytt band. Björn blev tillfrågad om han ville ha jobbet som sångare, och personligen tror jag aldrig det har hänt att en svensk sångare blivit erbjuden jobb av ett utländskt hårdrockband. Sverige är känt för sina duktiga gitarrister, och ökända för sina halvtaskiga hårdrock-sångare…
— Okey, säg att jag skulle tacka ja till ett sådant erbjudande, skulle bli tvungen att lämna Six Feet Under och flytta till Tyskland, sedan kanske man får kicken efter två månader…
Björn har en väldigt stark och fin röst, och att hans stora idol är David Coverdale hörs ganska tydligt, det syns också ibland i hans scenframträdande. Björn gör dock ett betydligt diskretare utspel än vad David gör, och det tackar vi för. David Coverdales kukfixering på scen har alltid föranlett mig att tro att han måste vara impotent.
Betydligt mer tillbakadragen och tystlåten både på scen och privat är gitarristen i gänget, Thomas Larsson. Han säger inte mycket, men han är bestämd i sin uppfattning om att man visst kan ha en blårutig arbetarskjorta på scen, trots att resten av gänget är svartklädda. I det fallet var Björn tvungen att ge upp sina övertalningsförsök. Det är också Thomas som står för det mesta av låtskrivandet, och han är nog en stabilare grundstomme i bandet än vad man först får intryck av. Texterna, som är fyllda av hyllningar till det kvinnliga könet skriver faktiskt managern Håkan Fåhreaus.
— För mig har det alltid varit lätt att skriva texter. Idéer får jag lite överallt. En gång skrev jag ner en text på tunnelbanan efter en Sabbath-konsert, orden nerklottrades på en tidtabell. Har man sedan tur behöver texten inte ändras, utan passar precis till den sångstämma Björn nynnar fram.
Texterna handlar som sagt i huvudsak om kvinnan, där går inte att hitta ett uns kvinnoförakt, enbart kärlek, åtrå och spillda tårar. Men, även texter om politikerförakt och turnéliv finns bevarade för eftervärlden, och Håkan säger att hans texter aldrig skrivs för att “fylla” ut en låt, det finns en mening och en känsla bakom varje ord.

SEXTIO TROGNA FANS

Six Feet Under har med jämna mellanrum blivit anklagade för att spela “djävulsmusik”, det är namnet på gruppen (som jag personligen tycker är mycket fyndigt) som föranlett människor att tro att killarna skulle vara ogudaktiga. På sex fots djup begraver man nämligen människor. Killarna berättar dock med fasa i rösten att de av misstag en gång hamnat på en Black Metal-konsert, som var i detalj som en djävulsmässa.
— En massa småskitar sprang omkring och gjorde djävulstecknet, ser jag något sådant på våra konserter ber jag dem lämna konserten och gå hem och läsa Fantomen, säger Björn och ryser av obehag.
Konserten denna afton blir inte riktigt vad någon hade väntat sig. Personligen trodde jag att lokalen skulle vara sprängfylld av galna dalmasar som väntade på sina idoler. Fel! Förhandsreklamen hade varit så dålig att endast ett 60-tal besökande kunde registreras. Dessutom var lokalen gräsligt tråkig, två vita strålkastare riktade mot scenen gjorde sitt bästa för att ta bort all intimitetskänsla, och publiken var så välartad att man inte trodde det var sant. Tyvärr måste jag nu nog erkänna att ingen publik någonstans i Sverige är speciellt rolig när den blir placerad i en sån här lokal, om densamme inte är drucken.
— Så här är det alltid när det kommer tidningar hit, säger killarna och glor anklagande på oss, samtidigt som de svär över Musikforums dåliga annonsering.
Bortsett från den stackars publiken och den eländiga lokalen gjorde Six Feet Under ett bra gig, även om de inte direkt hade roligt under tiden. Nu väntar killarna på den årliga Dalarocken som brukar bli sedd och hörd av minst 6000 människor. Då är det drag i Dalarna minsann. Förhoppningsvis får vi också se Sky High och Six Feet Under tillsammans någon gång. Dalarnas bästa band borde verkligen göra en turné tillsammans, det borde inte vara enbart “Norrland” förunnat att höra bra musik.

Björn Lodin har fått erbjudanden från utlandet, men ännu så länge tänker han inte släcka Six Feet Under-ljuset.